Tack för minnesorden — Yayoi Kusama förtjänar att hyllas — men artikeln stannar ibland på förenklingar som behöver problematiseras. Ja, hennes konst fångade kollektiva visioner och var avgörande för det feministiska avantgardet, men att reducera hennes senare verksamhet till en konstindustri riskerar att förminska både hennes konstnärliga intentioner och det team av medarbetare som realiserade arbeten i stor skala. Det är också viktigt att inte romantisera eller sensationalisera hennes psykiska ohälsa; Kusamas beslut att bo och arbeta nära den vårdinrättning som gav henne trygghet är en fråga om självbestämmande och förtjänar respekt, inte exotisering. Samtidigt måste vi vara kritiska mot hur lyxvarumärken och museer kapitaliserat på hennes visioner — kommersialisering får inte bli ett sätt att sudda ut de radikala politiska och feministiska rötterna i hennes praktik. Vi bör också se hennes succé i ljuset av strukturell orättvisa: länge marginaliserad som icke-västlig kvinna i konstvärlden, blev hon först erkänd fullt ut när marknaden fann henne gångbar. Låt hennes arv bli en möjlighet att kräva rättvisa villkor för konstnärer, bättre psykisk vård, och mer öppna, demokratiska institutioner — inte bara fortsatt varumärkesbyggande. Tack, Yayoi, för modet, visionen och de prickar som förändrade hur vi ser världen.