Christer Sfeirكريستر

Christer Sfeir wrote that Antonius served among Gustav Vasa's retainers in 1527 and carried a halberd. According to Sfeir, he was referred to in the documents as Antonius Blåman, where Blåman was an older term for a dark-skinned man. Sfeir stated that Antonius was still serving in the king's life regiment in 1540, but there was a lack of information about his origin, when he died, where he went, or where he was buried. Almost 500 years later, according to Sfeir, only his name and a few lines in history remained. #Historia #Sverige #Reformationen (translated)

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. I dag ska vi tala om syndabockar. I politiken utses de med jämna mellanrum. När något har gått riktigt åt skogen är det praktiskt om någon annan kan bära skulden. En minister, en tjänsteman, en generaldirektör eller möjligen den förra regeringen. Men varför just en bock? Uttrycket är flera tusen år gammalt och kommer från Tredje Moseboken. På försoningsdagen, Yom Kippur, skulle två bockar föras fram inför Gud. Den ena offrades. Över den andra lade översteprästen sina händer och bekände Israels folks synder. På så sätt överfördes folkets skulder symboliskt till bocken. Sedan skickades den ut i ödemarken. Bocken hade alltså inte gjort ett smack. Ändå fick den bära allas synder och försvinna ut ur lägret med dem, därav syndabock. Via Bibeln har föreställningen vandrat vidare in i europeiska språk. På engelska heter det scapegoat, på tyska Sündenbock och på svenska syndabock: den som får bära skulden för andras fel och misslyckanden. När alla plötsligt är helt oskyldiga men en ensam stackare skickas ut i öknen, behöver ni inte undra vad som händer. Tredje Moseboken, kapitel 16. Fast numera brukar öknen heta ”andra arbetsuppgifter”… #Syndabock #Politik #Söndagsskola

Dominansbeteendet att störa fredliga samtal om Israel har blivit närmast rutin: skrika ned, avbryta, tränga sig på och göra det obehagligt för andra att ens delta. Budskapet är enkelt: vissa frågor ska inte diskuteras om aktivisterna ogillar premisserna. På Bokmässan blir det närmast parodiskt. Här finns en särskild Yttrandefrihetsscen samtidigt som Palestinaaktivister stör ett samtal om Israel, kastar ketchup, hotar och skrämmer deltagare. Yttrandefrihet prövas inte när alla i rummet är överens. Den prövas när någon säger något du avskyr och du ändå accepterar hans rätt att säga det och andras rätt att lyssna. Bokmässans ledning bör fördöma detta reservationslöst. Annars är Yttrandefrihetsscenen bara dekor. #Yttrandefrihet #Israel #Bokmässan

Det är lätt att ta till de stora orden när något ser främmande ut. Bussning. Klanröstning. Förkryssade valsedlar. Valfusk. Problemet är att orden beskriver helt olika saker och att slarv med dem gör det svårare, inte lättare, att upptäcka det som faktiskt är problematiskt. Att människor får skjuts till vallokalen är exempelvis inte i sig suspekt. Svenska partier och folkrörelser har ägnat sig åt valmobilisering i generationer. Frågan är vad som händer under och omkring skjutsen. Organiseras transporten för att människor ska kunna rösta, eller ingår den i ett system där någon också talar om för dem hur de ska rösta och försöker kontrollera att så sker? Samma sak gäller det flitigt använda ordet klanröstning. Att 200 personer med samma etniska bakgrund eller från samma släkt röstar på samma kandidat är inte bevis för klanröstning. Det kan vara personvalskampanj, släktband, föreningsliv eller helt enkelt förtroende för någon man känner. Ska ordet klan användas måste man också kunna visa klanens funktion: vem mobiliserar vem, genom vilka strukturer och med vilken auktoritet? Inte heller en förkryssad valsedel är automatiskt bevis på valfusk. Personval bygger trots allt på att kandidater försöker övertyga människor om att sätta ett kryss framför just deras namn. Men om färdigkryssade sedlar delas ut inom ett nätverk tillsammans med instruktioner, socialt tryck eller försök att kontrollera hur mottagaren röstar, då förändras saken. Det intressanta är alltså inte bara krysset på papperet, utan maktförhållandet runt omkring. Det är här journalistiken måste vara precis. Inte därför att problemen ska tonas ned, utan av motsatt skäl. Kallar man varje skjuts för bussning, varje koncentration av personröster för klanröstning och varje utdelad valsedel för valfusk har man snart gjort begreppen oanvändbara. Men man får heller inte göra det motsatta misstaget. Ett antal handlingar som var för sig är fullt lagliga kan tillsammans bilda ett mönster som förtjänar granskning. Skjutsen. Föreningen. Släkten. Den färdigmarkerade valsedeln. Uppmaningen. Kandidaten. Ingen av delarna behöver vara anmärkningsvärd isolerad. Det är först när man lägger dem bredvid varandra som frågan blir intressant. Därför borde en enkel regel gälla när sådana här företeelser granskas: beskriv först, etikettera sedan. Vem organiserade? Vem betalade? Vad sades? Hur delades valsedlarna ut? Var de redan kryssade? Fanns påtryckningar? Kunde väljaren utan konsekvenser säga nej och rösta på någon helt annan? Svarar man på de frågorna behöver man sällan ta till de stora orden. Fakta brukar vara tillräckligt besvärande – när de faktiskt är det. #Valfusk #Klanröstning #Journalistik

Personvalet ska ge väljarna makt över partiernas listor. Men systemet har en blind fläck: en liten, välmobiliserad grupp kan få stort genomslag genom att samla kryssen på en enda kandidat. Fallet i Borlänge visar hävstången. V-kandidaten stod nia på listan i Dalarna men fick 648 personkryss, tillräckligt för att passera femprocentsspärren och ta partiets enda riksdagsmandat i valkretsen. Än mer anmärkningsvärt är att han själv uppger att han varken bedrev personvalskampanj eller hade eget valmaterial. Ändå samlades tillräckligt många kryss på hans namn för att kasta om hela listan. 648 väljare kunde därmed sätta partiets rangordning åt sidan och avgöra vem som företräder över 10 000 V-väljare. Om kryssen var organiserade är inte fastslaget, men systemets sårbarhet är uppenbar. Och för V finns en särskild ironi: jakten på nya väljargrupper kan till slut ha gett partiet ett personval man självt inte hade räknat med. #Personval #Val2023 #Demokrati

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. I dag ska det handla om regeringsbildning. Valet är avgjort och snart är det dags att bilda regering, inshallah. Då kommer blivande ministrars skelett, eller lik, i garderoben att plockas fram för allmän beskådan av nitiska murvlar. Men varför heter det så? ”Skelett i garderoben” kommer från engelskans skeleton in the closet/cupboard som syftar på mörka hemligheter och som började användas i nämnvärd omfattning i svenskan på 1950-talet. Det faktum att vissa säger ”lik i garderoben” är språkhistoriskt extra kul. Det är en sammanblandning med ”lik i lasten”, ett uttryck som fick spridning genom Henrik Ibsens rimbrev från 1875: ”Jeg tror vi sejler med et lig i lasten!”, som i sin tur bygger på en äldre sjömansföreställning om att en död ombord förde otur med sig. Och garderoben? Ordet kommer från franskans garde-robe: garder, att förvara eller bevara, och robe, klädedräkt. Så när murvlarna börjar rota i de blivande ministrarnas garderober lär de hitta engelskans skelett, norskans lik och franskans kläder. Och möjligen en och annan kufiyah… #söndagsskola #regeringsbildning #språkhistoria

Min text i @SvDledare om moskéinsamlingar: ”Finansiering handlar inte bara om pengar. Den kan också handla om institutionell makt. Den som finansierar lokaler, verksamhet, utbildning eller religiösa funktioner kan få inflytande över vilka normer och auktoriteter som etableras. Om institutioner utvecklas till slutna miljöer kan de dessutom förstärka segregation, inte nödvändigtvis genom avsikt, utan genom funktion.” @SvD https://t.co/boPc4imRpQ #Moser #Finansiering #Segregation

Det ökade valdeltagandet i utsatta områden bör inte reduceras till religion. Gaza har gjort utrikespolitiken närvarande i vardagen, samtidigt som debatten om återkallade uppehållstillstånd och medborgarskap och om skärpt lagstiftning kring muslimska symboler har gett valet en mer existentiell karaktär för många väljare. Det är i skärningspunkten mellan utrikespolitik, migration och identitet som mobiliseringen måste förstås. #Val2019 #Utrikespolitik #Migration

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. Idag ska det handla om att rösta i ett val. Den 15 september 2002 var det riksdagsval hemma i Sverige. För oss som befann oss med det svenska specialförbandet i Afghanistan såg valdagen något annorlunda ut. Talibanregimen hade nyligen fallit. Kabul var fortfarande en spökstad präglad av krig, vägspärrar och beväpnade män. Flyktingarna i Peshawar började sakta återvända. Sverige hade bara några månader tidigare återupptagit de diplomatiska förbindelserna med Afghanistan och den svenska närvaron i huvudstaden höll på att byggas upp igen. Men rösta skulle vi. Så tog vi oss genom Kabul i snabb konvoj till den svenska representationen, iförda full stridsmundering: kroppsskydd, hjälm, AK5 och Glock 19, båda med patron i loppet, samt förstärkningsvapen. Allt i några soft-skin Land Rover Defenders. Väl innanför murarna väntade däremot något närmast demonstrativt vardagligt: Ambassadör Peter Tejler tog emot, svenska valsedlar, kuvert och den välbekanta proceduren. Vi turades om att vakta medan kamraterna gick in och gjorde samma sak som miljoner svenskar gjorde hemma den dagen. Kontrasten har stannat kvar hos mig. Utanför fanns ett Afghanistan där makt under årtionden hade avgjorts med invasioner, kupper, inbördeskrig och gevär. Innanför stod ett antal tungt beväpnade svenska soldater och avgjorde vem som skulle styra deras land genom att stoppa ett papper i ett kuvert. Jag har röstat i många svenska val före och efter, men ingen vallokal har riktigt kunnat konkurrera med Kabul 2002. Det måste åtminstone ha varit en av Sveriges mest tungt beväpnade köer till valurnan. Kids, gör som jag, rösta! #Sverige #Val #Rösta

När granskningen av Vänsterpartiet svider rycker partiledarens sambo ut, men inte för att visa vad Inas Hamdan fått fel, utan för att tala om ”vem” hon är. Det är inte ett bemötande. Det är maktens klassiska försök att göra granskaren till den granskade… #politik #granskning #Vänsterpartiet

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. I dag ska vi reda ut varför söndag heter söndag. Den korta förklaringen är: därför att det är solens dag. Den lite längre förklaringen börjar hos, trumvirvel 🥁…romarna! De kallade dagen dies Solis, alltså solens 🌞 dag. När de primitiva germanska folken tog över den romerska sjudagarsveckan översatte de helt enkelt namnet. På fornnordiska blev det sunnudagr och på fornsvenska sunnodagher, därav kommer vår söndag. ”Sön” har alltså ingenting med sömn att göra, även om många tonåringar gör sitt bästa för att bevisa motsatsen. Det är en gammal släkting till ordet sol som har blivit kvar inne i veckodagens namn. Samma sol syns fortfarande tydligt i engelskans Sunday och tyskans Sonntag. Sen kom kristendomen ✝️ som gav dagen en helt ny innebörd. Jesus uppstod enligt evangelierna på veckans första dag, dagen efter den judiska sabbaten. Söndagen blev de kristnas gudstjänstdag och kallades också Herrens dag. I de romanska språken tog det kristna namnet över: italienskans domenica, franskans dimanche och spanskans domingo kommer alla från latinets dies Dominica, Herrens dag. Här uppe i Norden behöll vi det gamla namnet. Kristendomen tog över dagen, men solen fick behålla skylten. Så varje söndag går ni egentligen till kyrkan ⛪️ på solens dag för att fira honom som i Bibeln kallas världens ljus. Yalla, gå i frid! #söndag #söndagsskola #historia

Skriver i morgondagens @SvD @SvDledare om att valrörelsen på arabiska handlar allt mindre om skola, vård och skatter och allt mer om muslimers framtid i Sverige. Gaza, migration och medborgarskap fogas samman till ett existentiellt hot, där människor mobiliseras som ett religiöst kollektiv och församlingen träder i medborgarens ställe. Demokratin behöver medborgare, inte konkurrerande stammar. https://t.co/zpmOLbO8Er #Demokrati #Migration #Medborgarskap

Kids, nu blir det söndagsskola med farbror Sfeir. Idag ska det handla om den heta linjen symboliserad av den röda telefonen som aldrig var röd, och inte heller någon telefon. I filmerna står den på presidentens skrivbord. Den är knallröd, ringer olycksbådande och i andra änden väntar Kreml. Verkligheten var både mindre dramatisk och betydligt mer intressant. Efter Kubakrisen 1962 insåg Washington och Moskva att världen nästan hade gått under därför att meddelanden tog timmar att översätta och nå fram, därför öppnades den 30 augusti 1963 en direktlinje mellan supermakterna. Den bestod av teleprintrar och inte telefoner (teleprinter var dåtidens sms-maskin fast med en skrivmaskin som vägde typ bly i vardera ände och en pappersremsa i stället för en skärm), där huvudförbindelsen från Washington (Pentagon och inte Vita Huset) via London, Köpenhamn, Stockholm och Helsingfors till Moskva. Den första amerikanska testmeningen var den klassiska pangrammen: The quick brown fox jumped over the lazy dog´s back 1234567890. Den tydliga poängen blir: När världen står på randen till katastrof är det viktigaste inte alltid större vapen, utan bättre möjligheter att förstå varandra. #söndagsskola #historielektion #kommunikation