Den iranska regimen har i åratal byggt sin makt på en enkel idé: att kunna hota sina motståndare utan att själv behöva ta konsekvenserna. Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Houtherna i Jemen, shiamiliser i Irak och Assadregimen i Syrien utgjorde tillsammans den så kallade ”motståndsaxeln”. Iran kunde slå till genom ombud och samtidigt hålla kriget borta från Teherans egna gator. Den tiden kan vara över. Hamas är sönderslaget. Hizbollah har förlorat stora delar av sin militära kapacitet och många av sina ledare. Assadregimens fall har brutit den "shiitiska halvmånen", en landkorridor som gjorde det möjligt att förse Hizbollah med vapen från Iran via Irak och Syrien. Det som tog decennier att bygga upp har på kort tid börjat falla sönder. Därför är det inte särskilt överraskande att Islamiska republiken accepterar en vapenvila just nu. Starka stater söker sällan andrum. Det gör däremot stater som behöver tid för återhämtning. Det betyder inte att Iran är besegrat. Landet har fortfarande nästan 90 miljoner invånare, en betydande industriell bas och ett omfattande missilprogram. Men den regionala maktprojektionen har fått ett hårt slag. För första gången på mycket länge tvingas Teheran fokusera mer på att skydda sina egna tillgångar än på att expandera sitt inflytande. Det är också därför man ska vara försiktig med de tvärsäkra analyser som redan utropar vinnare och förlorare. Historien är full av regimer som rest sig efter nederlag. Frågan är inte om Islamiska republiken är försvagad. Det är den. Frågan är om försvagningen är tillfällig eller permanent. #Iran #Mellanöstern #Geopolitik
