Det vanligaste misstaget när Muslimska brödraskapet diskuteras är att leta efter maktövertagandet. Den klassiska strategin är mer sofistikerad än så. Makten är inte början på processen. Den är resultatet av den. Hos grundaren Hassan al-Banna börjar förändringen med individen. Genom tarbiya, religiös och ideologisk fostran, formas människan som ska bära projektet vidare. Därefter kommer familjen. Övertygelsen ska inte bara överleva individen utan reproduceras mellan generationerna. Det tredje steget är samhället. Genom daʿwa, utbildning, social verksamhet, föreningar, moskéer, studentmiljöer och professionella nätverk byggs den sociala bas från vilken större förändringar kan genomföras. Först därefter blir institutionerna centrala. Civilsamhälle, opinionsbildning, organisationer och, där förutsättningarna finns, partier, parlament och val blir verktyg för att omsätta social förankring i politiskt inflytande. Det femte steget är regeringsmakten. Men inte heller den är nödvändigtvis slutmålet. Att vinna ett val är en sak. Att förändra samhällets institutioner och normer är något annat. Därför är det sjätte begreppet avgörande: tamkīn, befästandet. Det beskriver tillståndet där rörelsen har uppnått sådan social, organisatorisk och politisk styrka att den eftersträvade ordningen inte bara kan införas utan också bestå. I al-Bannas historiska vision återstod sedan ett sjunde steg: att röra sig bortom nationalstaten, mot muslimsk enhet, ummah, och ytterst ett återupprättat kalifat. Kedjan är därför enkel: Individen->Familjen->Samhället->Institutionerna->Regeringen->Tamkīn->Den islamiska ordningen. Det innebär inte att varje organisation med historiska eller ideologiska band till MB följer en hemlig sjupunktsplan. Sådana påståenden måste beläggas organisation för organisation. Men det innebär att den som enbart letar efter revolutionärer riskerar att missa själva idén. I MBs klassiska strategi behöver makten inte stormas. Den kan byggas. #MuslimskaBrödraskapet #Samhällsförändring #Tamkīn
