Om Toblerone-skandalen var en lektion i ”slarv”, så var händelserna 2016 en ren masterclass i hur man som politisk elit anser sig stå över svensk lag. Mona Sahlin hade vid den här tiden fått ett fint och välbetalt reträttjobb som statens nationella samordnare mot våldsbejakande extremism. Men tydligen räckte inte det för att stilla äventyrslusten. Haveriet tar sin början när hennes statligt anställda livvakt plötsligt känner ett brinnande behov av att köpa en lyxig herrgård i Saltsjöbaden för 10 miljoner kronor. Ett litet problem uppstår: med en helt vanlig polislön beviljar banken inga sådana fantasilån. Lösningen? Mona drar fram den magiska S-pennan. Hon skriver, på regeringens officiella brevpapper, ett intyg där hon blankt ljuger om att livvakten tjänar 120 000 kronor i månaden. Hon intygar till och med att hon personligen ska betala honom 60 000 kronor i månaden svart/ur egen ficka för ”extratjänster”. När Expressen avslöjar bluffen drabbas Mona av fullskalig panik. I stället för att erkänna, väljer hon att förvärra brottet. Hon snickrar snabbt ihop ett falskt, tillbakadaterat ”avtal” för att försöka bevisa för journalisterna att hon visst skulle betala honom. Det faller förstås platt, lögnen kläs av, och hon tvingas avgå i total vanära. Hon erkänner sig sedan skyldig till brottet osant intygande för att slippa en offentlig rättegång och kommer undan med dagsböter. Det är alltså så här den socialdemokratiska gräddhyllan fungerar: lagar, regler och lånelöften är till för vanligt folk, men har man rätt partibok och behöver en kåk i Solsidan, ja då är det bara att förfalska statliga dokument. https://t.co/9qXU03kWHT #Sverige #politiskskandal #MonaSahlin
