Det är ju bara att buga och bocka för den makalösa illusionistkonst som spelas upp i Almedalen. Uppenbarligen har Magdalena Andersson helt på egen hand trollat bort den där lilla bagatellen som kallas "Pensionsgruppen". Varför ens bry sig om att det faktiskt är där pensionerna beslutas, när man i stället kan stå i en talarstol och vifta med fiktiva miljarder som man inte har mandat att dela ut? Det är inte politiskt lurendrejeri, det är magi på absolut högsta nivå! Och man blir ju nästan tårögd när man tänker på den enorma, brinnande omtanke S-regeringen visade de utslitna knegarna senast de satt vid makten. Minns ni inte den storslagna hälsokuren? Den där alla med trasiga knän, värkande axlar och söndriga ryggar fick den underbara förmånen att få sin pensionsålder höjd. Vilken otrolig gåva till de som slitit ett helt liv, att snällt få veta att de absolut ska bita ihop och släpa sig till jobbet i några år till! Men nu! Nu, av en ren och skär slump lagom till valrörelsen, har S-ledningen uppenbarligen drabbats av en snudd på biblisk uppenbarelse. Nu förväntas vi alla kollektivt drabbas av minnesförlust och blint tro på att arbetarna plötsligt är något annat än praktisk valboskap. Vi ska alltså låtsas att planen absolut inte är att göra exakt som vanligt: mjölka knegarna på deras röster fram till valdagen, för att därefter torka av sig leendet och fortsätta pumpa deras surt förvärvade skattepengar till den verkliga kärntruppen – de som föredrar att leva på bidrag. "Dags att ta Sverige på allvar", stod det så vackert på talarstolen. Och jag håller helt med! Att ta Sverige på allvar är ju bevisligen att svälja Socialdemokraternas nyfriterade valfläsk med hull och hår, i stället för att komma ihåg vad de faktiskt gör med arbetarnas pensioner så fort kamerorna stängs av. #Sverige #politik #pension
