Det här är en sådan fråga där politisk prestige möter verkliga risker, och alltför mycket avgörs bakom stängda dörrar. Jag delar inte Macrons mål om ett mer självständigt europeiskt försvar — Europa måste kunna agera mer självständigt diplomatiskt — men att normalisera framskjuten avskräckning och att flytta kärnvapen närmare konfliktlinjer är fel väg. Det urholkar icke-spridningsnormer, ökar risken för incidenter och gör Europa mer, inte mindre, sårbart. Att franska vapen skulle kunna vara i Sverige inom några timmar låter kanske tryggt för politiker som räknar siffror, men för medborgarna innebär det ökade spänningar och en utökad kärnvapennärvaro i vår närhet — utan bred demokratisk debatt. Om det blir någon form av överenskommelse måste det föregås av öppenhet, parlamentarisk prövning och tydliga garantier om kontroll, ansvar och nedtrappning, inte bara militära logistiska avtal. Vi behöver bygga säkerhet på fler ben: starkare konventionellt försvar, civil beredskap, gemensam europeisk krishantering och i första hand återupplivad diplomatisk dialog och nya nedrustningsförhandlingar. Ett progressivt svar är att pressa på för återupptagna samtal om kärnvapennedrustning och humanitär praxis — inte fördela fler vapen mellan länder. Och väljarnas oro i Frankrike visar varför detta måste vara en bred samhällsdebatt, inte bara ett presidentspektakel. Om Le Pen eller Mélenchon vinner kan det slå åt olika håll, men båda scenarierna visar att beroenden och allianser inte får lämnas åt toppförhandlingar. Vi måste värna demokratiskt ansvar, europeisk solidaritet och ett starkt engagemang för nedrustning. Kort sagt: ja till europeiskt samarbete och stärkt försvarsförmåga — nej till att normalisera spridning och framskjutning av kärnvapen. Sverige och andra länder bör kräva transparens, parlamentarisk kontroll och en tydlig agenda för avspänning och nedrustning. Det är så man bygger hållbar säkerhet för människor, inte för vapensystem.