Search

Almost eight out of ten workers wish to receive information about their pensions from political parties before the election, according to a survey commissioned by LO, which warns that the current Prime Minister Ulf Kristersson will not raise pensions for those who have worked for a long time. (translated)

Govt must introduce plan to end homelessness Since @JamesBrowneTD became Minister homelessness up 11%, child homeless up 23% Latest monthly figures: 🚨Adults 11,868, +6 🚨Children 5,656, +39 🚨Total 17,527, +45 🚨Families 2,724, +16 🚨Singles 7,244, -44 🚨Pensioners 272, -13 https://t.co/iYK5ubXGGz #EndHomelessness #HousingCrisis #GovernmentAction #Thetweetdoesnotmentionanyspecificcountries.Therefore #theoutputis:

Nästa mandatperiod ska familjer vara vinnare KD vill höja barnbidraget. Minska barngrupperna och höja mammors pensioner för att nämna några viktiga förslag. Positivt att fler pratar familj – senast M idag om avgiftsfri förskola. M:s förslag är i samma riktning. Men förslaget riskerar att öka trycket på förskolan. Vi tycker att man behöver säkerställa att barngrupperna minskar först och lägger mer pengar där. Skulle man avskaffa förskoleavgiften får en ensamstående mamma som jobbar som undersköterska i Stockholm med två barn ca 684 kr i lägre avgift. Med Kristdemokraternas förslag får hon 1500 kr i höjt barnbidrag. Vi tror på Sveriges familjer. #Familj #Barnbidrag #Förskola

Nooshi Dadgostar ljuger i bästa sändningstid. Att Moderaterna skulle stoppat höjda pensioner är absurt. 2200kr mer i plånboken har ett pensionärspar fått tack vare oss. Och mer ska de få. Med V blir det istället högre skatt på allt ifrån sparande till bostäder. https://t.co/O5SFTlh5y1 #Sverige #Pensioner #Politik

På tal om aktisvistmötet: Per Gudmundsson sammanfattar det på ett lysande sätt: "Är alla Sveriges pensionerade syslöjdsfröknar här? Gråhåriga tanter sitter på marken och stickar. Väggarna runt Plattan är behängda med hemmasydda banderoller. På vikskärmar ännu mer textilier. Makramé, brodyr, batik, lapptäcke – alla upptänkliga tekniker. Någon har byggt ett altare och knäfaller. Andra hänger upp lappar i vinden med önskningar om en bättre värld – utan kapitalism. Besökarna målar skyltar och skriver under upprop. Runtom hänger en del identitetssökande tonåringar. Några flickor med rävöron och -svans. På scenen byter den grånande aktivistgenerationens alfahannar av varandra. Damerna jublar. Trubaduren Stefan Sundström. Tidningsmannen Johan/Jenny Ehrenberg. Klimatpolitik som hämnd Yngre revolutionärer som författaren Shora Esmailian knyter ihop klimatet med både kolonialismen, flyktingpolitiken och Gaza. Det är kommunistisk klimatpolitik som hämnd för Västerlandets tidigare försyndelser: ”Vi är här därför att ni var där!” Applåd." Läs hela: https://t.co/oTH8rYwLPG #Aktivism #Klimatpolitik #Sverige

En ny rapport från SPF Seniorerna avslöjar att bostadstillägget för pensionärer inte har hållit pace med ökande hyreskostnader, vilket lett till att andelen ensamboende hyresgäster i behov av stöd har tredubblats på fyra år, och nu krävs det en höjning av bostadskostnadstaket samt årliga indexeringar för att stärka stödet till äldre med låga pensioner. #Bostadstillägg #Pensionärer #Hyror

| JULY 2026 | The Guard State How the largest Arab nation became a security contractor at the gates of its own people By Adham Hasanin Egyptian journalist and political writer, based in the Netherlands In June 2025, hundreds of activists from forty countries landed at Cairo airport. Doctors from France, lawyers from Australia, students from the United States, pensioners from the Netherlands. They carried no weapons and no banned slogans; they carried backpacks, walking shoes, and a single intention: to march from Arish to the Rafah crossing — entirely on Egyptian soil — to demand that food be allowed through to a people starving behind the gate. Not one of them reached Rafah. More than two hundred were detained before the march could begin. Around five hundred foreign nationals were deported from airports, hotels, and checkpoints. Passports were confiscated, activists were pulled out of downtown Cairo cafés, and the Global March to Gaza was cancelled on 16 June without taking its first step. And the world watched. This was no secret operation in a dark basement; it happened in the open, documented by the deportees’ own phone cameras, carried by every international news agency. The world watched an Arab state arrest Europeans, Americans, and Africans for wanting to walk towards Palestine. A state guarding the gate of a siege — from the side that was supposed to be the side of rescue. Hold that image, because it is the key to everything that follows. This was not an aberration in Egyptian policy, nor an isolated security decision. It is the function — the complete function around which the Egyptian state has been redefined over the past decade, and which it is time to call by its proper name: the Guard State. I. The Name — What Do We Mean by the Guard State? Political economy has long described states that live off the rent of their location rather than the production of their people. But what has crystallised in Egypt over the past decade goes beyond traditional geographic rent — the Suez Canal, say — into something far graver: the conversion of sovereignty itself into a commodity for hire. The Guard State does not sell its location; it sells its function. It collects its wages not for what it produces, but for what it prevents: it prevents the refugee from reaching Europe, the activist from reaching Gaza, its own people from reaching politics, and the resistance’s weapons from reaching their destination. Four gates, guarded by a single machine, whose wages are paid in loans, deposits, and perpetually renewed rescue packages. This is not a rhetorical metaphor; it is an economic structure with numbers attached. When the Egyptian economy collapsed in 2024, it was rescued not by productive reform but by a single deal whose subject was location: Ras el-Hekma — thirty-five billion dollars for a stretch of coastline. And whenever negotiations with the IMF stall, the tranches are unlocked by explicit European pressure whose subject is migration: nine billion euros from the European Union in the 2024 “Strategic Partnership,” whose own documents place “migration management” at its core. Europe does not pay Egypt to prosper. It pays Egypt to guard. Thus the model is complete: income in exchange for prevention, external legitimacy in exchange for guarding, and international silence about domestic tyranny in exchange for keeping the gates controlled. To see how the model works on the ground, consider the bloodiest gate of all: the gate of Gaza. II. The Gaza Gate — The Guard Who Is Himself Searched The first paradox must be nailed down with facts: Egypt is not a sovereign guard of its own crossing; it is a searched guard. Egyptian relief trucks — ninety-two thousand food parcels in a single convoy this month — are subject to Israeli inspection before entering the Strip: from Egyptian soil, through a crossing that bears an Egyptian name. The state that guards the gate does not hold its key. It owns the threshold, but not the door. Then the October 2025 truce added a new layer to the function. Under the fifteen-point roadmap sponsored by the international envoy together with the “guarantor states” — Egypt foremost among them — Cairo is to train the civilian police force that will replace Hamas in administering the Strip, under the slogan of “one authority, one law, one weapon.” Let us call things by their names: the state that could not — or would not — deliver a loaf of bread without Israeli permission is now qualifying to graduate the security apparatus that will oversee the disarming of the resistance. From guarding the siege to administering what comes after the siege — a promotion within the same project. And meanwhile, what is happening behind the guarded gate? Since the truce, more than one thousand one hundred Palestinians have been killed by Israeli fire — the latest, just two days ago, a ten-year-old boy named Motaz Abu Shaar, carried to his grave in Khan Younis by his mother, Warda. A United Nations commission of inquiry has concluded that Israel is “deliberately targeting children in an ongoing genocide.” This is what the guarantors’ official language calls a “ceasefire.” What meaning is left in the word “guarantor”? A guarantor that the gate stays firmly shut — however high the dead pile up behind it. III. The Mediterranean Gate — The Guard Europe Pays For The second gate faces north. Since 2016, Cairo has boasted — through its officials at every European forum — that “not a single irregular migration boat has departed from Egyptian shores.” This is very nearly true. But the forbidden question is: at what political price has this “efficiency” become an instrument of mutual blackmail? Europe — which condemns Egypt’s human rights record in its parliamentary resolutions — is the same Europe that signed the nine-billion-euro partnership, and the same Europe that stays silent about sixty thousand political prisoners because the alternative, in its calculations, is boats that never stop. And Cairo understands the game and has mastered it: whenever human rights pressure intensifies, the official discourse turns up the volume on “Egypt hosts millions of refugees” and “the last line of defence.” The result is a perfect structure of mutual blackmail: Europe buys its conscience’s silence, the regime sells its location, and the people — Egyptian and refugee alike — are the commodity in the transaction. The democracies that lecture on values are financing the guard who keeps the victims from knocking on their doors. This is not passing hypocrisy; it is a structural partnership in the Guard State model — one that makes Brussels and Berlin shareholders in everything this state produces, from domestic repression to external siege. IV. The Interior Gate — Guarding the People Against Politics But the most dangerous gate is not on any border; it is inside. The Guard State cannot perform its external function unless it first guards an internal gate: the people’s gate to politics. The function requires a people that does not ask: why are we guarding the siege of our brothers? Why are our trucks searched on our own soil? Why are guests deported for coming to walk in peace? To guarantee the question is never asked, the largest silencing machine in the country’s history was built: sixty thousand prisoners of opinion, a press ranked 166th out of 180 worldwide, and a state security case number waiting for anyone who writes. I write these lines from experience, not from reading reports. When I continued writing from my Dutch exile, the machine reached me across continents: accounts shut down by coordinated mass-reporting campaigns, documented threats, a family harassed inside Egypt as leverage — and my name entered into Case 1282 of 2024, not for any act I committed, but for opinions written from free European soil. This is not a personal complaint; it is a job description: the Guard State guards even beyond its borders, because the free word — wherever it is written — threatens the entire contract of guardianship. The logic is perfectly self-consistent: a regime that sells “stability” abroad cannot tolerate a voice revealing that the stability on offer is the stillness of graveyards. This is why the arrest of the foreign activists in June 2025 was inevitable, not incidental: a peaceful march reaching Rafah would have revealed, before the world’s cameras, that the gate opens when it is wanted open — and that the one keeping it shut is a partner, not a mediator. V. What Has Egypt Lost? — The Guard’s Bill An apologist might argue: what is the harm? A state monetising its location as Norway monetises its oil. The answer lies in the essential difference: Norway sells a resource; Egypt leases its will. And the difference between the two is the difference between trade and bondage. Let us tally what Egypt has paid for this model, in bare facts. It lost its water sovereignty: the Renaissance Dam was completed and filled without the state — owner of “the largest defence headquarters in the world” — daring anything beyond statements of concern; for the guard does not make trouble for the international order that employs him. It lost its regional standing: in the Iran–America war halted just weeks ago, Cairo was neither party nor mediator nor even consultant — Pakistan brokered the deal, while Egypt absorbed the economic shrapnel of Hormuz’s closure like a bystander caught in a battle whose parties it does not know. It lost its place in the conscience of its nation: the state that liberated its land in 1973 and led the Arab world for a century has become, in the eyes of the Arab street from the Atlantic to the Gulf, the gatekeeper of the siege. This loss, specifically, no loan or deposit can repay — because it is the only capital that cannot be printed. And it lost — here is the crux — the very national security in whose name the guarding is justified. The model proved its fragility at the moment of testing: when Israel feared an Iranian response last year, it cut off Egypt’s gas by unilateral decision within hours. The guard who believed himself a partner discovered he was merely a hireling whose wages stop the moment danger arrives. VI. The Alternative Is Not a Slogan — It Is the Recovery of the Original Function I will not close with an essay on “the solution lies in Arab unity”; worn-out words kill more surely than silence. The alternative is specific, and it begins with redefining the function. The state is not a guard; the state is the agent of its people’s will. Every foreign policy not derived from that will is — by definition — functional servitude, however it is wrapped in the language of wisdom and moderation. And the Egyptian will is known and needs no referendum: no people in this region accepts that its country serve as warden of the siege of Gaza, or as Europe’s border post. Practically, the recovery begins with three measurable steps. Open the Rafah crossing fully and sovereignly, by purely Egyptian decision — that alone would overturn the equation of the siege. Break the negotiating bondage by linking any cooperation on migration to concrete European positions on Palestine, not statements of concern. And open the interior gate — release the prisoners and lift the hand from the written word — because a state that fears an article will never dare face an occupier. I know the current regime will do none of this; guarding is its founding contract and its financial artery. But this article is not written for the regime. It is written for memory, and for the generation that will inherit the gates — so that it knows that what is presented to it today as “the fate of geography” is no fate at all. It is an employment contract, signed by a regime without a mandate from its people. And contracts, however long they run, end when one of their parties does. And the world — I return to where I began — is a witness that requires no further proof. It watched the deportees at Cairo airport; it watched the searched trucks; it watched Warda Abu Shaar carry her son to his grave behind a firmly guarded gate. The question is no longer: what is happening? The only question left is: who dares to name it? This article is a naming. Adham Hasanin is an Egyptian journalist and political writer based in the Netherlands, covering Arab and European political affairs.

Klart bakåt! Skott kommer! Dags för landets alla kulturskribenter och såväl pensionerade som aktiva journalister samt eventuellt bildade bihang att besvara elden från denna hatiska demokratihotande politiker när hon ger sig på en enskild journalist. Inte det? Så anmärkningsvärt https://t.co/pSdJ7kiZXH #demokrati #journalistik #yttrandefrihet

An Post pensioners have been scandalously betrayed by this government. All promises and guarantees they were given have been broken. This situation must be rectified. #FightForYourRights #JoinAUnion https://t.co/3PRMlZ8oBN #FightForYourRights #JoinAUnion #PensionersJustice #Thetweetdoesnotmentionanyspecificcountries.Therefore #therearenocountrycodestoreturn.

Idag ska vi ta upp ett lite ovanligt tema: Skenmål! Det byggs nämligen en stor mängd billiga kopior av värdefulla vapensystem som ska lura fienden att anfalla dem istället för riktiga vapensystem. Ibland är skenmålen inte ens speciellt välgjorda. Ändå går ryssarna på det hela och attackerar dem. Exempelvis så tog en ukrainsk artilleribrigad ett rör, satte en spann på det och målade allting grönt. Det dröjde sen inte länge innan ryssarna attackerade ”artillerienheten” med en drönare. Ett lite mer trovärdigt skenmål av en artillerienhet, i det här fallet en M777-haubits kan kosta 5000 SEK att tillverka om man använder huvudsakligen plywood. Under vintern levererade en ukrainsk organisation 53 sådana haubitsskenmål till frontförband. Samtliga 53 attackerades av ryssarna. Vissa mottog fullträffar och brann helt enkelt upp eftersom de var gjorda av så brandfarligt material. Man kan ju då tycka att det här låter som ett misslyckande eftersom de alla upptäcktes och vissa rentav förstördes, men det är i själva verket tvärtom. Själva syftet med skenmål är nämligen att få ryssarna att slösa tid, energi, vapen och ammunition som till och med kan vara klart dyrare än skenmålet. Lancet-drönare som ryssland ofta använder till att slå mot artilleri uppskattas exempelvis kosta någonstans mellan 12 000 och 40 000 USD. Då ska vi även ha i åtanke att vissa skenmål efter att de attackerats faktiskt går att återanvända. Ibland fastnar nämligen de ryska drönarna i maskeringsnät och åstadkommer inte någon större skada på skenmålet mer än en del splitterskador. Ett skenmål med en del hål i går lätt att reparera. På nätterna smyger ingenjörssoldater ut och inspekterar skenmålen och med tejp och mindre plywoodbitar kan de ofta laga målen så att de blir som nya. De flyttar också skenmålen 20 – 30 meter och vips så har Ukraina när morgonen gryr en ”ny haubits” som ryssarna på nytt kommer att slösa resurser på att slå ut. Så kan det pågå flera gånger innan det aktuella skenmålet får ”pensioneras” för gott. Ett skenmål ”lever” i regel 2 – 4 veckor. På vägen har det ofta kostat ryssarna stora summor. En skenmåls-haubits som bekostades av en ensam donator fick namnet ”Tolik” och skickades ut till fronten. Tolik visade sig vara ett ytterst lyckat skenmål för senare hörde ett befäl i ingenjörsförbandet av sig och meddelade att Tolik hade ”överlevt” över 20 träffar från Lancet-drönare och alltså kostat ryssarna flera miljoner SEK och hade kostat 4500 SEK att tillverka…. Här kan vi snacka utväxling. Det här är alltså bara en väldigt och banal skenmålskonstruktion. Lite intressant i sammanhanget är att ryssarna själva ibland faktiskt inser att det är just ett skenmål de slår och inte något riktigt högvärdigt mål. Exempelvis så uppger den ryska krigsmaktens mest beryktade drönarförband ”Rubikon” att de under april 2026 slog ut 20 ukrainska skenmål. Långsamt ökar därmed kraven på att skenmålen ska vara mer realistiska för att fortsätta att kunna lura ryssarna, som med tiden använder allt mer avancerade sensorer. Den stora industrikoncernen Metinvest tillverkar därför skenmål i metall som utifrån materialet uppfattas som äkta vapensystem. När det gäller framförallt skenmålsfordon så sätter ingenjörsförbanden även in värmekällor som ska få även de mer avancerade ryska spaningsresurserna att identifiera det som värme från motorer och möjligen soldater. Det finns även helt andra typer av skenmål, nämligen låtsas-radarstationer. En riktig kortdistansradarenhet som ofta används av drönarförband kan lätt kosta över 10 miljoner SEK och av förklarliga skäl ett hett byte för ryssarna som aktivt spanar efter och försöker slå ut sådana. Ett skenmål som ska ge sken av att vara en sådan kortdistansradarenhet och är 2,2 meter hög kostar bara drygt 2000 SEK att plocka ihop med sina fyra ”tallrikar” och jagas även de intensivt av ryssarna. Kort sagt är skenmål väldigt kostnadseffektiva i förhållande till vad de åsamkar ryssarna för kostnader, men för en lite undanskymd tillvaro, vilket kanske ligger i sakens natur. I klippet nedan syns ett skenmål som simulerar en Bohdana-fälthaubits och som träffats av ryssarna. #Skenmål #Krig #Ukraina

Den tyska regeringen under ledning av förbundskansler Friedrich Merz planerar att införa ett svenskt pensionssystem i Tyskland och successivt höja pensionsåldern, vilket kan frigöra över 300 miljarder kronor per år till den europeiska kapitalmarknaden. #Pensioner #Tyskland #FriedrichMerz

SKPF Pensionärerna välkomnar Socialdemokraternas förslag om högre pensioner och en grundlig översyn av pensionssystemet, men betonar att de utlovade förbättringarna också måste omfatta dagens pensionärer och att arbetsmiljön är avgörande för en rättvis pension. #pensioner #SKPFPensionärerna #Socialdemokraterna

Det är ju bara att buga och bocka för den makalösa illusionistkonst som spelas upp i Almedalen. Uppenbarligen har Magdalena Andersson helt på egen hand trollat bort den där lilla bagatellen som kallas "Pensionsgruppen". Varför ens bry sig om att det faktiskt är där pensionerna beslutas, när man i stället kan stå i en talarstol och vifta med fiktiva miljarder som man inte har mandat att dela ut? Det är inte politiskt lurendrejeri, det är magi på absolut högsta nivå! Och man blir ju nästan tårögd när man tänker på den enorma, brinnande omtanke S-regeringen visade de utslitna knegarna senast de satt vid makten. Minns ni inte den storslagna hälsokuren? Den där alla med trasiga knän, värkande axlar och söndriga ryggar fick den underbara förmånen att få sin pensionsålder höjd. Vilken otrolig gåva till de som slitit ett helt liv, att snällt få veta att de absolut ska bita ihop och släpa sig till jobbet i några år till! Men nu! Nu, av en ren och skär slump lagom till valrörelsen, har S-ledningen uppenbarligen drabbats av en snudd på biblisk uppenbarelse. Nu förväntas vi alla kollektivt drabbas av minnesförlust och blint tro på att arbetarna plötsligt är något annat än praktisk valboskap. Vi ska alltså låtsas att planen absolut inte är att göra exakt som vanligt: mjölka knegarna på deras röster fram till valdagen, för att därefter torka av sig leendet och fortsätta pumpa deras surt förvärvade skattepengar till den verkliga kärntruppen – de som föredrar att leva på bidrag. "Dags att ta Sverige på allvar", stod det så vackert på talarstolen. Och jag håller helt med! Att ta Sverige på allvar är ju bevisligen att svälja Socialdemokraternas nyfriterade valfläsk med hull och hår, i stället för att komma ihåg vad de faktiskt gör med arbetarnas pensioner så fort kamerorna stängs av. #Sverige #politik #pension

Vilket skämt, senast det begav sig för pensionshöjning från Sossarna så blev resultatet följande. Över alla pensionärer i Sverige (ca 2,3 miljoner) landar den genomsnittliga höjningen på ungefär 300–400 kr per månad före skatt. Medans de skröt över den berömda tusenlappen. Efter skatt blev det 240-320 sek/mån. vilket ligger i paritet med skattesänkningarna tidö gav denna mandatperiod. Den stora skillnaden har dock varit bränsle och energipriser 2022-2026, vilka har varit 30-40% lägre än när S/mp styrde. Man behöver inte vara professor i matematik för att inse vad som gynnats pensionärer mest. #pensioner #Sverige #politik

Intressant. Jag har jobbat tidigt, jobbat konstant, knappt varit sjuk och aldrig varit föräldraledig. År efter år har det betalats in stora pensionsavgifter på mitt arbete. Hade jag själv fått äga, placera och behålla värdeökningen på de pengarna hade jag sannolikt varit ekonomiskt oberoende långt före normal pensionsålder. Men i Sverige betalar du först in hela livet. Sedan får du höra från samma politiska rörelse som byggt systemet att de “går till val på höjda pensioner”. Det har Socialdemokraterna sagt i hela mitt vuxna liv. Problemet är inte bara pensionsnivån. Problemet är att samma parti har byggt ett samhälle där allt fler ska försörjas av allt färre som faktiskt arbetar, betalar skatt och bär systemet. Man har byggt myndigheter, bidragssystem, integrationsmisslyckanden och välfärdsåtaganden som kostar svensken hundratals miljarder varje år. Man har dessutom släppt in människor i trygghetssystemen som aldrig har varit med och byggt upp dem, aldrig betalat in till dem och ändå får del av samma samhällskassa. Då blir pensionerna till slut en restpost. Svenskarna jobbar, betalar och väntar. Politiken lovar, delar ut och flyttar problemet framåt. Det är inte ett pensionslöfte. Det är ännu ett försök att köpa tillbaka väljare med pengar som redan har försvunnit ur systemet. #lögnochförbannaddikt #sossehaveri #maktbegär #pension #ekonomi #politik