Search

Här är en liten genomgång i historien om Knarrholmen, ett av de mest övertydliga exemplen i modern svensk historia på när arbetarrörelsens vackra ord om "solidaritet" krockar med fackpamparnas plötsliga sug efter att leka riskkapitalister. Detta är berättelsen om hur facket sålde ut sina egna medlemmar och förvandlade ett arbetarparadis till ett gräddhyllesamhälle för miljonärer. Bakgrunden: Arbetarnas egen ö Knarrholmen, belägen i Göteborgs södra skärgård, var från början arbetarrörelsens stolthet. På 1930-talet köptes ön av en fackförening (det som senare blev IF Metall Göteborg) tack vare en donation. Syftet var glasklart och genuint vackert: man ville ge de trångbodda, hårt slitande varvs- och industriarbetarna i Göteborg en chans till frisk luft och en billig semester. Här byggdes hundratals enkla små stugor. Generationer av arbetarfamiljer tillbringade sina somrar här. Det var camping, dansbana, föreningsliv och Pripps Blå. Ön var bokstavligen sinnebilden för det fackliga löftet: att arbetarna tillsammans kunde skapa något fantastiskt. Haveriet: När IF Metall fick dollartecken i ögonen Spola fram till 2014. IF Metall i Göteborg tycker plötsligt att ön är för "dyr i drift". Istället för att hitta en lösning tillsammans med de medlemmar som älskade ön, valde fackledningen att sälja hela rasket. Och de sålde det inte till en folkrörelse, en kommun eller en stiftelse. De sålde Knarrholmen till ett privat byggkonsortium med tunga aktörer från fastighetsbranschen. Prislappen? Runt 65 miljoner kronor. För IF Metalls ledning var det en ren och skär fastighetsaffär, men för de hundratals medlemmar som hade sina stugor där var det ett monumentalt svek. De gjorde det inte för att de behövde pengar, IF Metall har en samlad strejkkassa och ett kapital på omkring 10 miljarder kronor, och då kommer ju frågan om någon i toppen av IF Metall tjänat på detta privat, kanske blivit lovade en tomträtt eller tre? Facket – den organisation som existerar enbart för att skydda sina medlemmar mot kapitalets övergrepp – agerade nu exakt som de allra kallaste och mest hänsynslösa riskkapitalisterna. Den moraliska (och eventuella) korruptionen Det som gör affären så djupt osmaklig är hanteringen och det fackliga maktmissbruket: Löftesbrotten: Inledningsvis hette det att försäljningen inte skulle drabba de befintliga stugägarna nämnvärt. Det skulle förbli en folklig ö. Resultatet? De nya ägarna chockhöjde arrendena och ställde stenhårda krav på att stugorna skulle renoveras till orimliga standarder, vilket effektivt tvingade bort många av de vanliga arbetarfamiljerna som inte hade råd. Total tystnadskultur: Medlemmarna kördes över fullständigt. Många stugägare vittnade om en fackledning som var arrogant, vägrade svara på frågor och betedde sig mer som en feodalherre än en demokratisk medlemsorganisation. Vem gynnades egentligen? IF Metall Göteborg fick förvisso in miljoner till sin lokala kassa, men för medlemmarna var det en ren förlustaffär. Frågan många ställde sig var: Hur kan en fackförening sitta på tiotals miljoner på banken efter en fastighetsförsäljning, samtidigt som deras egna medlemmar gråter i tv och tvingas riva sina sommarstugor för att de inte har råd att vara kvar? Slutresultatet: Champagne istället för Pripps Blå Idag är Knarrholmen inte längre något arbetarparadis. Konsortiet som köpte ön rev stora delar av den gamla bebyggelsen och smällde upp exklusiva, arkitektritade lyxvillor för åtskilliga miljoner kronor styck. Ön marknadsförs nu som ett premiumboende för Göteborgs absoluta överklass och övre medelklass. Man har byggt en exklusiv restaurang, padelbanor och marinor för dyra båtar. Sammanfattning: Knarrholmen-haveriet är inte bara en tvist om några sommarstugor. Det är den ultimata symbolen för den moderna arbetarrörelsens hyckleri. Fackpamparna sjunger "Internationalen" på första maj och pratar om att krossa klassamhället – för att nästa dag sälja ut arbetarnas historiska rekreationsort till fastighetsmiljonärer och vräka sina egna medlemmar. Det kanske inte prövades som juridisk korruption i en domstol, men som ideologisk och moralisk korruption är det svårt att hitta ett tydligare exempel i svensk nutidshistoria. (Long-Lat) 57°37'23.3"N 11°49'38.7"E https://t.co/lHYKqDSLvr https://t.co/a95vounBmy #solidaritet #arbetarrörelse #fackförening

Ny forskning från Försvarshögskolan visar att tystnadskultur inom Försvarsmakten är utbredd, med hälften av de anställda i Umeå som upplevt den, vilket ledde till en sällsynt massanmälan, vilket forskaren Maria Fors Brandebo beskriver som en konsekvens av en hierarkisk och lydnadsinriktad kultur som gör det svårt att bryta den negativa organisationskulturen. #Tystnadskultur #Försvarsmakten #Försvarshögskolan

Bommersvik är för Socialdemokraterna och SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) vad Vatikanen är för den katolska kyrkan. Det är rörelsens heliga hjärta, en kursgård vackert belägen vid sjön Yngern utanför Nykvarn. Ända sedan gården köptes 1937 har den varit platsen där framtida statsministrar – från Olof Palme till Göran Persson och Magdalena Andersson – har skolats, knutit kontakter och mejslat ut politiska strategier. Men precis som med LO:s Hasseludden och Riva del Sole, har Bommersvik omgärdats av hård kritik. När vi pratar om "korruption" i relation till Bommersvik handlar det sällan om rena portföljer med mutpengar, utan snarare om strukturell korruption, maktmissbruk, svågerpolitik och tveksam hantering av skattemedel och medlemsavgifter. Här är en liten genomgång i baksidan av den socialdemokratiska plantskolan. 1. Navet för svågerpolitik och elitskapande Bommersvik har länge kritiserats för att vara den ultimata symbolen för socialdemokratisk vänskapskorruption. Det slutna rummet: På Bommersvik har politiska karriärer skapats och krossats bakom lyckta dörrar. Kritikerna (både internt från vänster och externt från höger) har pekat på att det är här "S-adeln" reproducerar sig själva. Om du inte var en del av rätt falang eller inte bjöds in till rätt bastukvällar på Bommersvik, var din politiska karriär i partiet ofta över innan den börjat. Ideologisk dissonans: SSU och Socialdemokraterna predikar jämlikhet och kamp mot klassamhället, men har under decennier upprätthållit en exklusiv herrgårdsmiljö för sin egen toppskikt. För utomstående framstår det som hyckleri när de som kallar sig arbetarklassens företrädare drar sig tillbaka till en privat sjötomt för att umgås med andra maktspelare, långt borta från vanliga människors vardag. 2. Medlemsfusket och skattepengarna Den allvarligaste kopplingen mellan Bommersvik och faktisk ekonomisk brottslighet stavas SSU:s medlemsfusk, en av de största politiska skandalerna i modern svensk historia. Uppblåsta siffror: Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet rullades en massiv skandal upp där det avslöjades att SSU systematiskt hade blåst upp sina medlemssiffror. Genom att registrera personer som inte var aktiva medlemmar (ibland utan deras vetskap) lurade organisationen till sig tiotals miljoner kronor i extra statliga bidrag från Ungdomsstyrelsen. Finansieringen av "Bommersviksandan": Dessa felaktigt utbetalade skattemedel gick rakt in i SSU:s kassa. Det var denna kassa som finansierade maktapparatens vidlyftiga livsstil, där dyra kurser, fester och representation på just Bommersvik var en central del. Skattebetalarna subventionerade i praktiken SSU-topparnas interna nätverkande och herrgårdsliv. 3. Fritidsgård för fester och maktmissbruk Internt inom SSU har Bommersvik också förknippats med en osund kultur som vid flera tillfällen har briserat i media. Sprit och representation: Under årens lopp har det kommit larm från tidigare medlemmar om en utbredd och osund festkultur på Bommersvik, där medlems- och skattepengar gått till massiva spritnotor för förbundsledningen och deras inre krets. Tystnadskulturen: I samband med #metoo och andra interna granskningar vittnade flera personer om hur Bommersviks slutna miljö – där unga gräsrötter festade med äldre, mäktiga politiker – skapade en grogrund för sexuella trakasserier och maktmissbruk. Makten satt i väggarna, och de som blev utsatta vågade ofta inte larma eftersom förövaren kunde vara nyckeln till deras framtida karriär. 4. LO:s ständiga plånbok Bommersvik är en enorm och dyr anläggning att driva. När SSU:s ekonomi har svajat – inte minst efter att medlemsfusket uppdagades och bidragen ströps – har anläggningen stått inför konkurshot. Räddningsaktionerna: Lösningen har ofta varit att LO och dess medlemsförbund (till exempel Kommunal och Byggnads) har gått in med kapital eller lagt lukrativa konferenser på Bommersvik för att rädda ekonomin. Polismyndigheten har haft ett antal sammankomster på kursgården, det är direkta pengar som gått till SSU:s kassa. Statliga myndigheter ska förhålla sig opartiska enligt regeringsformen, ändå har polismyndigheten spenderat miljoner på Bommersvik. Det är miljontals kronor direkt in i Socialdemokraternas organisation. Medlemmarnas pengar igen: Detta innebär att vanliga industriarbetares och undersköterskors fackavgifter har använts för att hålla SSU:s kursgård flytande. Det cementerar bilden av en sammanflätad maktapparat där facket och partiet flyttar miljonbelopp mellan varandra för att skydda sina egna prestigeprojekt. Sammanfattning Bommersvik är inte en plats känd för regelrätta mutskandaler, utan står snarare som monument över den socialdemokratiska maktfullkomligheten. Det är en anläggning där en politisk elit har kunnat isolera sig för att dricka, bygga nätverk och fördela maktposter, delvis finansierat av uppblåsta skattebidrag och LO-medlemmars avgifter. För kritikerna är Bommersvik det yttersta beviset på att det som en gång var en folkrörelse med tiden förvandlades till en politisk aristokrati. (Long-Lat) 59.128527, 17.453753 https://t.co/6pqvvC8dCZ #Bommersvik #socialdemokraterna #SSU

LO:s anläggning Runö (idag ofta känd som Runö Möten & Events samt Runö folkhögskola) belägen på en naturskön halvö i Åkersberga norr om Stockholm, är den svenska fackföreningsrörelsens absoluta högborg. Efter att Hasseludden avyttrades blev Runö det obestridda hjärtat för LO:s utbildningar, kongresser och strategimöten. När man talar om "korruption" kring Runö rör det sig, i likhet med Bommersvik och Hasseludden, sällan om rena lagbrott eller klassiska mutor. Istället handlar det om en djupgående strukturell och moralisk korruption, där begrepp som pampvälde, slöseri med medlemsavgifter och en osund representationskultur står i centrum. Här är en liten genomgång i de faktorer som har gjort Runöskolan till en återkommande måltavla för hård intern och extern kritik. 1. Lyxanläggningen och medlemsavgifterna Runö byggdes på 1950-talet med den vackra grundtanken att arbetarklassen förtjänade lika fina utbildningsmiljöer som direktörerna. Problemet är att anläggningen med åren har utvecklats till ett renodlat lyxkomplex som sticker i ögonen på de medlemmar som finansierar den. Sveriges största privata konstsamling: Runö stoltserar med en enorm och extremt värdefull konstsamling (över 800 verk av kända konstnärer). Kritikerna ifrågasätter varför undersköterskors och byggnadsarbetares fackavgifter ska ligga bundna i dyrbar konst som i första hand betraktas av fackliga ombudsmän på konferens. Högklassig hotellstandard: Med egen pool, relaxavdelning, gourmetrestaurang och natursköna promenadstråk fungerar anläggningen idag som ett lyxhotell. Klyftan mellan denna miljö och den stressiga, underfinansierade vardagen för många LO-medlemmar (exempelvis inom vård och omsorg) har varit en ständig källa till intern vrede. 2. Spritkulturen och representationen Ett av de tyngsta sänkena för LO och dess förbund har varit avslöjandena om facktopparnas representationsvanor. Runö har ofta varit skådeplatsen för dessa utsvävningar. Festerna på medlemmarnas nota: I samband med olika granskningar av fackförbund som Kommunal och Byggnads (särskilt den stora Kommunalskandalen 2016) hamnade hela fackets konferenskultur i blixtbelysning. Runö har under decennier varit platsen där fackpampar har hållit representationer, middagar och fester där alkoholen flödat – ofta betald med skattemedel (via statsbidrag till folkhögskolan) eller medlemsavgifter. Slutna rum: På Runö har fackpampar kunnat isolera sig för att sluta uppgörelser, fördela maktposter och njuta av god mat och dryck, helt skyddade från insyn. Denna tystnadskultur har frodats i anläggningens avskildhet. 3. Det ekonomiska slukhålet Att driva en enorm konferensanläggning på en halvö i skärgården är extremt dyrt. Beroendet av subventioner: För att få anläggningen att gå runt fungerar Runö idag på en dubbel marknad. Dels är det en statsunderstödd folkhögskola, dels ett kommersiellt konferenshotell ("Runö Möten & Events") dit även privata företag åker. Trots detta har LO genom åren tvingats skjuta till hundratals miljoner kronor i renoveringar och driftstöd. Korsfinansiering: En återkommande kritik är gråzonen mellan statsbidragen (som är tänkta att gå till folkbildning) och driften av lyxhotellet. Dessutom garanterar LO-förbunden Runös överlevnad genom att troget förlägga sina dyra kongresser och möten där, vilket innebär att miljonbelopp av fackavgifterna systematiskt slussas in i Runös bokslut för att rädda ekonomin. 4. Den isolerade elitens ekokammare Det allvarligaste anklagelsen mot Runö handlar om den politiska kulturen. Anläggningen har kommit att symbolisera det fackliga etablissemangets förvandling från gräsrotsrörelse till en maktfullkomlig elit. Pampväldets palats: På Runö träffas förbundsledningar, socialdemokratiska ministrar och LO-ombudsmän. Man rör sig i samma korridorer, sover i samma rum och bekräftar varandras världsbild. Denna isolering från "vanligt folk" har gjort LO-toppen sårbar för kritik om att de helt tappat kontakten med golvet. Brist på resultat: När LO tappat medlemmar, fått minskat politiskt inflytande och misslyckats med att stoppa försämringar i arbetsrätten, framstår resorna till Runö som allt mer provocerande. Medlemmarna ser en ledning som åker på dyra internat för att diskutera strategier, men som levererar väldigt lite konkret nytta tillbaka till fabriksgolven. Sammanfattning Runöskolan är den fackliga rörelsens motsvarighet till en herrgård för adeln. "Korruptionen" i det här fallet handlar inte om att någon stoppat sedelbuntar i egna fickor, utan om en institutionaliserad blindhet. Det handlar om en facklig överklass som vant sig vid en levnadsstandard och en representationskultur som betalas av människor med betydligt lägre löner och tuffare arbetsvillkor. Runö står i dag som monumentet över en folkrörelse som institutionaliserades, där kampen för medlemmarna i mångt och mycket byttes ut mot konferensluncher i skärgårdsmiljö. https://t.co/Va7Jy0PdCd https://t.co/i2xqmOtF8y https://t.co/970Bl3ifYi https://t.co/m7aYxbyU9B (Long-lat) 59.465580, 18.287428 (Long-Lat) 59.337422, 18.046149 #fackligrörelse #korruption #utbildning

Catia Hultquist argumenterar i sin artikel för att det är dags att öppet diskutera de farliga kroppsideal som präglar samhället, särskilt i ljuset av Ariana Grandes viktminskning och dess påverkan på fans, vilket understryker behovet av att nyansera samtalet om kvinnors kroppar bortom den rådande tystnadskulturen och den extrema dietkulturen. #ArianaGrande #Kroppsideal #Kultur

Pedro Almodóvar, under presskonferensen för sin film Autofiktion på Cannes, uttryckte stark oro över tystnadskulturen i Trump-USA och Europa, och framhöll att konstnärer har en moralisk plikt att uttala sig i stället för att låta rädsla och självcensur vinna mark. #PedroAlmodóvar #CannesFilmFestival #Självcensur

En ny rapport från Fackförbundet ST avslöjar en utbredd tystnadskultur inom statligt anställda, där nästan hälften av de anställda undviker att framföra kritik av rädsla för negativa konsekvenser, vilket hotar både arbetsmiljön och demokratin. #tystnadskultur #arbetsmiljö #yttrandefrihet

Brå beskriver en väldigt extrem situation i Huddinge där offentligt anställda har utsatts för en samordnad och terrorliknande kampanj efter att tre barn omhändertogs, vilket lett till hot och våld mot tjänstemän och en ökad tystnadskultur kring dessa hot. #Huddinge #otillåtenpåverkan #BrottsförebyggandeRådet