Search

Här är en liten genomgång i historien om Knarrholmen, ett av de mest övertydliga exemplen i modern svensk historia på när arbetarrörelsens vackra ord om "solidaritet" krockar med fackpamparnas plötsliga sug efter att leka riskkapitalister. Detta är berättelsen om hur facket sålde ut sina egna medlemmar och förvandlade ett arbetarparadis till ett gräddhyllesamhälle för miljonärer. Bakgrunden: Arbetarnas egen ö Knarrholmen, belägen i Göteborgs södra skärgård, var från början arbetarrörelsens stolthet. På 1930-talet köptes ön av en fackförening (det som senare blev IF Metall Göteborg) tack vare en donation. Syftet var glasklart och genuint vackert: man ville ge de trångbodda, hårt slitande varvs- och industriarbetarna i Göteborg en chans till frisk luft och en billig semester. Här byggdes hundratals enkla små stugor. Generationer av arbetarfamiljer tillbringade sina somrar här. Det var camping, dansbana, föreningsliv och Pripps Blå. Ön var bokstavligen sinnebilden för det fackliga löftet: att arbetarna tillsammans kunde skapa något fantastiskt. Haveriet: När IF Metall fick dollartecken i ögonen Spola fram till 2014. IF Metall i Göteborg tycker plötsligt att ön är för "dyr i drift". Istället för att hitta en lösning tillsammans med de medlemmar som älskade ön, valde fackledningen att sälja hela rasket. Och de sålde det inte till en folkrörelse, en kommun eller en stiftelse. De sålde Knarrholmen till ett privat byggkonsortium med tunga aktörer från fastighetsbranschen. Prislappen? Runt 65 miljoner kronor. För IF Metalls ledning var det en ren och skär fastighetsaffär, men för de hundratals medlemmar som hade sina stugor där var det ett monumentalt svek. De gjorde det inte för att de behövde pengar, IF Metall har en samlad strejkkassa och ett kapital på omkring 10 miljarder kronor, och då kommer ju frågan om någon i toppen av IF Metall tjänat på detta privat, kanske blivit lovade en tomträtt eller tre? Facket – den organisation som existerar enbart för att skydda sina medlemmar mot kapitalets övergrepp – agerade nu exakt som de allra kallaste och mest hänsynslösa riskkapitalisterna. Den moraliska (och eventuella) korruptionen Det som gör affären så djupt osmaklig är hanteringen och det fackliga maktmissbruket: Löftesbrotten: Inledningsvis hette det att försäljningen inte skulle drabba de befintliga stugägarna nämnvärt. Det skulle förbli en folklig ö. Resultatet? De nya ägarna chockhöjde arrendena och ställde stenhårda krav på att stugorna skulle renoveras till orimliga standarder, vilket effektivt tvingade bort många av de vanliga arbetarfamiljerna som inte hade råd. Total tystnadskultur: Medlemmarna kördes över fullständigt. Många stugägare vittnade om en fackledning som var arrogant, vägrade svara på frågor och betedde sig mer som en feodalherre än en demokratisk medlemsorganisation. Vem gynnades egentligen? IF Metall Göteborg fick förvisso in miljoner till sin lokala kassa, men för medlemmarna var det en ren förlustaffär. Frågan många ställde sig var: Hur kan en fackförening sitta på tiotals miljoner på banken efter en fastighetsförsäljning, samtidigt som deras egna medlemmar gråter i tv och tvingas riva sina sommarstugor för att de inte har råd att vara kvar? Slutresultatet: Champagne istället för Pripps Blå Idag är Knarrholmen inte längre något arbetarparadis. Konsortiet som köpte ön rev stora delar av den gamla bebyggelsen och smällde upp exklusiva, arkitektritade lyxvillor för åtskilliga miljoner kronor styck. Ön marknadsförs nu som ett premiumboende för Göteborgs absoluta överklass och övre medelklass. Man har byggt en exklusiv restaurang, padelbanor och marinor för dyra båtar. Sammanfattning: Knarrholmen-haveriet är inte bara en tvist om några sommarstugor. Det är den ultimata symbolen för den moderna arbetarrörelsens hyckleri. Fackpamparna sjunger "Internationalen" på första maj och pratar om att krossa klassamhället – för att nästa dag sälja ut arbetarnas historiska rekreationsort till fastighetsmiljonärer och vräka sina egna medlemmar. Det kanske inte prövades som juridisk korruption i en domstol, men som ideologisk och moralisk korruption är det svårt att hitta ett tydligare exempel i svensk nutidshistoria. (Long-Lat) 57°37'23.3"N 11°49'38.7"E https://t.co/lHYKqDSLvr https://t.co/a95vounBmy #solidaritet #arbetarrörelse #fackförening

Berättelsen om Anna Johansson-Visborgs Minne och de 150 stugorna i Nacka är en av de mörkaste och mest ironiska tragedierna i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är historien om hur en storslagen, osjälvisk gåva till samhällets allra fattigaste och mest utsatta kvinnor kapades av fackpampar, politiker och den övre medelklassen – för att till slut säljas ut till fastighetsutvecklare. Här är en liten genomgång i hur "Bryggar-Annas" vackra vision förvandlades till ett monument över hyckleri och nepotism. 1. Bryggar-Annas storslagna vision Anna Johansson-Visborg (1876–1953), känd som "Bryggar-Anna", var en pionjär inom den svenska fackföreningsrörelsen. Hon slet på bryggerier, organiserade arbetarkvinnor och var en urkraft för kvinnors rättigheter. Genom smarta affärer och fastighetsinvesteringar byggde hon upp en ansenlig förmögenhet. Eftersom hon mindes hur det var att vara fattig och utsliten, skapade hon stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne. Hon köpte ett enormt och naturskönt markområde i Skuru i Nacka. Syftet var glasklart och inskrivet i stadgarna: Här skulle "obemedlade och mindre bemedlade" yrkesarbetande kvinnor (som sömmerskor, städerskor och bryggeriarbetare) få chansen att hyra en sommarstuga för en struntsumma, så att de kunde få frisk luft och vila upp sig. 2. Det tysta maktövertagandet: Pamparnas paradis De första decennierna fungerade stiftelsen som det var tänkt. Men i takt med att decennierna gick, och generationerna byttes ut, skedde ett tyst och cyniskt maktövertagande. När samhället blev rikare och arbetarkvinnorna fick det bättre, borde stugorna rimligtvis ha gått till nya grupper av utsatta kvinnor – kanske ensamstående mammor i förorten eller fattigpensionärer. Istället hände följande: Vänskapskorruptionen: Stugorna började förmedlas via interna kontakter inom Socialdemokraterna, LO och fackförbunden. De som hade "rätt" nätverk fick plötsligt tillgång till de hett eftertraktade stugorna. Arvet till eliten: Hyreskontrakten gick i arv. Resultatet blev att stugorna till slut beboddes av fackpampar, högavlönade byråkrater, journalister och den akademiska medelklassen. Skrattretande hyror: Dessa priviligierade personer, med inkomster långt över genomsnittet, betalade absurda underpriser – ofta bara några få tusenlappar om året – för att ha en egen sommarstuga på sjötomt mitt i Stockholms innerskärgård. Allt subventionerat av stiftelsens pengar. 3. Avslöjandet och det skamlösa försvaret När medierna (bland annat Expressen) började granska stiftelsen på 2000- och 2010-talet briserade skandalen. Det var totalt uppenbart att stiftelsen bröt mot Bryggar-Annas testamente och syfte. Stugorna befolkades av välbärgade män och kvinnor som absolut inte kunde klassas som "obemedlade". Det mest magstarka var reaktionen från de boende när de blev ifrågasatta. Istället för att skämmas över att de i decennier hade ockuperat ett välgörenhetsprojekt för fattiga kvinnor, spelade många av pamparna och akademikerna offer. De krävde att få bo kvar med sina subventionerade hyror och hävdade "besittningsrätt" till stugorna som deras föräldrar (som en gång i tiden kanske var arbetare) hade hyrt. 4. Haveriet och den kapitalistiska slakten Pressen från media, Länsstyrelsen och allmänheten blev till slut för stor för stiftelsens styrelse. Marken och de 150 stugorna var i behov av renovering, och man kunde inte längre försvara hur man drev verksamheten. Lösningen blev ett totalt och slutgiltigt haveri för Bryggar-Annas vision: Stiftelsen beslutade att hela semesterbyn skulle säljas.Marken köptes upp av kommersiella fastighetsutvecklare. De boende tvingades bort (under högljudda och bittra protester från den vänsterelit som förlorade sitt billiga skärgårdsparadis), stugorna revs eller byggdes om, och området förvandlades till exklusiva bostadsrätter och lyxvillor för mångmiljonbelopp. Sammanfattning: Ett monument över svek Historien om Anna Johansson-Visborgs Minne är i praktiken beviset på hur den institutionaliserade arbetarrörelsen tappade sin kompass. En eldsjäl donerade sin livsförmögenhet till fattiga kvinnor. Rörelsens egna byråkrater och pampar roffade sedan åt sig gräddfilerna och lät stugorna gå i arv till sina välbärgade barn. När hyckleriet till slut blev offentligt fanns det inget annat alternativ än att sälja rubbet till högstbjudande kapitalister. Om Bryggar-Anna hade kunnat se vad hennes egna partikamrater gjorde med hennes livsverk, hade hon med största sannolikhet roterat i sin grav. (Long-Lat) 59.333149, 18.207514 https://t.co/AeNvPZtLXT https://t.co/tV0PTdw8jY https://t.co/Q8LOcXWvGE #Historia #Sverige #Arbetarrörelse

Att gräva i historien om Reso (Folkresor) är att ta en guidad tur genom det kanske mest klassiska av alla socialdemokratiska affärshaverier. Det är berättelsen om vad som händer när fackpampar och kooperativa byråkrater, helt utan affärssinne, bestämmer sig för att leka hotellmagnater och researrangörer med arbetarnas och medlemmarnas pengar. Det som började som en vacker tanke om semester åt folket slutade i en monumental, miljarddyr finansiell krater. Här är den obarmhärtiga sanningen om Resos uppgång och spektakulära fall: 1. Utopin: Arbetarnas egen lilla resebyrå Reso grundades 1937 av arbetarrörelsen (bl.a. ABF) och kooperationen (KF). Den ursprungliga tanken var sympatisk: nu när arbetarna äntligen hade fått lagstadgad semester (två veckor 1938), skulle de också ha råd att åka någonstans. Reso skulle erbjuda folklig, billig och "meningsfull" fritid. Men, som alltid när den svenska vänstern får tillgång till en stor säck med "någon annans pengar", dröjde det inte länge förrän storhetsvansinnet kickade in. Reso nöjde sig inte med att arrangera bussresor och tältläger. Man skulle bygga ett imperium. 2. Skrytbyggena och betongpalatsen Under efterkrigstiden och framåt expanderade Reso aggressivt. Fackförenings- och KF-byråkraterna förvandlades från folkrörelsearbetare till lyxiga fastighetsutvecklare. Reso började bygga och köpa upp enorma hotellkomplex över hela Skandinavien. Ofta var det gigantiska, gråa betongkolosser (som hotell Continental i Stockholm eller Rubinen i Göteborg). Det dröjde inte länge förrän dessa hotell blev den socialdemokratiska maktapparatens egna vardagsrum. LO-toppar och partiföreträdare kunde hålla sina eviga, spritdrypande kongresser och konferenser i "egna" lokaler. Gräsrötterna ute i fabrikerna finansierade kalaset, medan ombudsmännen bodde på hotell och åt trerätters på representationskontot. 3. Affärssinnet som saknades Problemet med socialistisk affärslogik är att den bara fungerar så länge man har monopol eller oändligt med medlemskapital att bränna. När den fria marknaden och den moderna charterturismen tog fart på 70- och 80-talet blev Resos inkompetens brutalt uppenbar. Privata aktörer som Vingresor och Spies erbjöd billigare, roligare och effektivare resor till solen. Reso, fastlåst i sin byråkratiska, fackliga företagskultur, var trögrörligt och toppstyrt. Istället för att anpassa sig efter marknaden fortsatte Reso att köpa upp ännu fler hotell och resebyråer under det glada 80-talet, dopade av fackföreningsrörelsens och KFs pengar. Man saknade totalt den kostnadskontroll som krävs i en lågmarginalbransch. 4. Kollapsen och notan till gräsrötterna När 90-talskrisen slog till sprack bubblan med ett öronbedövande dån. Resos extremt belånade och ineffektiva hotell- och reseimperium blödde pengar i en takt som inte ens LO-borgen och KF kunde hantera. Verkligheten, den som sossar brukar avsky allra mest, knackade på dörren. 1992 tvingades Reso i princip kasta in handduken. Koncernen styckades upp och såldes i panik. Hotellen slumpades bort (och blev senare grunden för privata miljardimperier som Scandic och Choice Hotels, och man kan ju undra om någon fackpamp tjänade pengar på detta "upplägg"?). Resebyråerna såldes av till privata aktörer. En gigantisk kapitalförstöring. Arbetarnas och kooperationens medlemmar förlorade enorma summor när pamparnas leksak gick i kras. Slutsats: Ett monument över hyckleriet Resos haveri är det ultimata beviset på regeln: Låt aldrig en sosse driva ett företag. När fackliga byråkrater slipper ta personlig ekonomisk risk, och istället kan leka "Wall Street" med undersköterskors och industriarbetares medlemsavgifter, slutar det alltid i tårar. Man lade ner miljarder på att bygga ett hotellimperium för att "undvika kapitalisternas vinster" – bara för att missköta det så brutalt att man tvingades skänka bort resterna till... ja, just det: privata kapitalister. Ironin är lika storslagen som den är tragisk. #Reso #Socialism #Historia

Historien om byggandet av LO-skolan på Hasseludden (som i dag är det exklusiva japanska spahotellet Yasuragi) är ett av den svenska arbetarrörelsens mest omdebatterade kapitel. Det är en berättelse om monumentala budgetöverskridanden, tondövhet och det som i folkmun och media kom att stämplas som fackligt pampvälde och moralisk korruption. Här är en liten genomgång i haveriet kring Hasseludden i början av 1970-talet och varför det blev en sådan enorm belastning för Landsorganisationen. Ett monument över arbetarrörelsen I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet stod den svenska socialdemokratin och LO på toppen av sin makt. För att manifestera denna styrka, och för att bedriva facklig utbildning för sina medlemmar, beslutade LO att bygga en ny, toppmodern kursgård vid Hasseludden i Nacka utanför Stockholm. LO anlitade den japanske stjärnarkitekten Yoji Kasajima. Visionen var inte en enkel tegelbyggnad för studiecirklar, utan ett arkitektoniskt mästerverk i betong, trä och glas, djupt inspirerat av japansk estetik. Officiellt skulle anläggningen vara "arbetarnas skola", en plats där fackliga ombudsmän och gräsrötter kunde fortbildas i en miljö som var lika fin som den direktörerna hade tillgång till. Det som skulle bli en stolthet förvandlades snabbt till ett ekonomiskt slukhål. Byggprojektet tappade totalt styrfarten. Bygget präglades av enorma fördyringar. Exklusiva materialval (som teak, koppar och specialdesignad inredning), komplicerade arkitektoniska lösningar och bristande ekonomisk styrning gjorde att notan sköt i höjden. Hela kalaset finansierades av fackmedlemmarnas inbetalade avgifter. När kostnaderna skenade tvingades LO skjuta till allt mer kapital från sina fonder för att täcka hålen. När det gäller Hasseludden handlar diskussionen om korruption sällan om rena mutbrott i juridisk mening (väskor med pengar under bordet), utan om strukturell och moralisk korruption. Det handlade om ett ledarskikt som helt tappat kontakten med verkligheten. Samtidigt som Hasseludden byggdes skakades Sverige av vilda strejker, mest känt är LKAB-strejken 1969–1970, där gruvarbetare krävde drägligare arbetsvillkor och protesterade mot just facklig toppstyrning. Att LO-toppen i samma veva lät uppföra ett skrytbygge med simbassänger, lyxrestauranger och dyr konst stack enormt i ögonen. Klyftan mellan ledning och gräsrot: Kritiker menade att LO-ledningen hade blivit "pampar" som agerade precis som de kapitalister de officiellt bekämpade. Man använde arbetarnas pengar för att bygga ett palats åt sig själva, där ombudsmännen kunde dricka fina viner och bada bastu, långt bort från fabriksgolvets realiteter. När anläggningen stod färdig 1974 blev den genast en medial måltavla. Pressen frossade i bilder på anläggningens lyx. Den japanska arkitekturen, de vidsträckta ytorna och de dyra materialen ställdes i bjärt kontrast till vanliga arbetares vardag. För den politiska vänstern och gräsrötterna inom förbunden blev Hasseludden den ultimata symbolen för socialdemokratins förborgerligande. Den bekräftade nidbilden av att LO-borgen hade blivit en isolerad elit som mjölkade sina medlemmar på pengar för att finansiera sin egen bekvämlighet. Från LO-skola till kapitalistisk spa-lyx Hasseludden blev aldrig den folkliga kursgård man hade hoppats på. Den var för dyr i drift och stigmat kring lyxen försvann aldrig riktigt. På 1990-talet drogs LO med stora ekonomiska problem och minskande kursverksamhet. Man insåg att anläggningen var en kvarnsten runt halsen. I slutet av 90-talet övergavs anläggningen som facklig kursgård. LO sålde (och hyrde ut) verksamheten, som därefter byggdes om och lanserades som Yasuragi. Den ultimata ironin: I dag ägs och drivs anläggningen (både fastighet och drift genom olika konstellationer under åren, numera Strawberry/Petter Stordalen) som ett av Nordens mest exklusiva spahotell. Det som byggdes med arbetarnas fackavgifter för att utbilda socialister, används i dag som en lyxig tillflyktsort för näringslivets chefer, influencers och välbärgade privatpersoner som betalar tusentals kronor per natt för att gå runt i bomullyukatas och dricka champagne i varma källor. Sammanfattning Haveriet kring Hasseludden på 1970-talet var inte ett klassiskt fall av olagliga mutor, utan ett episkt misslyckande i omdöme, ekonomisk styrning och ideologisk kompass. Det var ett projekt där LO-ledningen förblindades av sin egen makt och glömde bort varifrån pengarna kom. Det cementerade bilden av "den fackliga pampen" och är än i dag ett av de tydligaste exemplen i svensk politisk historia på när en gräsrotsrörelse tappar fotfästet och institutionaliseras. (Long-Lat) 59.345549, 18.240042 https://t.co/m8LEi3QLmn #Arbetarrörelsen #Sverige #Korruption

Välkommen till en absolut masterclass i hur man som ett sekulärt, progressivt och uttalat feministiskt parti bestämmer sig för att byta ut sin politiska själ mot en påse garanterade blockröster! Det vi pratar om är naturligtvis det numera legendariska samarbetsavtalet från 1999 mellan Socialdemokraternas religiösa falang (dåvarande Broderskapsrörelsen, nuvarande Tro och Solidaritet) och Sveriges Muslimska Råd (SMR). Det var ett politiskt haveri av så magnifika proportioner att det än idag fungerar som ett varnande exempel på vad som händer när desperation efter valsegrar trumfar ideologisk ryggrad. Här är en tillbakablick i denna fantastiska uppvisning i politisk byteshandel: 1. Det briljanta kontraktet: Ett mandat för en röst Året är 1999. Broderskapsrörelsen sätter sig ner med SMR och upprättar ett skriftligt dokument. Det var ingen fluffig avsiktsförklaring om allas lika värde, utan ett krasst, nästan vackert affärsmässigt avtal. Avtalet gick ut på att Socialdemokraterna lovade SMR representation på partiets vallistor på alla nivåer. Målet var att få in ett specifikt antal muslimer i riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige. I utbyte skulle SMR agera valmaskin och uppmana sina medlemmar och församlingar att rösta på Socialdemokraterna. "Röstköp" är ju ett så fult och olagligt ord. Låt oss i stället kalla det för "ömsesidigt gynnande demografisk valsamverkan". Vem behöver vinna väljare genom att övertyga dem om sin politik, när man bara kan vända sig till en religiös ledare och be dem leverera församlingens röster i ett snyggt, färdigpaketerat block? 2. Den ideologiska kullerbyttan (eller: Hur man säljer sin feministiska själ) Det roligaste med hela detta haveri är den totala intellektuella härdsmältan. Här har vi Socialdemokraterna – ett parti som byggt hela sin moderna identitet på hbtq-rättigheter, jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp och att religionen ska hållas borta från politiken. Vilka väljer de att ingå en ohelig allians med? En organisation (SMR) med djupa rötter i en extremt konservativ, bokstavstrogen tolkning av islam. Ingenting skriker ju "feministisk utrikespolitik" och "Pride-parad" riktigt lika mycket som att lova politisk makt till företrädare som förespråkar könssegregerade bad och har en minst sagt ansträngd relation till homosexuellas rättigheter. Det var ett mästerverk i politisk schizofreni. 3. Mahmoud Aldebe och det lilla kravbrevet (2006) Om S-topparna trodde att denna lilla uppgörelse skulle stanna som en diskret facklig förhandling i kulisserna, fick de ett brutalt uppvaknande 2006. Då klev nämligen Mahmoud Aldebe, dåvarande ordförande för SMR, ut i rampljuset. Med all den makt och det självförtroende som S-avtalet hade gett honom, skickade Aldebe ut ett öppet brev till de politiska partierna. Han krävde bland annat en särlagstiftning för muslimer i Sverige – egna familjelagar baserade på sharia, där imamer skulle få godkänna skilsmässor och besluta om vårdnad av barn. Surprised Pikachu-face på hela den samlade socialdemokratiska partiledningen! Vem hade kunnat ana att om man ger politiskt inflytande till religiösa fundamentalister, så kommer de att kräva... religiös fundamentalism i politiken? Socialdemokraterna tvingades till en desperat, svettig pudel och bedyrade att man minsann absolut inte stod bakom sådana idéer. 4. Omar Mustafa-kraschen (2013) Kronan på verket i detta årtionden långa haveri kom 2013. Då tyckte partiet att det var en briljant idé att välja in Omar Mustafa – dåvarande ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige (en organisation med starka band till SMR och som anklagats för kopplingar till Muslimska Brödraskapet) – i Socialdemokraternas absolut mäktigaste organ: den verkställande partistyrelsen. S-ledningen firade sin "mångfald". Men det tog ungefär en kvart innan granskande journalister och förtvivlade S-kvinnor påpekade att Mustafa, i egenskap av ordförande, rutinmässigt bjudit in rabida antisemiter och homofober som talare till sina konferenser. Efter en veckas totalt mediala kaos insåg S-ledningen plötsligt att det kanske inte gick att vara både en progressiv jämställdhetskämpe och samtidigt representera en organisation som bjuder in predikanter som vill kasta homosexuella från hustak. Mustafa tvingades avgå under förnedrande former efter bara sex dagar på posten. Sammanfattning: Socialdemokraternas samarbete med SMR är ett tidlöst monument över naivitet. Man trodde att man smart och smidigt kunde integrera en konservativ, religiös maktstruktur i den svenska arbetarrörelsens byråkrati för att säkra makten i förorterna. Istället legitimerade man islamistiska maktambitioner, kastade sina egna jämställdhetsideal under bussen och skapade en av de mest pinsamma ideologiska förtroendekriserna i partiets historia. Men hey, de fick säkert ett par extra mandat i kommunfullmäktige på 00-talet. Och det är ju, som alla politiker vet, viktigare än principer! https://t.co/jkDBL4tRJy https://t.co/VxbTDR3L6B https://t.co/D66GNgwRXi #politik #feminism #samarbete