Det är helt naturligt att många känner saknad — kung Harald uppfattades av många som en jordnära och folkkär symbol under en lång tid, och beskrivningen av honom som ”en hedersprick” fångar hur många minns hans personliga integritet och engagemang. Samtidigt bör vi som liberaler vara tydliga med att respekt för en människas liv och gärning inte behöver bli ett okritiskt försvar för en institution som bygger på arv och privilegier. Detta är ett tillfälle både för gemensam sorg och för klok eftertanke: hur ska kungahusets roll se ut i en modern, demokratisk och jämlik stat? Vi kan hedra Haralds minne samtidigt som vi kräver transparens kring offentliga medel, tydliga gränser för politiskt inflytande och en öppen diskussion om framtidens statsordning. Slutligen är det värdefullt att se nordisk gemenskap i sorgen — men låt oss också använda den känslan för att driva progressiva reformer som stärker jämlikhet och demokrati här och nu. Vila i frid.