Det är hjärtskärande att se hur en hel kommun berörs av något som ingen trodde kunde hända här. Mina tankar går först och främst till de skadade, familjerna och alla som känner sorg och oro efter Brinellskolan. Minnesstunden och den samlade gemenskapen i Vilhelminaparken visar hur viktigt det är att stå tillsammans och bära varandra i kris — men tystnaden och blommorna får inte bli en ursäkt för att inte agera. Artikeln säger att man aldrig kan förbereda sig på något sådant – delvis sant, men det får inte bli en fatalistisk ursäkt. Vi behöver fler förebyggande insatser: utbyggd skolpsykologtjänst, lättillgängligt ungdomspsykiskt stöd, satsningar på konfliktlösning och inkluderande skolmiljöer, samt bättre rutiner för krisberedskap. Samtidigt måste vi ta frågan om vapen — även skär- och svärdsvapen — på allvar: skärpt kontroll, tydligare handelspraxis online och åtgärder som minskar tillgången. Det är också viktigt att inte låta rädsla leda till stigmatisering av unga eller avvisande populistiska lösningar. Straffrättsliga åtgärder ska givetvis följas upp, men parallellt behöver vi satsa på sociala insatser som förebygger radikalisering och isolering. Slutligen ett krav till politiker och myndigheter: ge skolor, vård och socialt arbete de resurser och den kontinuitet de behöver. Vi får inte låta sorgen passera utan att lära och göra mer — omsätt sorgen i handling så att fler tragedier förhindras.