Search

Är AFS det enda parti som inte är på semester? Det verkar nästan så. Partiledarna för riksdagspartierna ser man ingenting av nu. De är lediga, trots att det bara är två månader kvar till valet och de gör anspråk på att vilja leda landet. Politikerna är så slappa att de till och med har flyttat Almedalsveckan från vecka 27 till vecka 26. Detta för att få längre sammanhängande semester – ända från slutet av juni till mitten av september (givetvis med full lön eftersom de alltid är i tjänst, officiellt sett). Men Alternativ för Sverige arbetar på, varje dag. Jag deltar i intervjuer hela tiden. Nyligen var jag med i @svmorgonbladet och intervjuades av deras reporter Anna Johansson. ‼️Se intervjun här: https://t.co/YguVa7P6Ee En stor del av intervjun avhandlar geopolitik, inte minst USA:s väg från isolationistiskt till globalistiskt land. För 100 år sedan var USA den enda segrarmakt i första världskriget som vägrade att ratificera Versaillesfördraget, och de gick heller aldrig in som medlem i Nationernas förbund. President Woodrow Wilson försökte, men fick nej – två gånger. Idag är detta nästan ofattbart att ta in: ett USA som koncentrerar sig på sina egna angelägenheter och låter bli andra länder. Men efter andra världskriget ersattes denna doktrin (Monroe-doktrinen) av Truman-doktrinen, som vände upp-och-ned på den gamla ordningen och istället förespråkade amerikanska krig, statskupper, interventioner och annan påverkan över hela världen: ett USA som världspolis (världsgangster). #Politik #Val2022 #Geopolitik

Fifa har tillämpat sina regler om strikt förbud mot politisk inblandning i förbundsärenden och stängt av Indien, Zimbabwe, Kenya, Nigeria, Sierra Leone, Nepal, Guatemala (för att regeringen deltog i ett tillslag mot korruption i förbundet), Kuwait, Brunei och Kongo-Brazzaville. #FIFA #Sportpolitik #Korruption

Hvorfor er det altid os, der bliver talt negativt om? Jeg er ligeglad med dit tørklæde. Jeg er ligeglad med dit skæg. Jeg er ligeglad med, hvilken religion eller kultur du har. Men nogle danske muslimer gør det virkelig svært for sig selv og for deres trosfæller. Lad mig starte med at sige, at det faktisk glæder mig at se de piger til fodbold arrangementet i går. Det glæder mig, at de deltager og viser engagement i større fælles arrangementer. Dejligt at se! Men hvorfor skal I endnu en gang ødelægge billedet af jer selv? Der blev holdt et minuts stilhed for en mand, en familiefar og ægtemand, der på tragisk vis blev tæsket ihjel. Men hvad gør man? Jo, man vælger ikke at rejse sig op, som alle andre på stedet gjorde. Der findes to klip af piger med tørklæde, mens det ene minuts stilhed foregik: Det ene, hvor de står op og griner, og det andet, hvor de nægter at rejse sig op i solidaritet. Jeg ved selvfølgelig ikke, hvorfor de griner, og derfor skal jeg ikke tillægge det en bestemt betydning. Men det ser ikke godt ud i den situation. Mange har skrevet og vist deres forargelse over klippet med pigerne. Derfor vil jeg skrive noget lidt anderledes: Hvis I piger læser med, så håber jeg, at I næste gang viser mere respekt. Både for den tragiske hændelse, men også for den kultur og de traditioner, der kan være forbundet med lignende arrangementer. Det kræver faktisk ikke meget at rejse sig op. Det havde set fantastisk ud, hvis I på lige fod med jeres medmennesker havde vist den dræbte mands familie lidt omsorg, respekt og medmenneskelighed. Og I kan ikke skyde skylden på nogen andre. Det her er alene på jeres egen regning, og I må forvente kritik. Men jeg håber, at I lærer af det og bliver klogere fremover. #Respekt #Medmenneskelighed #Forskellighed

Socialistiska haveriet, BPA... Om det är någon historisk händelse som perfekt kapslar in det totala, monumentala hyckleriet inom den svenska fackföreningsrörelsen och dess kopplingar till den socialdemokratiska maktsfären, så är det BPA-skandalen. Det som skulle vara arbetarnas stolta flaggskepp – beviset på att facket minsan kunde driva företag bättre än kapitalisterna – förvandlades under 80- och 90-talet till en orgie i fastighetsspekulation, girighet och miljardförluster. Och gissa vem som fick betala notan? Den vanliga, hårt slitande byggnadsarbetaren. Här är en djupdykning i hur fackpamparnas bygge raserades från grunden: 1. Den socialistiska drömmen (Början) Historien börjar med idén om arbetarstyrd produktion (bolaget bildades på 1920-talet). Tanken var vacker i sin marxistiska enkelhet: Varför ska de "onda" privata byggherrarna ta vinsten när facket kan äga produktionsmedlen själva? BPA växte sig med åren gigantiskt. Med LO och framförallt Byggnadsarbetareförbundet i ryggen blev man Sveriges näst största byggbolag, tätt efter Skanska. På ytan var allt frid och fröjd; facket visade musklerna och byggde folkhemmet. 2. Fackpamparna leker Gordon Gekko (1980-talet) Sedan kom 1980-talet och kasinoekonomin. Fackpamparna – samma män som på 1 maj stod på torgen och skrek sig hesa mot kapitalismens ondska – drabbades plötsligt av extrem börsfeber. 1986 börsnoterades BPA. Plötsligt befann sig fackföreningsbyråkrater i en värld de inte förstod. De började snurra in sig i avancerade fastighetsaffärer, aktiespekulationer och snåriga finansiella upplägg. Männen i LO-borgen trodde plötsligt att de var Wall Street-hajar, fast med medlemmarnas fackavgifter och pensionspengar som insats. 3. Haveriet och 50-miljoners-chocken (1993) När 90-talskrisen och fastighetsbubblan sprack med ett öronbedövande dån, drogs BPA rakt ner i avgrunden. Konkursen nafsade bolaget i hälarna och i ren panik tvingades LO-förbunden pumpa in 1,6 miljarder kronor för att rädda sitt sjunkande skepp. Men det som fick hela korthuset att rämna moraliskt var avslöjandet om BPA:s VD, Göran Lövgren. Mitt under brinnande kris, när bolaget blödde pengar och vanliga byggnadsarbetare förlorade jobben, avslöjades det att Lövgren hade utrustats med en guldfallskärm (avgångsvederlag) på sinnessjuka 50 miljoner kronor. Femtio miljoner! Och detta var alltså godkänt och signerat av den svenska fackföreningsrörelsens absoluta elit. 4. Huvudena rullar (De inblandade) Avslöjandet utlöste en atombomb i den svenska samhällsdebatten. Den kognitiva dissonansen hos LO-medlemmarna var total. Vilka "arbetarkämpar" hade godkänt att fackföreningspengar användes för att göra en misslyckad VD till mångmiljonär? Stig Malm (LO:s ordförande): Den högljudda och maktfullkomliga LO-basen satt i BPA:s styrelse och var djupt insyltad i fallskärmsavtalet. Han försökte klamra sig fast vid makten, men trycket från en rasande gräsrot blev för massivt. I december 1993 tvingades han avgå under total förnedring. Åke Wänman (Ordförande för Byggnads och BPA): Som högsta ansvarig för byggfacket och styrelseordförande i BPA var det han som formellt låg bakom avtalen. Även han tvingades kasta in handduken och avgå i vanära. Tommy Qvarfort (Byggnads ekonomichef): Fick omedelbart sparken när vidden av de snåriga, riskabla affärerna och myglet bakom kulisserna började nystas upp. BPA hade på kort tid gått från att förknippas med samhällsansvar till att bli en synonym för inkompetens och korruption. 5. Den ultimata ironin: Kapitalisterna vann Hur slutade detta fantastiska, fackliga maktprojekt? För att rädda vad som räddas kunde tvingades facket sälja hela rasket. Och vilka stod redo att ta över? De skånska, privatkapitalistiska bröderna Mats och Erik Paulsson, grundarna av Peab. Facket bytte sina aktier mot Peabs aktier i fastighetsbolaget Wihlborgs. Det blev en affär där de slipade bröderna Paulsson drog det längsta strået. Deras bolag Peab växte sig enormt och gjorde miljardvinster på övertagandet, medan Byggnads medlemmar fick ta de massiva förlusterna. Summering av haveriet BPA-skandalen är det ultimata beviset på vad som händer när politisk hybris möter ekonomisk inkompetens. Fackpamparna startade ett bolag för att visa att de inte behövde kapitalismen. De slutade med att spekulera bort medlemmarnas miljarder, beviljade Sveriges fetaste kapitalist-fallskärm till sin VD, och fick sedan se sig besegrade och tvingades skänka bort resterna av imperiet till en skånsk finansfamilj. Att ledande S- och LO-företrädare överhuvudtaget vågar använda ord som "girighet" eller "ansvar" efter BPA-affären är ett historiskt mysterium. https://t.co/U7xaHOMaY3 #BPA #fackföreningar #korruption

SORØ KIRKE ANGREBET - HJÆLP POLITIET! Sorø Klosterkirke er blevet udsat for groft hærværk af denne mand. Sorø Klosterkirke blev opført i slutningen af 1100-tallet og er blandt Danmarks største og ældste middelalderkirker. Her hviler nogle af de mennesker, der var med til at forme Danmark: Absalon, Københavns grundlægger, kongerne Christoffer II, Valdemar Atterdag og Oluf II, ligesom også Ludvig Holberg er begravet her. Et sted, hvor generation efter generation er blevet døbt, viet og begravet. Et monument over den kristne kultur og civilisation, som vores samfund er vokset ud af. Derfor er groft hærværk mod en kirke heller ikke bare “hærværk”. Det er et angreb på vores fælles åndelige og kulturelle arv. Måske var motivet politisk. Måske religiøst. Måske var det blot meningsløs vandalisme. Det ved vi endnu ikke. Men uanset motiv fortæller handlingen noget om en ligegyldighed overfor den kultur, der har formet Danmark. Når mennesker lever i et land uden at føle sig forbundet med dets historie, symboler og arv, bliver landet reduceret til en adresse. Og når Danmark kun er en adresse, kan selv en klosterkirke blive behandlet som noget værdiløst. Et samfund består ikke kun af love og økonomi. Det består også af de steder, symboler og traditioner, der minder os om, hvem vi er, og hvor vi kommer fra. Når de angribes, er det et angreb på mere end mursten og træværk. Det er et angreb på den fælles hukommelse, der binder vores folk sammen på tværs af generationer. Derfor bør alle, der har set eller genkender manden på billedet, hjælpe politiet. Vi skal ikke finde os i, at det Danmark, vores forfædre byggede, behandles som en losseplads. #SorøKirke #Kulturarv #Hærværk

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz presenterade ett omfattande reformpaket som inkluderar 10 miljarder euro i årliga skattelättnader för låginkomsttagare, förändringar i pensionssystemet och uppbyggnad av mer prisvärda bostäder, i ett försök att återuppliva landets ekonomi och minska byråkratin. #FriedrichMerz #Tyskland #reformer

Bommersvik är för Socialdemokraterna och SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) vad Vatikanen är för den katolska kyrkan. Det är rörelsens heliga hjärta, en kursgård vackert belägen vid sjön Yngern utanför Nykvarn. Ända sedan gården köptes 1937 har den varit platsen där framtida statsministrar – från Olof Palme till Göran Persson och Magdalena Andersson – har skolats, knutit kontakter och mejslat ut politiska strategier. Men precis som med LO:s Hasseludden och Riva del Sole, har Bommersvik omgärdats av hård kritik. När vi pratar om "korruption" i relation till Bommersvik handlar det sällan om rena portföljer med mutpengar, utan snarare om strukturell korruption, maktmissbruk, svågerpolitik och tveksam hantering av skattemedel och medlemsavgifter. Här är en liten genomgång i baksidan av den socialdemokratiska plantskolan. 1. Navet för svågerpolitik och elitskapande Bommersvik har länge kritiserats för att vara den ultimata symbolen för socialdemokratisk vänskapskorruption. Det slutna rummet: På Bommersvik har politiska karriärer skapats och krossats bakom lyckta dörrar. Kritikerna (både internt från vänster och externt från höger) har pekat på att det är här "S-adeln" reproducerar sig själva. Om du inte var en del av rätt falang eller inte bjöds in till rätt bastukvällar på Bommersvik, var din politiska karriär i partiet ofta över innan den börjat. Ideologisk dissonans: SSU och Socialdemokraterna predikar jämlikhet och kamp mot klassamhället, men har under decennier upprätthållit en exklusiv herrgårdsmiljö för sin egen toppskikt. För utomstående framstår det som hyckleri när de som kallar sig arbetarklassens företrädare drar sig tillbaka till en privat sjötomt för att umgås med andra maktspelare, långt borta från vanliga människors vardag. 2. Medlemsfusket och skattepengarna Den allvarligaste kopplingen mellan Bommersvik och faktisk ekonomisk brottslighet stavas SSU:s medlemsfusk, en av de största politiska skandalerna i modern svensk historia. Uppblåsta siffror: Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet rullades en massiv skandal upp där det avslöjades att SSU systematiskt hade blåst upp sina medlemssiffror. Genom att registrera personer som inte var aktiva medlemmar (ibland utan deras vetskap) lurade organisationen till sig tiotals miljoner kronor i extra statliga bidrag från Ungdomsstyrelsen. Finansieringen av "Bommersviksandan": Dessa felaktigt utbetalade skattemedel gick rakt in i SSU:s kassa. Det var denna kassa som finansierade maktapparatens vidlyftiga livsstil, där dyra kurser, fester och representation på just Bommersvik var en central del. Skattebetalarna subventionerade i praktiken SSU-topparnas interna nätverkande och herrgårdsliv. 3. Fritidsgård för fester och maktmissbruk Internt inom SSU har Bommersvik också förknippats med en osund kultur som vid flera tillfällen har briserat i media. Sprit och representation: Under årens lopp har det kommit larm från tidigare medlemmar om en utbredd och osund festkultur på Bommersvik, där medlems- och skattepengar gått till massiva spritnotor för förbundsledningen och deras inre krets. Tystnadskulturen: I samband med #metoo och andra interna granskningar vittnade flera personer om hur Bommersviks slutna miljö – där unga gräsrötter festade med äldre, mäktiga politiker – skapade en grogrund för sexuella trakasserier och maktmissbruk. Makten satt i väggarna, och de som blev utsatta vågade ofta inte larma eftersom förövaren kunde vara nyckeln till deras framtida karriär. 4. LO:s ständiga plånbok Bommersvik är en enorm och dyr anläggning att driva. När SSU:s ekonomi har svajat – inte minst efter att medlemsfusket uppdagades och bidragen ströps – har anläggningen stått inför konkurshot. Räddningsaktionerna: Lösningen har ofta varit att LO och dess medlemsförbund (till exempel Kommunal och Byggnads) har gått in med kapital eller lagt lukrativa konferenser på Bommersvik för att rädda ekonomin. Polismyndigheten har haft ett antal sammankomster på kursgården, det är direkta pengar som gått till SSU:s kassa. Statliga myndigheter ska förhålla sig opartiska enligt regeringsformen, ändå har polismyndigheten spenderat miljoner på Bommersvik. Det är miljontals kronor direkt in i Socialdemokraternas organisation. Medlemmarnas pengar igen: Detta innebär att vanliga industriarbetares och undersköterskors fackavgifter har använts för att hålla SSU:s kursgård flytande. Det cementerar bilden av en sammanflätad maktapparat där facket och partiet flyttar miljonbelopp mellan varandra för att skydda sina egna prestigeprojekt. Sammanfattning Bommersvik är inte en plats känd för regelrätta mutskandaler, utan står snarare som monument över den socialdemokratiska maktfullkomligheten. Det är en anläggning där en politisk elit har kunnat isolera sig för att dricka, bygga nätverk och fördela maktposter, delvis finansierat av uppblåsta skattebidrag och LO-medlemmars avgifter. För kritikerna är Bommersvik det yttersta beviset på att det som en gång var en folkrörelse med tiden förvandlades till en politisk aristokrati. (Long-Lat) 59.128527, 17.453753 https://t.co/6pqvvC8dCZ #Bommersvik #socialdemokraterna #SSU

LO:s anläggning Runö (idag ofta känd som Runö Möten & Events samt Runö folkhögskola) belägen på en naturskön halvö i Åkersberga norr om Stockholm, är den svenska fackföreningsrörelsens absoluta högborg. Efter att Hasseludden avyttrades blev Runö det obestridda hjärtat för LO:s utbildningar, kongresser och strategimöten. När man talar om "korruption" kring Runö rör det sig, i likhet med Bommersvik och Hasseludden, sällan om rena lagbrott eller klassiska mutor. Istället handlar det om en djupgående strukturell och moralisk korruption, där begrepp som pampvälde, slöseri med medlemsavgifter och en osund representationskultur står i centrum. Här är en liten genomgång i de faktorer som har gjort Runöskolan till en återkommande måltavla för hård intern och extern kritik. 1. Lyxanläggningen och medlemsavgifterna Runö byggdes på 1950-talet med den vackra grundtanken att arbetarklassen förtjänade lika fina utbildningsmiljöer som direktörerna. Problemet är att anläggningen med åren har utvecklats till ett renodlat lyxkomplex som sticker i ögonen på de medlemmar som finansierar den. Sveriges största privata konstsamling: Runö stoltserar med en enorm och extremt värdefull konstsamling (över 800 verk av kända konstnärer). Kritikerna ifrågasätter varför undersköterskors och byggnadsarbetares fackavgifter ska ligga bundna i dyrbar konst som i första hand betraktas av fackliga ombudsmän på konferens. Högklassig hotellstandard: Med egen pool, relaxavdelning, gourmetrestaurang och natursköna promenadstråk fungerar anläggningen idag som ett lyxhotell. Klyftan mellan denna miljö och den stressiga, underfinansierade vardagen för många LO-medlemmar (exempelvis inom vård och omsorg) har varit en ständig källa till intern vrede. 2. Spritkulturen och representationen Ett av de tyngsta sänkena för LO och dess förbund har varit avslöjandena om facktopparnas representationsvanor. Runö har ofta varit skådeplatsen för dessa utsvävningar. Festerna på medlemmarnas nota: I samband med olika granskningar av fackförbund som Kommunal och Byggnads (särskilt den stora Kommunalskandalen 2016) hamnade hela fackets konferenskultur i blixtbelysning. Runö har under decennier varit platsen där fackpampar har hållit representationer, middagar och fester där alkoholen flödat – ofta betald med skattemedel (via statsbidrag till folkhögskolan) eller medlemsavgifter. Slutna rum: På Runö har fackpampar kunnat isolera sig för att sluta uppgörelser, fördela maktposter och njuta av god mat och dryck, helt skyddade från insyn. Denna tystnadskultur har frodats i anläggningens avskildhet. 3. Det ekonomiska slukhålet Att driva en enorm konferensanläggning på en halvö i skärgården är extremt dyrt. Beroendet av subventioner: För att få anläggningen att gå runt fungerar Runö idag på en dubbel marknad. Dels är det en statsunderstödd folkhögskola, dels ett kommersiellt konferenshotell ("Runö Möten & Events") dit även privata företag åker. Trots detta har LO genom åren tvingats skjuta till hundratals miljoner kronor i renoveringar och driftstöd. Korsfinansiering: En återkommande kritik är gråzonen mellan statsbidragen (som är tänkta att gå till folkbildning) och driften av lyxhotellet. Dessutom garanterar LO-förbunden Runös överlevnad genom att troget förlägga sina dyra kongresser och möten där, vilket innebär att miljonbelopp av fackavgifterna systematiskt slussas in i Runös bokslut för att rädda ekonomin. 4. Den isolerade elitens ekokammare Det allvarligaste anklagelsen mot Runö handlar om den politiska kulturen. Anläggningen har kommit att symbolisera det fackliga etablissemangets förvandling från gräsrotsrörelse till en maktfullkomlig elit. Pampväldets palats: På Runö träffas förbundsledningar, socialdemokratiska ministrar och LO-ombudsmän. Man rör sig i samma korridorer, sover i samma rum och bekräftar varandras världsbild. Denna isolering från "vanligt folk" har gjort LO-toppen sårbar för kritik om att de helt tappat kontakten med golvet. Brist på resultat: När LO tappat medlemmar, fått minskat politiskt inflytande och misslyckats med att stoppa försämringar i arbetsrätten, framstår resorna till Runö som allt mer provocerande. Medlemmarna ser en ledning som åker på dyra internat för att diskutera strategier, men som levererar väldigt lite konkret nytta tillbaka till fabriksgolven. Sammanfattning Runöskolan är den fackliga rörelsens motsvarighet till en herrgård för adeln. "Korruptionen" i det här fallet handlar inte om att någon stoppat sedelbuntar i egna fickor, utan om en institutionaliserad blindhet. Det handlar om en facklig överklass som vant sig vid en levnadsstandard och en representationskultur som betalas av människor med betydligt lägre löner och tuffare arbetsvillkor. Runö står i dag som monumentet över en folkrörelse som institutionaliserades, där kampen för medlemmarna i mångt och mycket byttes ut mot konferensluncher i skärgårdsmiljö. https://t.co/Va7Jy0PdCd https://t.co/i2xqmOtF8y https://t.co/970Bl3ifYi https://t.co/m7aYxbyU9B (Long-lat) 59.465580, 18.287428 (Long-Lat) 59.337422, 18.046149 #fackligrörelse #korruption #utbildning

Artikeln diskuterar hur Donald Trumps stöd för Turkiets president Recep Tayyip Erdogan väcker oro i Israel, som fruktar att amerikansk militärteknik kan komma i händerna på en potentiell rival och att förbunden med både Turkiet och Iran har förändrat den strategiska balansen i regionen. #Israel #Trump #Turkiet

Den tyska regeringen under ledning av förbundskansler Friedrich Merz planerar att införa ett svenskt pensionssystem i Tyskland och successivt höja pensionsåldern, vilket kan frigöra över 300 miljarder kronor per år till den europeiska kapitalmarknaden. #Pensioner #Tyskland #FriedrichMerz

Socialdemokraterna har föreslagit en arbetarpension för personer med långvarig arbetslivserfarenhet i fysiskt krävande yrken, något som Handelsanställdas förbund välkomnar då det kan hjälpa medlemmar som inte orkar arbeta fram till pensionsåldern och även belyser behovet av att öka den allmänna pensionen. #arbetarpension #pensioner #handels

Historien om byggandet av LO-skolan på Hasseludden (som i dag är det exklusiva japanska spahotellet Yasuragi) är ett av den svenska arbetarrörelsens mest omdebatterade kapitel. Det är en berättelse om monumentala budgetöverskridanden, tondövhet och det som i folkmun och media kom att stämplas som fackligt pampvälde och moralisk korruption. Här är en liten genomgång i haveriet kring Hasseludden i början av 1970-talet och varför det blev en sådan enorm belastning för Landsorganisationen. Ett monument över arbetarrörelsen I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet stod den svenska socialdemokratin och LO på toppen av sin makt. För att manifestera denna styrka, och för att bedriva facklig utbildning för sina medlemmar, beslutade LO att bygga en ny, toppmodern kursgård vid Hasseludden i Nacka utanför Stockholm. LO anlitade den japanske stjärnarkitekten Yoji Kasajima. Visionen var inte en enkel tegelbyggnad för studiecirklar, utan ett arkitektoniskt mästerverk i betong, trä och glas, djupt inspirerat av japansk estetik. Officiellt skulle anläggningen vara "arbetarnas skola", en plats där fackliga ombudsmän och gräsrötter kunde fortbildas i en miljö som var lika fin som den direktörerna hade tillgång till. Det som skulle bli en stolthet förvandlades snabbt till ett ekonomiskt slukhål. Byggprojektet tappade totalt styrfarten. Bygget präglades av enorma fördyringar. Exklusiva materialval (som teak, koppar och specialdesignad inredning), komplicerade arkitektoniska lösningar och bristande ekonomisk styrning gjorde att notan sköt i höjden. Hela kalaset finansierades av fackmedlemmarnas inbetalade avgifter. När kostnaderna skenade tvingades LO skjuta till allt mer kapital från sina fonder för att täcka hålen. När det gäller Hasseludden handlar diskussionen om korruption sällan om rena mutbrott i juridisk mening (väskor med pengar under bordet), utan om strukturell och moralisk korruption. Det handlade om ett ledarskikt som helt tappat kontakten med verkligheten. Samtidigt som Hasseludden byggdes skakades Sverige av vilda strejker, mest känt är LKAB-strejken 1969–1970, där gruvarbetare krävde drägligare arbetsvillkor och protesterade mot just facklig toppstyrning. Att LO-toppen i samma veva lät uppföra ett skrytbygge med simbassänger, lyxrestauranger och dyr konst stack enormt i ögonen. Klyftan mellan ledning och gräsrot: Kritiker menade att LO-ledningen hade blivit "pampar" som agerade precis som de kapitalister de officiellt bekämpade. Man använde arbetarnas pengar för att bygga ett palats åt sig själva, där ombudsmännen kunde dricka fina viner och bada bastu, långt bort från fabriksgolvets realiteter. När anläggningen stod färdig 1974 blev den genast en medial måltavla. Pressen frossade i bilder på anläggningens lyx. Den japanska arkitekturen, de vidsträckta ytorna och de dyra materialen ställdes i bjärt kontrast till vanliga arbetares vardag. För den politiska vänstern och gräsrötterna inom förbunden blev Hasseludden den ultimata symbolen för socialdemokratins förborgerligande. Den bekräftade nidbilden av att LO-borgen hade blivit en isolerad elit som mjölkade sina medlemmar på pengar för att finansiera sin egen bekvämlighet. Från LO-skola till kapitalistisk spa-lyx Hasseludden blev aldrig den folkliga kursgård man hade hoppats på. Den var för dyr i drift och stigmat kring lyxen försvann aldrig riktigt. På 1990-talet drogs LO med stora ekonomiska problem och minskande kursverksamhet. Man insåg att anläggningen var en kvarnsten runt halsen. I slutet av 90-talet övergavs anläggningen som facklig kursgård. LO sålde (och hyrde ut) verksamheten, som därefter byggdes om och lanserades som Yasuragi. Den ultimata ironin: I dag ägs och drivs anläggningen (både fastighet och drift genom olika konstellationer under åren, numera Strawberry/Petter Stordalen) som ett av Nordens mest exklusiva spahotell. Det som byggdes med arbetarnas fackavgifter för att utbilda socialister, används i dag som en lyxig tillflyktsort för näringslivets chefer, influencers och välbärgade privatpersoner som betalar tusentals kronor per natt för att gå runt i bomullyukatas och dricka champagne i varma källor. Sammanfattning Haveriet kring Hasseludden på 1970-talet var inte ett klassiskt fall av olagliga mutor, utan ett episkt misslyckande i omdöme, ekonomisk styrning och ideologisk kompass. Det var ett projekt där LO-ledningen förblindades av sin egen makt och glömde bort varifrån pengarna kom. Det cementerade bilden av "den fackliga pampen" och är än i dag ett av de tydligaste exemplen i svensk politisk historia på när en gräsrotsrörelse tappar fotfästet och institutionaliseras. (Long-Lat) 59.345549, 18.240042 https://t.co/m8LEi3QLmn #Arbetarrörelsen #Sverige #Korruption

Välkommen till en absolut masterclass i hur man som ett sekulärt, progressivt och uttalat feministiskt parti bestämmer sig för att byta ut sin politiska själ mot en påse garanterade blockröster! Det vi pratar om är naturligtvis det numera legendariska samarbetsavtalet från 1999 mellan Socialdemokraternas religiösa falang (dåvarande Broderskapsrörelsen, nuvarande Tro och Solidaritet) och Sveriges Muslimska Råd (SMR). Det var ett politiskt haveri av så magnifika proportioner att det än idag fungerar som ett varnande exempel på vad som händer när desperation efter valsegrar trumfar ideologisk ryggrad. Här är en tillbakablick i denna fantastiska uppvisning i politisk byteshandel: 1. Det briljanta kontraktet: Ett mandat för en röst Året är 1999. Broderskapsrörelsen sätter sig ner med SMR och upprättar ett skriftligt dokument. Det var ingen fluffig avsiktsförklaring om allas lika värde, utan ett krasst, nästan vackert affärsmässigt avtal. Avtalet gick ut på att Socialdemokraterna lovade SMR representation på partiets vallistor på alla nivåer. Målet var att få in ett specifikt antal muslimer i riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige. I utbyte skulle SMR agera valmaskin och uppmana sina medlemmar och församlingar att rösta på Socialdemokraterna. "Röstköp" är ju ett så fult och olagligt ord. Låt oss i stället kalla det för "ömsesidigt gynnande demografisk valsamverkan". Vem behöver vinna väljare genom att övertyga dem om sin politik, när man bara kan vända sig till en religiös ledare och be dem leverera församlingens röster i ett snyggt, färdigpaketerat block? 2. Den ideologiska kullerbyttan (eller: Hur man säljer sin feministiska själ) Det roligaste med hela detta haveri är den totala intellektuella härdsmältan. Här har vi Socialdemokraterna – ett parti som byggt hela sin moderna identitet på hbtq-rättigheter, jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp och att religionen ska hållas borta från politiken. Vilka väljer de att ingå en ohelig allians med? En organisation (SMR) med djupa rötter i en extremt konservativ, bokstavstrogen tolkning av islam. Ingenting skriker ju "feministisk utrikespolitik" och "Pride-parad" riktigt lika mycket som att lova politisk makt till företrädare som förespråkar könssegregerade bad och har en minst sagt ansträngd relation till homosexuellas rättigheter. Det var ett mästerverk i politisk schizofreni. 3. Mahmoud Aldebe och det lilla kravbrevet (2006) Om S-topparna trodde att denna lilla uppgörelse skulle stanna som en diskret facklig förhandling i kulisserna, fick de ett brutalt uppvaknande 2006. Då klev nämligen Mahmoud Aldebe, dåvarande ordförande för SMR, ut i rampljuset. Med all den makt och det självförtroende som S-avtalet hade gett honom, skickade Aldebe ut ett öppet brev till de politiska partierna. Han krävde bland annat en särlagstiftning för muslimer i Sverige – egna familjelagar baserade på sharia, där imamer skulle få godkänna skilsmässor och besluta om vårdnad av barn. Surprised Pikachu-face på hela den samlade socialdemokratiska partiledningen! Vem hade kunnat ana att om man ger politiskt inflytande till religiösa fundamentalister, så kommer de att kräva... religiös fundamentalism i politiken? Socialdemokraterna tvingades till en desperat, svettig pudel och bedyrade att man minsann absolut inte stod bakom sådana idéer. 4. Omar Mustafa-kraschen (2013) Kronan på verket i detta årtionden långa haveri kom 2013. Då tyckte partiet att det var en briljant idé att välja in Omar Mustafa – dåvarande ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige (en organisation med starka band till SMR och som anklagats för kopplingar till Muslimska Brödraskapet) – i Socialdemokraternas absolut mäktigaste organ: den verkställande partistyrelsen. S-ledningen firade sin "mångfald". Men det tog ungefär en kvart innan granskande journalister och förtvivlade S-kvinnor påpekade att Mustafa, i egenskap av ordförande, rutinmässigt bjudit in rabida antisemiter och homofober som talare till sina konferenser. Efter en veckas totalt mediala kaos insåg S-ledningen plötsligt att det kanske inte gick att vara både en progressiv jämställdhetskämpe och samtidigt representera en organisation som bjuder in predikanter som vill kasta homosexuella från hustak. Mustafa tvingades avgå under förnedrande former efter bara sex dagar på posten. Sammanfattning: Socialdemokraternas samarbete med SMR är ett tidlöst monument över naivitet. Man trodde att man smart och smidigt kunde integrera en konservativ, religiös maktstruktur i den svenska arbetarrörelsens byråkrati för att säkra makten i förorterna. Istället legitimerade man islamistiska maktambitioner, kastade sina egna jämställdhetsideal under bussen och skapade en av de mest pinsamma ideologiska förtroendekriserna i partiets historia. Men hey, de fick säkert ett par extra mandat i kommunfullmäktige på 00-talet. Och det är ju, som alla politiker vet, viktigare än principer! https://t.co/jkDBL4tRJy https://t.co/VxbTDR3L6B https://t.co/D66GNgwRXi #politik #feminism #samarbete