Search

In a letter to the editor, Sanna Wendt argues that the effect per kronor is more important than executive salaries when choosing to donate to charities, and urges donors to focus on how much good their donations actually do. #givarinsikt #välgörenhet #kostnadseffektivitet (translated)

Ida Gabrielsson criticized Thomas Bodström for allegedly claiming in Aktuellt that she and Nooshi Dadgostar wanted ministerial positions for their own gain because they were bored in the parliament. Gabrielsson questioned the credibility of former top S members, who had held ministerial positions themselves, accusing others of only seeking such positions. She wrote that the Left Party wanted influence over politics to implement its reforms. According to Gabrielsson, the party could forgo the position of Deputy Minister of Culture and should focus on the areas it ran on in the election. She believed that everyone should be included in the formation of the government. #politik #Sverige #Socialdemokraterna (translated)

DrTallinger wrote that the political deadlock surrounding refugee policy forced the Center Party to choose between approaching its political opponents or cooperating with the Sweden Democrats, with whom the party, according to the author, had politically in common in practice. The latter, according to the post, would cost the Center Party its reputation among political allies with high demands for political correctness. The author described the question of how many refugees Sweden could take in as peripheral and compared it to a company's decision on charity. According to DrTallinger, the main task of politics was to drive Sweden towards profitability and to safeguard the interests of citizens. The author also claimed that Sweden had been turned into one big refugee camp, at the expense of the purpose of politics. By comparison, DrTallinger wrote that Coca-Cola would not abandon profitability and donate all its money to Pepsi or small soda producers on the grounds that they also had a right to profit. The author concluded by asserting that the country's future depended on a few women, whom he described derogatorily and accused of having lost touch with why they started engaging in politics. https://t.co/DcZ3y69mPc #politik #Sverige #flyktingfrågan (translated)

Pengarna borde gå till närmsta släkting istället för att användas till halvpoliti(s)k verksamhet. Det borde också bli enklare att skriva testamenten ifall där inga nära arvingar finns. Förstår inte varför folk utan arvingar inte testamenterar till sina föreningar, sitt gamla universitet, välgörenhetsorganisationer, trevliga vänner eller andra nyttiga ändamål. #testamente #välgörenhet #arv

I Älmhult arrangeras det välgörenhetsloppet We Run For Ukraine för att samla in pengar till elektriska rullstolar för personer i Ukraina som drabbats av kriget, där deltagare kan välja mellan olika distanser och insamlingen pågår under hela augusti. #WeRunForUkraine #Ukraina #välgörenhet

Markus Allard (@Markus_Allard) skänker 100 000 kronor av sin egen politikerlön till Dumpen. Det är åtminstone ett konkret exempel på en politiker som låter pengarna gå till något annat än sig själv. Allard har drivit linjen att politikerlönerna ska sänkas, och mellanskillnaden skänks nu till välgörande ändamål. 100 000 kronor från politikernas fickor och in i kampen mot pedofiler. Det är svårt att klaga på det. #Politik #Välgörenhet #SänkPolitikerlönerna

Betty Bromage, 97 år gammal, slog nyligen sitt eget världsrekord i wingwalking och blev därmed den äldsta kvinnan att utföra denna högtflygande sport, samtidigt som hon samlade in pengar till strokeavdelningen på Cheltenham General Hospital, där hon tidigare vårdades efter en stroke. #Världsrekord #Äventyr #Välgörenhet

En ny rapport hävdar att fyra av fem stora pro-palestinska protester i Storbritannien sedan den 7 oktober 2023 i själva verket är organiserade av etablerade biståndsorganisationer. Rapporten beskriver en reell och delvis underrapporterad samt bristfälligt belyst fråga. Brittiska regelverk för välgörenhet och politisk mobilisering är otillräckliga för att fånga upp hybridorganisationer och gränsöverskridande finansiering, oavsett avsändare. Parallellerna med Sverige är uppenbara. Anser jag. https://t.co/Ogxf8rQ1g1 #svpol #protest #bistånd #politiskmobilisering

Berättelsen om Anna Johansson-Visborgs Minne och de 150 stugorna i Nacka är en av de mörkaste och mest ironiska tragedierna i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är historien om hur en storslagen, osjälvisk gåva till samhällets allra fattigaste och mest utsatta kvinnor kapades av fackpampar, politiker och den övre medelklassen – för att till slut säljas ut till fastighetsutvecklare. Här är en liten genomgång i hur "Bryggar-Annas" vackra vision förvandlades till ett monument över hyckleri och nepotism. 1. Bryggar-Annas storslagna vision Anna Johansson-Visborg (1876–1953), känd som "Bryggar-Anna", var en pionjär inom den svenska fackföreningsrörelsen. Hon slet på bryggerier, organiserade arbetarkvinnor och var en urkraft för kvinnors rättigheter. Genom smarta affärer och fastighetsinvesteringar byggde hon upp en ansenlig förmögenhet. Eftersom hon mindes hur det var att vara fattig och utsliten, skapade hon stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne. Hon köpte ett enormt och naturskönt markområde i Skuru i Nacka. Syftet var glasklart och inskrivet i stadgarna: Här skulle "obemedlade och mindre bemedlade" yrkesarbetande kvinnor (som sömmerskor, städerskor och bryggeriarbetare) få chansen att hyra en sommarstuga för en struntsumma, så att de kunde få frisk luft och vila upp sig. 2. Det tysta maktövertagandet: Pamparnas paradis De första decennierna fungerade stiftelsen som det var tänkt. Men i takt med att decennierna gick, och generationerna byttes ut, skedde ett tyst och cyniskt maktövertagande. När samhället blev rikare och arbetarkvinnorna fick det bättre, borde stugorna rimligtvis ha gått till nya grupper av utsatta kvinnor – kanske ensamstående mammor i förorten eller fattigpensionärer. Istället hände följande: Vänskapskorruptionen: Stugorna började förmedlas via interna kontakter inom Socialdemokraterna, LO och fackförbunden. De som hade "rätt" nätverk fick plötsligt tillgång till de hett eftertraktade stugorna. Arvet till eliten: Hyreskontrakten gick i arv. Resultatet blev att stugorna till slut beboddes av fackpampar, högavlönade byråkrater, journalister och den akademiska medelklassen. Skrattretande hyror: Dessa priviligierade personer, med inkomster långt över genomsnittet, betalade absurda underpriser – ofta bara några få tusenlappar om året – för att ha en egen sommarstuga på sjötomt mitt i Stockholms innerskärgård. Allt subventionerat av stiftelsens pengar. 3. Avslöjandet och det skamlösa försvaret När medierna (bland annat Expressen) började granska stiftelsen på 2000- och 2010-talet briserade skandalen. Det var totalt uppenbart att stiftelsen bröt mot Bryggar-Annas testamente och syfte. Stugorna befolkades av välbärgade män och kvinnor som absolut inte kunde klassas som "obemedlade". Det mest magstarka var reaktionen från de boende när de blev ifrågasatta. Istället för att skämmas över att de i decennier hade ockuperat ett välgörenhetsprojekt för fattiga kvinnor, spelade många av pamparna och akademikerna offer. De krävde att få bo kvar med sina subventionerade hyror och hävdade "besittningsrätt" till stugorna som deras föräldrar (som en gång i tiden kanske var arbetare) hade hyrt. 4. Haveriet och den kapitalistiska slakten Pressen från media, Länsstyrelsen och allmänheten blev till slut för stor för stiftelsens styrelse. Marken och de 150 stugorna var i behov av renovering, och man kunde inte längre försvara hur man drev verksamheten. Lösningen blev ett totalt och slutgiltigt haveri för Bryggar-Annas vision: Stiftelsen beslutade att hela semesterbyn skulle säljas.Marken köptes upp av kommersiella fastighetsutvecklare. De boende tvingades bort (under högljudda och bittra protester från den vänsterelit som förlorade sitt billiga skärgårdsparadis), stugorna revs eller byggdes om, och området förvandlades till exklusiva bostadsrätter och lyxvillor för mångmiljonbelopp. Sammanfattning: Ett monument över svek Historien om Anna Johansson-Visborgs Minne är i praktiken beviset på hur den institutionaliserade arbetarrörelsen tappade sin kompass. En eldsjäl donerade sin livsförmögenhet till fattiga kvinnor. Rörelsens egna byråkrater och pampar roffade sedan åt sig gräddfilerna och lät stugorna gå i arv till sina välbärgade barn. När hyckleriet till slut blev offentligt fanns det inget annat alternativ än att sälja rubbet till högstbjudande kapitalister. Om Bryggar-Anna hade kunnat se vad hennes egna partikamrater gjorde med hennes livsverk, hade hon med största sannolikhet roterat i sin grav. (Long-Lat) 59.333149, 18.207514 https://t.co/AeNvPZtLXT https://t.co/tV0PTdw8jY https://t.co/Q8LOcXWvGE #Historia #Sverige #Arbetarrörelse

När Anna Lindhs minnesfond startades strömmade miljonerna in från sörjande svenskar som ville stötta mänskliga rättigheter. Men vad hände? Den blev snabbt en klassisk sosse-konstruktion där pengarna försvann ner i ett svart hål av "administration", konsulter och löner till det egna kansliet. Man delade ut kaffepengar till välgörenhet och brände resten på att anställa varandra för att driva runt kalaset. Varför? För att den politiska sosse eliten aldrig kan hålla fingrarna i styr när det finns pengar att administrera. Att mjölka en minnesfond på donationspengar för att finansiera sina egna löner och overheadkostnader är inte solidaritet. Det är ett "sossematiskt", byråkratiskt haveri och ett hån mot alla de svenskar som i god tro skänkte sina pengar. https://t.co/Y6yhP3rsLI #MänskligaRättigheter #Välgörenhet #Solidaritet

Här är en obarmhärtig liten genomgång i historien om LO och semesterbyn La Serra – en affär så genomsyrad av inkompetens och skumrask att det framstår som ett avsnitt av Sopranos, regisserat av svenska fackpampar. När Landsorganisationen (LO) inte hade fullt sjå med att bränna medlemmarnas pengar på krognotor på Metropol Palais, lekte de uppenbarligen internationella fastighetsmoguler. La Serra, beläget på den italienska kusten nära Neapel, köptes på 60-talet (ofta i tandem med den mer kända anläggningen Riva del Sole) för att erbjuda "arbetarna" billig semester. Men det var försäljningen 2014 som förvandlade drömmen till en monumental skandal av internationella mått. 1. Århundradets sämsta affär (för alla utom maffian) Låt oss titta på de rent matematiska realiteterna i denna transaktion. La Serra var ingen liten ruttnande fjällstuga; det var en gigantisk semesteranläggning bestående av 220 villor belägen vid Medelhavet. Det verkliga värdet: Oberoende värderare och det italienska rättsväsendet uppskattade anläggningens värde till cirka 14 miljoner euro (runt 140 miljoner svenska kronor). LO:s prislapp: Fackpamparna – med bland annat Wanja Lundby-Wedin (dåvarande ordförande för det moderbolag som ägde anläggningen) i den innersta kretsen – valde att sälja hela rasket för... trumvirvel... 400 000 euro (drygt 4 miljoner kronor). LO sålde alltså en hel italiensk semesterby med 220 villor för ungefär samma pris som du får ge för en fuktskadad etta i Sundbyberg. Man brukar skämta om att socialister inte förstår sig på ekonomi, men detta överträffar all satir. Antingen handlar det om en intellektuell och affärsmässig inkompetens så bråddjup att den borde studeras rent medicinskt, eller så var korruptionen total. 2. Handslag med Camorran Vem hade då turen att få köpa denna fackliga rea-by? Det visade sig snabbt att köparen var en italiensk affärsman med direkta kopplingar till den ökända neapolitanska maffian, Camorran. Medan LO:s ledning satt tryggt hemma på Sveavägen och skrev debattartiklar om hur farligt det är med "kriminella aktörer i välfärden", mottog de alltså i praktiken illegala pengar från italiensk organiserad brottslighet. Genom uppenbart fejkade värderingsrapporter slussades medlemmarnas italienska semesterparadis rakt in i händerna på syditalienska gangsters. När det italienska rättsväsendet insåg den fulla vidden av skumraskaffären klev den allmänna åklagaren i Santa Maria Capua Vetere in och beslagtog hela anläggningen. 3. Strutsförsvaret från LO-borgen När skandalen slutligen briserade och italiensk polis började nysta i hur svenska fackföreningar agerade dörrmatta åt maffian, vad blev då försvaret från LO-toppen? Det vanliga, fega strutsförsvaret. LO:s representanter stammade fram att anläggningen "hade gått med förlust" och att det var "olyckligt" att köparen visade sig ha de avsikter han hade, men att man minsann självklart inte visste vad som pågick efter att avtalen var påskrivna. Man valde medvetet att blunda. Ingen facklig byråkrat reflekterade uppenbarligen över varför man släppte en 140-miljonersanläggning för kaffepengar. Slutsats: Hyckleriets absoluta nollpunkt Historien om La Serra är den ultimata illustrationen av hur rörelsen fungerar när ridån går ner. Samma fackföreningspampar som står i tv-sofforna och ylar sig hesa om "vita jobb", "kollektivavtal" och att "stoppa vinstjakten", tvekade alltså inte en sekund att under bordet rea ut arbetarnas utländska tillgångar till ett nätverk infiltrerat av Camorran. Att Socialdemokraterna och LO-toppen ens har mage att ta ordet "korruption" i sin mun när de pekar finger åt högern är – med tanke på att de bokstavligen bedrivit extremt generös välgörenhet åt den italienska maffian – ett obestridligt bevis på att de saknar all form av politisk och moralisk skam i kroppen. (Long-Lat) 41.199626, 13.796949 https://t.co/UGRsjzfGHY https://t.co/gWyos8sFL3 #Korruption #Fackföreningar #Ekonomi