Artikeln analyserar hur Vladimir Putins förlust i kriget får honom att framstå som en alltmer svag och misslyckad ledare, vilket även tvingar Donald Trump att ompröva sin stödhållning till den ryske presidenten. #Putin #kriget #förlorare

Artikeln analyserar hur Vladimir Putins förlust i kriget får honom att framstå som en alltmer svag och misslyckad ledare, vilket även tvingar Donald Trump att ompröva sin stödhållning till den ryske presidenten. #Putin #kriget #förlorare

Det mest intressanta efter Egyptens förlust mot Argentina var inte resultatet. Det var reaktionen. När ett lag leder med 2–0, släpper in tre mål och förlorar matchen finns det en självklar fråga att ställa: Vad gick fel på planen? I stället fylldes sociala medier av anklagelser mot domaren, FIFA och påstådda konspirationer. Förklaringen skulle återigen finnas utanför den egna prestationen. Detta är ett mönster som sträcker sig långt bortom fotbollen. I stora delar av Mellanöstern är konspirationsteorier inte ett undantag utan ett standardverktyg för att slippa självkritik. När något går fel är det nästan alltid någon annans fel: väst, Israel, CIA, FIFA, domaren eller någon diffus “agenda”. Allt utom den egna oförmågan. Det är en kultur som är djupt destruktiv. För den som alltid ser sig som offer har ingen anledning att förändras. Självrannsakan ersätts av självömkan. Visst kan domare göra misstag. Visst kan enskilda beslut påverka matcher. Men inget domslut tvingar ett lag att tappa en tvåmålsledning. Tre insläppta mål är sällan resultatet av en internationell komplott. Den obekväma sanningen är att mästarlag vinner trots tveksamma domslut. De försvarar ledningar, anpassar sig och hittar sätt att avgöra matcher. Förlorare letar syndabockar. Det är också därför många samhällen fastnar i ett permanent tillstånd av frustration. Om varje misslyckande förklaras med yttre krafter blir den egna handlingsförmågan obefintlig. Ansvar blir något som alltid ligger hos någon annan. Fotboll är förstås bara fotboll. Men reaktionerna efter matchen säger något större. De visar hur djupt rotad offermentaliteten kan vara och hur svårt det blir att utvecklas när varje motgång omedelbart förvandlas till ännu ett bevis på att världen är emot dig. Den verkliga vägen framåt börjar med en betydligt tråkigare mening: Vi ledde med 2–0. Sedan släppte vi in tre mål. Där börjar analysen. #Fotboll #Mentalitet #Självreflektion
Oavsett vem som vinner valet i höst så kommer ISK att förändras enl. @FridaBrattt som menar att det är en symbolfråga - vilket jag håller med om! 🧐 Oppositionen vill försämra svenska folkets möjlighet till sparande och investeringar samtidigt som regeringen vill förbättra dem! En närmast unik spar- och aktiekultur som byggts upp de senaste 50 åren hotas därmed. Tyvärr så tror jag att den största förloraren på detta är unga småsparare och unga personer med lägre lön - eftersom de är just de som kan göra en stor privatekonomisk resa på börsen över tid samt kompensera för den lägre lönen. Den yngre generationen har inte gjort enorma vinster på bostadsmarknaden eller åtnjutit börsrallyt på 80- och 90-talet. Har du hört någon säga att ISK är (för) förmånligt och tillika subventionerat? Så är det naturligtvis inte. Faktum är att Sverige haft 0% (!!) skatt på aktievinster från långsiktiga innehav som hölls i minst 5 år. Så vi har gått från 0% skatt innan år 1976 till att staten idag får ett löpande årligt flöde av pengar från schablonskattade skal, oavsett hur börsen går och hur länge innehaven hålls. Vänsterpartiet kommunisterna (som de då hette) skrev i motion 1985/86:Sk295 "skärpt beskattning av reavinst på aktier": "Handel med aktier är ett stående inslag i den kapitalistiska världsbilden. På börsmarknaden spekuleras i aktiekurser och värden som ofta inte har sin grund i produktion eller produktionsökningar. Aktiespekulation gynnar i första hand dem som genom denna handel försöker skapa förmögenheter på andras arbete. De som arbetar och skapar mervärdet berörs inte av kursökningarna på annat sätt än att de ofta utsätts för ägareskiften och att andra blir förmögna på deras arbete. De som gynnas är främst stora finanskapitalister." "Börsvärdeökningen har under tiden från slutet av 1970-talet till dags dato utvecklats rekordartat. Från att ha legat omkring 25 miljarder kronor har börsvärdet för 1985 ökat till nära 280 miljarder kronor, en ökning som det knappast finns motstycke till i den industrialiserade västvärlden." Idag uppgår det samlade börsvärdet för bolagen på Stockholmsbörsen till 17 500 miljarder kr, alltså 62,5x mer än 1985. Det motsvarar en årlig genomsnittlig effektiv tillväxt på +10,6%. Dessvärre är det nu USA som håller i taktpinnen och som leder utvecklingen av den fjärde industriella revolutionen (AI). Det Vänsterpartiet kommunisterna efterfrågade då har ju förändrats i grunden sedan dess: Aldrig någonsin i svensk historia har fler människor kunnat få ta del av värdeskapandet i näringslivet. Investeringssparkontot har dramatiskt förenklat aktieägandet bland folket, kostnaderna har pressats och plattformarna som erbjuder aktiehandel är i absoluta världsklass. Som grädde på moset har vi en närmast unik fond- och aktiekultur, vilket inte minst syns i det faktum att vi har världens största ideella aktieägarorganisation - Aktiespararna. Aldrig någonsin tidigare har "arbetarna" kunnat ta del av samhällets värdeskapande som nu. Dagens Vänsterpartiet borde älska att "arbetarna" äntligen äger en bit av produktionsmedlen. Istället vill oppositionen nu rulla tillbaka bandet och straffa vanligt folks strävan efter ekonomisk trygghet. Att försämra ISK är inte att sätta dit finanskapitalister, det är att stänga dörren för småspararen. För 2 MSEK är inte mycket pengar - investera 10% av snittlönen i Sverige så är du där på 22 år (7% CAGR). Oppositionen verkar se svenskarnas sparande som statens privata bankomat. Låt inte sparande och investeringar bli en klassfråga igen – sparande ska löna sig, för alla. #PrataPengar #Finanstwitter #Svpol https://t.co/4NKXBZvFm4 Motion 1985/86:Sk295 https://t.co/KmBRW5eY4H #Finanstwitter #Svpol #Sparande
Den iranska regimen har i åratal byggt sin makt på en enkel idé: att kunna hota sina motståndare utan att själv behöva ta konsekvenserna. Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Houtherna i Jemen, shiamiliser i Irak och Assadregimen i Syrien utgjorde tillsammans den så kallade ”motståndsaxeln”. Iran kunde slå till genom ombud och samtidigt hålla kriget borta från Teherans egna gator. Den tiden kan vara över. Hamas är sönderslaget. Hizbollah har förlorat stora delar av sin militära kapacitet och många av sina ledare. Assadregimens fall har brutit den "shiitiska halvmånen", en landkorridor som gjorde det möjligt att förse Hizbollah med vapen från Iran via Irak och Syrien. Det som tog decennier att bygga upp har på kort tid börjat falla sönder. Därför är det inte särskilt överraskande att Islamiska republiken accepterar en vapenvila just nu. Starka stater söker sällan andrum. Det gör däremot stater som behöver tid för återhämtning. Det betyder inte att Iran är besegrat. Landet har fortfarande nästan 90 miljoner invånare, en betydande industriell bas och ett omfattande missilprogram. Men den regionala maktprojektionen har fått ett hårt slag. För första gången på mycket länge tvingas Teheran fokusera mer på att skydda sina egna tillgångar än på att expandera sitt inflytande. Det är också därför man ska vara försiktig med de tvärsäkra analyser som redan utropar vinnare och förlorare. Historien är full av regimer som rest sig efter nederlag. Frågan är inte om Islamiska republiken är försvagad. Det är den. Frågan är om försvagningen är tillfällig eller permanent. #Iran #Mellanöstern #Geopolitik