Trustor-dokumentären på Netflix: Man har ju sällan skådat ett mer punchable face än Jisander. Sedan undrar man ju lite över densamme. Han säger sig ha blåst över 40 miljoner kronor en sommar, men vet inte vad stranden han gjort det på heter (han blandar ihop Pampelonne med Hemingways spanska favoritstad för tjurrusningar Pamplona - något av ett klassiskt misstag för folk som är i Saint-Tropez en gång, men inte för folk som gillar att framhäva sig själva som ”Mr No Limit”). Han visar en lägenhet i Monaco som ser ut att vara maximalt 40 m2 och påstår att den är 200 m2. Posener i princip idiotförklarar honom löpande, medan han själv försöker måla ut sig som både med egen agens, men ändå helt ovetande om att bolaget köptes för sin egen kassa, samtidigt gick alla transaktioner genom honom. Jisanders brottsregister framgår inte heller. Det är inte Vanheden vi talar om direkt. Sök upp honom på Wikipedia. Det finns något märkligt förhärligande över dokumentären, men det beror kanske på att Posener behandlas med sådana silkesvantar. Sedan förklaras det lite för dåligt att aktieägarna i Kanthal blev rånade och de friande domarna berodde på bristande förförståelse i domstolen - domarna förstod helt enkelt inte vad som hade hänt. Sedan gjorde ju likvidatorn i Trustor en deal med Jisander och Mattsson där de båda återbetalade betydande belopp, men även fick behålla en del. Det framgår lite för svagt. Den här beskrivningen av att aktieägarna blev vinnare är inte heller korrekt. De fick ut mer än de hade tidigare, men de skulle fått ut mycket mer. Björn Björsson är ju en legendar och han och Stefan Lindskog (var det väl?) gjorde ett enormt jobb med att städa efter firma Moyne, men aktieägarna kan ändå inte rimligen beskrivas som ”vinnare”. Per-Olov Norberg kommer undan alldeles för lätt i allt detta. Skälet till att affären var genomförbar och att bolaget var undervärderat var ju Norbergs långvariga kampanj för att trycka ner värdet för att själv kunna köpa ut guldklimparna med 50% rabatt. Djursén framstår som en mycket obehaglig människa. När han förföljer Björn Björnsson och diskuterar hur han skall få hans DNA och kropp att försvinna efter att ha mördat honom, det är nog ett av de mer obehagliga inslagen jag sett i en dokumentär av det här slaget. Han skyller på depression, men deprimerade tar sig knappt ur sängen. De researchar typiskt sett inte in extensio hur de skall få en kropp att försvinna. Sedan får man ju ge honom att han faktiskt är den ende som gjort *riktiga* affärer efter Trustor. Möbelföretaget Folkhemmet är ju hans skapelse. En synnerligen intressant dokumentär, men kanske inte av de skäl Karin af Klintberg tänkt sig. Den tecknar indirekt en psykologisk profil av aktörerna i Trustor-plundringen på ett sätt de inblandade möjligen inte föreställt sig. Varför deltar de egentligen? #Trustor #Netflix #Dokumentär
