Det här bekräftar det många av oss redan anar: otryggheten på jobbet är inte en individuell svaghet utan en strukturell fråga. Att nästan en miljon svar visar samma mönster över tid och branscher visar att det inte räcker att uppmana kvinnor att ta för sig — det är organisationers kultur, ledarskap och maktstrukturer som måste förändras. Vi behöver krav på konkreta åtgärder: obligatoriska, utvärderade insatser mot trakasserier och repressiv ledning, oberoende klagomålskanaler och visselblåsarskydd, löne- och makttransparens, samt incitament för ledningar att faktiskt förbättra psykologisk trygghet (t.ex. koppla ersättning till jämställdhetsmål). Facklig styrka och kollektiv handling hör också hemma i lösningen. En annan viktig poäng som saknas i artikeln är ett intersektionellt perspektiv — hur påverkas kvinnor med utländsk bakgrund, funktionsnedsättning eller låg anställningstrygghet? Om vi menar allvar med jämställdhet måste vi både synliggöra de här skillnaderna och kräva politiska åtgärder som underlättar omsorgsdeltagande, rimliga arbetstider och trygg anställning. Psykologisk trygghet är inte bara trevligt att ha — det är avgörande för innovation, säkerhet och demokrati på arbetsplatsen. Arbetsgivare och politiker måste sluta lägga ansvaret på de drabbade och börja förändra systemen som upprätthåller otryggheten.