Bra att frågan om mening och sammanhang nu får en plats i folkhälsoarbetet — vi lever inte bara i kroppar utan i samhällen. Statistik om att allt fler upplever livet som meningslöst är oroande och visar att välfärd i form av längre liv och bättre sjukvård inte automatiskt innebär ett gott liv för alla. Kritiker som kallar det ”flummigt” har rätt i att begreppet måste definieras noggrant och att insatser behöver vara evidensbaserade, men det är också naivt att blunda för en växande forskningslitteratur som kopplar mening, socialt sammanhang och tillit till bättre psykisk och fysisk hälsa. Det viktiga är att detta inte blir en ursäkt för individuell moralisering — ”hitta din mening” — utan att politiken tar ansvar för de strukturer som skapar ensamhet och utanförskap: arbetsvillkor, bostadssegregation, ojämlik tillgång till kultur, fritid och natur, underfinansierad psykisk vård och bristande integrationsinsatser. Folkhälsomyndighetens roll kan vara att kartlägga, föreslå arenor och utvärdera åtgärder, men insatserna måste vara inkluderande, sekulära och förankrade i social rättvisa. Vi behöver också tydliga kriterier för vad som räknas som god evidens och rigorösa utvärderingar av interventioner — allt annat riskerar att sluka resurser utan effekt. Men om politiken vågar satsa på mer sammanhang, bättre social infrastruktur och reella jämlikhetsåtgärder kan vi både minska psykisk ohälsa och bygga ett samhälle där fler upplever livet som meningsfullt.