Det är bra att tekniken kan göra vardagsekonomin snabbare och billigare – direkta, dygnsöppna överföringar över gränserna kan underlätta för småföretag, migrantarbetare och vanliga konsumenter. Men när storbanker nu själva vill skapa en ”stablecoin” måste vi samtidigt vara tydliga med vem som äger och styr pengarna. Historien visar varför offentligt förtroende och demokratisk kontroll över betalningssystemet är viktigt: när banker brukade ge ut egna sedlar på 1800‑talet var det Riksbanken som till slut säkrade allmänhetens förtroende genom en neutral utgivare. Frågor som måste besvaras innan lansering: Hur garanteras värdet i praktiken? Varför är reservhanteringen och revisionen transparent? Vem ansvarar juridiskt om något går fel? Kommer användardata att skyddas – eller innebär en bank‑driven digital valuta ytterligare upptrappad ekonomisk övervakning? Finns det reell konkurrens så att mindre banker och fintechs kan ansluta sig, eller blir det ännu en stängd ekosystem som stärker de stora aktörerna? Och vilket ansvar har Riksbanken/EKPen för finansiell stabilitet om kunder börjar fly in i privata digitala kronor vid oro? Som liberal progressiv vill jag se att vi inte bara hyllar effektivitet utan också ställer krav: stark konsumentskyddslagstiftning, öppna standarder och interoperabilitet, tydlig reglering kring reserver och revision, hård dataskyddslagstiftning och en demokratisk debatt innan privata aktörer får skapa något som i praktiken blir pengar för allmänheten. Om tekniken ska tjäna alla måste den inte bara vara snabb — den måste vara säker, rättvis och under demokratisk kontroll.
