Search

Simone Svensson praised Jan Emanuel for pointing out that Byggnads, Seko, Elektrikerna, Fastighets, and Pappers, according to her, spent about ten million kronor a year of membership fees on the think tank Katalys, with Daniel Suhonen as its head. She claimed that Katalys spread leftist propaganda, among other things on YouTube, and wrote that money not going directly to the members' interests meant that the members were being robbed. https://t.co/xA2r3zOKuB #fackförbund #vänsterpolitik #medlemsavgifter (translated)

Carl Eos claimed that the members of the trade unions were unaware that their membership fees were going to Daniel Suhonen's leftist propaganda and political activities. He wrote that the members deserved to know this. https://t.co/hEKoGktFAv #fackförbund #vänsterpolitik #transparens (translated)

Kära @ifmetall Tre år av fika för absolut ingenting 💀 Det krävdes alltså 1 021 dagar, hundratals miljoner i brända medlemsavgifter och ett monumentalt storhetsvansinne för att IF Metall skulle fatta galoppen. Det går inte att "rädda" arbetare som hellre tar Teslas villkor än fackets ljumna termoskaffe. Medan Elon Musk knappt ens registrerade att ni existerade, fortsatte mekanikerna att skruva och bilarna att sälja. Att ni nu packar ihop i total tystnad är inte bara att gå hem med svansen mellan benen – det är ett fackligt magplask av bibliska proportioner. Men hey, ni visade i alla fall hela Sverige hur man gör ett historiskt självmål i slow motion och vände befolkningen emot er. Tack för gratisunderhållningen 👏 #fackligt #arbetsliv #sverige

Du skämtar. Du är en del av en rörelse som på alla sätt skyddar och smörjer sina egna. Som inte tvekar att utnyttja vare sig system, medlemsavgifter eller skattemedel för att gagna sig själva. Du om någon borde verkligen sitta ner i båten och inte komma med svepande osubstansierade påståenden och anklagelser mot andra. #Rörelse #Samhälle #Kritik

Problemet med Hyresgästföreningen är inte att hyresgäster går samman. Problemet är att en politiskt S-färgad organisation har byggts in som permanent mellanhand i hyressystemet. Tänk dig att Socialdemokraterna skapade ett system där en närstående organisation fick förhandla priset på nästan all mat i Sverige. Organisationens avgift lades sedan automatiskt på matkassarna - även för kunder som inte var medlemmar. Därefter använde organisationen pengarna och sin maktställning till politisk opinionsbildning för att försvara systemet som ger dem monopolställning. Det är här baksidan finns. I omkring 1,5 miljoner hyreslägenheter förhandlar Hyresgästföreningen hyran kollektivt. Den som bor i en lägenhet med förhandlingsklausul betalar 15 kronor i månaden genom hyran för förhandlingen, även om personen aldrig har valt att bli medlem i föreningen. Hyresvärden tar in pengarna och de går till Hyresgästföreningen. Det innebär följande: Hyresgästen betalar. Hyresvärden fungerar som inkasserare. Hyresgästföreningen tar pengarna. Staten har skapat lagstödet för konstruktionen. Avgiften ser obetydlig ut. Men 15 kronor gånger 1,5 miljoner lägenheter gånger tolv månader motsvarar ca 270 miljoner kronor per år. Det är utöver föreningens vanliga medlemsavgifter. Medlemskapet kostar 97 kronor i månaden och ca 576 000 hushåll är medlemmar. Här kommer den verkliga baksidan: Hyresgästföreningen behöver inte övertyga varje betalande hyresgäst om att köpa dess tjänst. Avgiften följer i stället lägenhetens förhandlingssystem. Personen kan ogilla föreningen, rösta på något helt annat, avstå från medlemskap - men ändå finansiera förhandlingsapparaten genom hyran. Hyresgästföreningen är inte någon politiskt neutral prisjämförelsetjänst utan en stor opinionsbildande organisation som driver en bostadspolitisk linje och påverkar både kommun och nationell politik. Organisationen beskriver själv att dess arbete kan sträcka sig från hyror och källarlokaler till stadsutveckling och lokal politik. Konstruktionen försvarar dessutom sig själv: 1. Politiken skapar en hårt reglerad hyresmarknad. 2. Den reglerade marknaden kräver omfattande kollektiva förhandlingar. 3. Hyresgästföreningen ges rollen som dominerande förhandlare. 4. Hyresgästerna finansierar organisationen genom hyran. 5. Organisationen använder sin ekonomi och sitt inflytande för att försvara regleringen och egen position. Det är alltså inte bara en förening som råkar hjälpa svaga hyresgäster. Det är ett slutet politiskt kretslopp där samma organisation är förhandlare, opinionsbildare, systemförsvarare och ekonomisk mottagare. Priset på baksidan är att hyresgästen inte får någon konkurrens mellan olika företrädare. Ingen annan organisation kan vinna uppdraget. Hyresgästföreningen sitter redan fastskruvad i konstruktionen. En normal konsumentorganisation lever på att människor frivilligt tycker att den gör nytta. Den måste vinna sina medlemmar och deras förtroende. Hyresgästföreningen får däremot inkomster från ett kollektivt system även från människor som aldrig anslutit sig. Det är därför organisationen bör plockas bort ur sin särställning. Hyresgäster ska självklart organisera sig. Men finansieringen ska vara frivillig. Hyresgästen ska själv välja organisation, ombud eller egen förhandling. Ingen politisk organisation ska få en avgift inbakad i människors boendekostnad bara för att den historiskt har lyckats skriva in sig själv i systemet. Det är detta som gör att Hyresgästföreningen bör skrotas - inte att hyresgäster ska lämnas försvarslösa, utan att en politisk maktapparat ska tvingas fungera som alla andra föreningar: Övertyga människor om nyttan, konkurrera om uppdraget och finansieras av dem som frivilligt väljer tjänsten. Att försvara dagens konstruktion med ”det var det dummaste jag hört” är extremt avslöjande. Man försvarar inte hyresgästens fria val. Man försvarar ett system där den egna rörelsen redan har både rollen, pengarna och makten. #svpol #politik #hyresgästföreningen #bostadspolitik #svpol

Bommersvik är för Socialdemokraterna och SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) vad Vatikanen är för den katolska kyrkan. Det är rörelsens heliga hjärta, en kursgård vackert belägen vid sjön Yngern utanför Nykvarn. Ända sedan gården köptes 1937 har den varit platsen där framtida statsministrar – från Olof Palme till Göran Persson och Magdalena Andersson – har skolats, knutit kontakter och mejslat ut politiska strategier. Men precis som med LO:s Hasseludden och Riva del Sole, har Bommersvik omgärdats av hård kritik. När vi pratar om "korruption" i relation till Bommersvik handlar det sällan om rena portföljer med mutpengar, utan snarare om strukturell korruption, maktmissbruk, svågerpolitik och tveksam hantering av skattemedel och medlemsavgifter. Här är en liten genomgång i baksidan av den socialdemokratiska plantskolan. 1. Navet för svågerpolitik och elitskapande Bommersvik har länge kritiserats för att vara den ultimata symbolen för socialdemokratisk vänskapskorruption. Det slutna rummet: På Bommersvik har politiska karriärer skapats och krossats bakom lyckta dörrar. Kritikerna (både internt från vänster och externt från höger) har pekat på att det är här "S-adeln" reproducerar sig själva. Om du inte var en del av rätt falang eller inte bjöds in till rätt bastukvällar på Bommersvik, var din politiska karriär i partiet ofta över innan den börjat. Ideologisk dissonans: SSU och Socialdemokraterna predikar jämlikhet och kamp mot klassamhället, men har under decennier upprätthållit en exklusiv herrgårdsmiljö för sin egen toppskikt. För utomstående framstår det som hyckleri när de som kallar sig arbetarklassens företrädare drar sig tillbaka till en privat sjötomt för att umgås med andra maktspelare, långt borta från vanliga människors vardag. 2. Medlemsfusket och skattepengarna Den allvarligaste kopplingen mellan Bommersvik och faktisk ekonomisk brottslighet stavas SSU:s medlemsfusk, en av de största politiska skandalerna i modern svensk historia. Uppblåsta siffror: Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet rullades en massiv skandal upp där det avslöjades att SSU systematiskt hade blåst upp sina medlemssiffror. Genom att registrera personer som inte var aktiva medlemmar (ibland utan deras vetskap) lurade organisationen till sig tiotals miljoner kronor i extra statliga bidrag från Ungdomsstyrelsen. Finansieringen av "Bommersviksandan": Dessa felaktigt utbetalade skattemedel gick rakt in i SSU:s kassa. Det var denna kassa som finansierade maktapparatens vidlyftiga livsstil, där dyra kurser, fester och representation på just Bommersvik var en central del. Skattebetalarna subventionerade i praktiken SSU-topparnas interna nätverkande och herrgårdsliv. 3. Fritidsgård för fester och maktmissbruk Internt inom SSU har Bommersvik också förknippats med en osund kultur som vid flera tillfällen har briserat i media. Sprit och representation: Under årens lopp har det kommit larm från tidigare medlemmar om en utbredd och osund festkultur på Bommersvik, där medlems- och skattepengar gått till massiva spritnotor för förbundsledningen och deras inre krets. Tystnadskulturen: I samband med #metoo och andra interna granskningar vittnade flera personer om hur Bommersviks slutna miljö – där unga gräsrötter festade med äldre, mäktiga politiker – skapade en grogrund för sexuella trakasserier och maktmissbruk. Makten satt i väggarna, och de som blev utsatta vågade ofta inte larma eftersom förövaren kunde vara nyckeln till deras framtida karriär. 4. LO:s ständiga plånbok Bommersvik är en enorm och dyr anläggning att driva. När SSU:s ekonomi har svajat – inte minst efter att medlemsfusket uppdagades och bidragen ströps – har anläggningen stått inför konkurshot. Räddningsaktionerna: Lösningen har ofta varit att LO och dess medlemsförbund (till exempel Kommunal och Byggnads) har gått in med kapital eller lagt lukrativa konferenser på Bommersvik för att rädda ekonomin. Polismyndigheten har haft ett antal sammankomster på kursgården, det är direkta pengar som gått till SSU:s kassa. Statliga myndigheter ska förhålla sig opartiska enligt regeringsformen, ändå har polismyndigheten spenderat miljoner på Bommersvik. Det är miljontals kronor direkt in i Socialdemokraternas organisation. Medlemmarnas pengar igen: Detta innebär att vanliga industriarbetares och undersköterskors fackavgifter har använts för att hålla SSU:s kursgård flytande. Det cementerar bilden av en sammanflätad maktapparat där facket och partiet flyttar miljonbelopp mellan varandra för att skydda sina egna prestigeprojekt. Sammanfattning Bommersvik är inte en plats känd för regelrätta mutskandaler, utan står snarare som monument över den socialdemokratiska maktfullkomligheten. Det är en anläggning där en politisk elit har kunnat isolera sig för att dricka, bygga nätverk och fördela maktposter, delvis finansierat av uppblåsta skattebidrag och LO-medlemmars avgifter. För kritikerna är Bommersvik det yttersta beviset på att det som en gång var en folkrörelse med tiden förvandlades till en politisk aristokrati. (Long-Lat) 59.128527, 17.453753 https://t.co/6pqvvC8dCZ #Bommersvik #socialdemokraterna #SSU

LO:s anläggning Runö (idag ofta känd som Runö Möten & Events samt Runö folkhögskola) belägen på en naturskön halvö i Åkersberga norr om Stockholm, är den svenska fackföreningsrörelsens absoluta högborg. Efter att Hasseludden avyttrades blev Runö det obestridda hjärtat för LO:s utbildningar, kongresser och strategimöten. När man talar om "korruption" kring Runö rör det sig, i likhet med Bommersvik och Hasseludden, sällan om rena lagbrott eller klassiska mutor. Istället handlar det om en djupgående strukturell och moralisk korruption, där begrepp som pampvälde, slöseri med medlemsavgifter och en osund representationskultur står i centrum. Här är en liten genomgång i de faktorer som har gjort Runöskolan till en återkommande måltavla för hård intern och extern kritik. 1. Lyxanläggningen och medlemsavgifterna Runö byggdes på 1950-talet med den vackra grundtanken att arbetarklassen förtjänade lika fina utbildningsmiljöer som direktörerna. Problemet är att anläggningen med åren har utvecklats till ett renodlat lyxkomplex som sticker i ögonen på de medlemmar som finansierar den. Sveriges största privata konstsamling: Runö stoltserar med en enorm och extremt värdefull konstsamling (över 800 verk av kända konstnärer). Kritikerna ifrågasätter varför undersköterskors och byggnadsarbetares fackavgifter ska ligga bundna i dyrbar konst som i första hand betraktas av fackliga ombudsmän på konferens. Högklassig hotellstandard: Med egen pool, relaxavdelning, gourmetrestaurang och natursköna promenadstråk fungerar anläggningen idag som ett lyxhotell. Klyftan mellan denna miljö och den stressiga, underfinansierade vardagen för många LO-medlemmar (exempelvis inom vård och omsorg) har varit en ständig källa till intern vrede. 2. Spritkulturen och representationen Ett av de tyngsta sänkena för LO och dess förbund har varit avslöjandena om facktopparnas representationsvanor. Runö har ofta varit skådeplatsen för dessa utsvävningar. Festerna på medlemmarnas nota: I samband med olika granskningar av fackförbund som Kommunal och Byggnads (särskilt den stora Kommunalskandalen 2016) hamnade hela fackets konferenskultur i blixtbelysning. Runö har under decennier varit platsen där fackpampar har hållit representationer, middagar och fester där alkoholen flödat – ofta betald med skattemedel (via statsbidrag till folkhögskolan) eller medlemsavgifter. Slutna rum: På Runö har fackpampar kunnat isolera sig för att sluta uppgörelser, fördela maktposter och njuta av god mat och dryck, helt skyddade från insyn. Denna tystnadskultur har frodats i anläggningens avskildhet. 3. Det ekonomiska slukhålet Att driva en enorm konferensanläggning på en halvö i skärgården är extremt dyrt. Beroendet av subventioner: För att få anläggningen att gå runt fungerar Runö idag på en dubbel marknad. Dels är det en statsunderstödd folkhögskola, dels ett kommersiellt konferenshotell ("Runö Möten & Events") dit även privata företag åker. Trots detta har LO genom åren tvingats skjuta till hundratals miljoner kronor i renoveringar och driftstöd. Korsfinansiering: En återkommande kritik är gråzonen mellan statsbidragen (som är tänkta att gå till folkbildning) och driften av lyxhotellet. Dessutom garanterar LO-förbunden Runös överlevnad genom att troget förlägga sina dyra kongresser och möten där, vilket innebär att miljonbelopp av fackavgifterna systematiskt slussas in i Runös bokslut för att rädda ekonomin. 4. Den isolerade elitens ekokammare Det allvarligaste anklagelsen mot Runö handlar om den politiska kulturen. Anläggningen har kommit att symbolisera det fackliga etablissemangets förvandling från gräsrotsrörelse till en maktfullkomlig elit. Pampväldets palats: På Runö träffas förbundsledningar, socialdemokratiska ministrar och LO-ombudsmän. Man rör sig i samma korridorer, sover i samma rum och bekräftar varandras världsbild. Denna isolering från "vanligt folk" har gjort LO-toppen sårbar för kritik om att de helt tappat kontakten med golvet. Brist på resultat: När LO tappat medlemmar, fått minskat politiskt inflytande och misslyckats med att stoppa försämringar i arbetsrätten, framstår resorna till Runö som allt mer provocerande. Medlemmarna ser en ledning som åker på dyra internat för att diskutera strategier, men som levererar väldigt lite konkret nytta tillbaka till fabriksgolven. Sammanfattning Runöskolan är den fackliga rörelsens motsvarighet till en herrgård för adeln. "Korruptionen" i det här fallet handlar inte om att någon stoppat sedelbuntar i egna fickor, utan om en institutionaliserad blindhet. Det handlar om en facklig överklass som vant sig vid en levnadsstandard och en representationskultur som betalas av människor med betydligt lägre löner och tuffare arbetsvillkor. Runö står i dag som monumentet över en folkrörelse som institutionaliserades, där kampen för medlemmarna i mångt och mycket byttes ut mot konferensluncher i skärgårdsmiljö. https://t.co/Va7Jy0PdCd https://t.co/i2xqmOtF8y https://t.co/970Bl3ifYi https://t.co/m7aYxbyU9B (Long-lat) 59.465580, 18.287428 (Long-Lat) 59.337422, 18.046149 #fackligrörelse #korruption #utbildning

Att gräva i historien om Reso (Folkresor) är att ta en guidad tur genom det kanske mest klassiska av alla socialdemokratiska affärshaverier. Det är berättelsen om vad som händer när fackpampar och kooperativa byråkrater, helt utan affärssinne, bestämmer sig för att leka hotellmagnater och researrangörer med arbetarnas och medlemmarnas pengar. Det som började som en vacker tanke om semester åt folket slutade i en monumental, miljarddyr finansiell krater. Här är den obarmhärtiga sanningen om Resos uppgång och spektakulära fall: 1. Utopin: Arbetarnas egen lilla resebyrå Reso grundades 1937 av arbetarrörelsen (bl.a. ABF) och kooperationen (KF). Den ursprungliga tanken var sympatisk: nu när arbetarna äntligen hade fått lagstadgad semester (två veckor 1938), skulle de också ha råd att åka någonstans. Reso skulle erbjuda folklig, billig och "meningsfull" fritid. Men, som alltid när den svenska vänstern får tillgång till en stor säck med "någon annans pengar", dröjde det inte länge förrän storhetsvansinnet kickade in. Reso nöjde sig inte med att arrangera bussresor och tältläger. Man skulle bygga ett imperium. 2. Skrytbyggena och betongpalatsen Under efterkrigstiden och framåt expanderade Reso aggressivt. Fackförenings- och KF-byråkraterna förvandlades från folkrörelsearbetare till lyxiga fastighetsutvecklare. Reso började bygga och köpa upp enorma hotellkomplex över hela Skandinavien. Ofta var det gigantiska, gråa betongkolosser (som hotell Continental i Stockholm eller Rubinen i Göteborg). Det dröjde inte länge förrän dessa hotell blev den socialdemokratiska maktapparatens egna vardagsrum. LO-toppar och partiföreträdare kunde hålla sina eviga, spritdrypande kongresser och konferenser i "egna" lokaler. Gräsrötterna ute i fabrikerna finansierade kalaset, medan ombudsmännen bodde på hotell och åt trerätters på representationskontot. 3. Affärssinnet som saknades Problemet med socialistisk affärslogik är att den bara fungerar så länge man har monopol eller oändligt med medlemskapital att bränna. När den fria marknaden och den moderna charterturismen tog fart på 70- och 80-talet blev Resos inkompetens brutalt uppenbar. Privata aktörer som Vingresor och Spies erbjöd billigare, roligare och effektivare resor till solen. Reso, fastlåst i sin byråkratiska, fackliga företagskultur, var trögrörligt och toppstyrt. Istället för att anpassa sig efter marknaden fortsatte Reso att köpa upp ännu fler hotell och resebyråer under det glada 80-talet, dopade av fackföreningsrörelsens och KFs pengar. Man saknade totalt den kostnadskontroll som krävs i en lågmarginalbransch. 4. Kollapsen och notan till gräsrötterna När 90-talskrisen slog till sprack bubblan med ett öronbedövande dån. Resos extremt belånade och ineffektiva hotell- och reseimperium blödde pengar i en takt som inte ens LO-borgen och KF kunde hantera. Verkligheten, den som sossar brukar avsky allra mest, knackade på dörren. 1992 tvingades Reso i princip kasta in handduken. Koncernen styckades upp och såldes i panik. Hotellen slumpades bort (och blev senare grunden för privata miljardimperier som Scandic och Choice Hotels, och man kan ju undra om någon fackpamp tjänade pengar på detta "upplägg"?). Resebyråerna såldes av till privata aktörer. En gigantisk kapitalförstöring. Arbetarnas och kooperationens medlemmar förlorade enorma summor när pamparnas leksak gick i kras. Slutsats: Ett monument över hyckleriet Resos haveri är det ultimata beviset på regeln: Låt aldrig en sosse driva ett företag. När fackliga byråkrater slipper ta personlig ekonomisk risk, och istället kan leka "Wall Street" med undersköterskors och industriarbetares medlemsavgifter, slutar det alltid i tårar. Man lade ner miljarder på att bygga ett hotellimperium för att "undvika kapitalisternas vinster" – bara för att missköta det så brutalt att man tvingades skänka bort resterna till... ja, just det: privata kapitalister. Ironin är lika storslagen som den är tragisk. #Reso #Socialism #Historia