Search

Ett typiskt elbilsbatteri väger 450 kg, ungefär lika stor som en resväska. Den innehåller 11 kg litium, 27 kg nickel, 20 kg mangan, 14 kg kobolt, 90 kg koppar och 180 kg aluminium, stål och plast. Det finns mer än 6 000 individuella litiumjonceller inuti. För att tillverka varje BEV-batteri måste du bearbeta 11 000 kg salt för litium, 15 000 kg malm för kobolt, 2 270 kg harts för nickel och 11 000 kg kopparmalm. Totalt måste du ta bort 225 000 kg jord för ett batteri. Det största problemet med solsystem är kemikalierna som används för att omvandla silikatet till gruset som används för panelerna. För att producera tillräckligt med rent kisel måste det behandlas med saltsyra, svavelsyra, fluorid, trikloretan och aceton. Dessutom behövs gallium, arsenid, koppar-indium-galliumdiselenid och kadmiumtellurid, som också är mycket giftiga. Silikondamm utgör en fara för arbetarna och plattorna kan inte återvinnas. Vindkraftverk är inte plus-ultra vad gäller kostnad och miljöförstöring. Varje väderkvarn väger 1 688 ton (motsvarande vikten av 23 hus) och innehåller 1 300 ton betong, 295 ton stål, 48 ton järn, 24 ton glasfiber och de svåråtkomliga sällsynta jordartsmetallerna Neodymium, Praseodymium och Dysprosium. Var och en av de tre bladen väger 40 000 kg och har en livslängd på 15 till 20 år, varefter de måste bytas ut. Vi kan inte återvinna använda rotorblad #Elbilar #HållbarEnergi #Miljö

Att gräva i historien om Reso (Folkresor) är att ta en guidad tur genom det kanske mest klassiska av alla socialdemokratiska affärshaverier. Det är berättelsen om vad som händer när fackpampar och kooperativa byråkrater, helt utan affärssinne, bestämmer sig för att leka hotellmagnater och researrangörer med arbetarnas och medlemmarnas pengar. Det som började som en vacker tanke om semester åt folket slutade i en monumental, miljarddyr finansiell krater. Här är den obarmhärtiga sanningen om Resos uppgång och spektakulära fall: 1. Utopin: Arbetarnas egen lilla resebyrå Reso grundades 1937 av arbetarrörelsen (bl.a. ABF) och kooperationen (KF). Den ursprungliga tanken var sympatisk: nu när arbetarna äntligen hade fått lagstadgad semester (två veckor 1938), skulle de också ha råd att åka någonstans. Reso skulle erbjuda folklig, billig och "meningsfull" fritid. Men, som alltid när den svenska vänstern får tillgång till en stor säck med "någon annans pengar", dröjde det inte länge förrän storhetsvansinnet kickade in. Reso nöjde sig inte med att arrangera bussresor och tältläger. Man skulle bygga ett imperium. 2. Skrytbyggena och betongpalatsen Under efterkrigstiden och framåt expanderade Reso aggressivt. Fackförenings- och KF-byråkraterna förvandlades från folkrörelsearbetare till lyxiga fastighetsutvecklare. Reso började bygga och köpa upp enorma hotellkomplex över hela Skandinavien. Ofta var det gigantiska, gråa betongkolosser (som hotell Continental i Stockholm eller Rubinen i Göteborg). Det dröjde inte länge förrän dessa hotell blev den socialdemokratiska maktapparatens egna vardagsrum. LO-toppar och partiföreträdare kunde hålla sina eviga, spritdrypande kongresser och konferenser i "egna" lokaler. Gräsrötterna ute i fabrikerna finansierade kalaset, medan ombudsmännen bodde på hotell och åt trerätters på representationskontot. 3. Affärssinnet som saknades Problemet med socialistisk affärslogik är att den bara fungerar så länge man har monopol eller oändligt med medlemskapital att bränna. När den fria marknaden och den moderna charterturismen tog fart på 70- och 80-talet blev Resos inkompetens brutalt uppenbar. Privata aktörer som Vingresor och Spies erbjöd billigare, roligare och effektivare resor till solen. Reso, fastlåst i sin byråkratiska, fackliga företagskultur, var trögrörligt och toppstyrt. Istället för att anpassa sig efter marknaden fortsatte Reso att köpa upp ännu fler hotell och resebyråer under det glada 80-talet, dopade av fackföreningsrörelsens och KFs pengar. Man saknade totalt den kostnadskontroll som krävs i en lågmarginalbransch. 4. Kollapsen och notan till gräsrötterna När 90-talskrisen slog till sprack bubblan med ett öronbedövande dån. Resos extremt belånade och ineffektiva hotell- och reseimperium blödde pengar i en takt som inte ens LO-borgen och KF kunde hantera. Verkligheten, den som sossar brukar avsky allra mest, knackade på dörren. 1992 tvingades Reso i princip kasta in handduken. Koncernen styckades upp och såldes i panik. Hotellen slumpades bort (och blev senare grunden för privata miljardimperier som Scandic och Choice Hotels, och man kan ju undra om någon fackpamp tjänade pengar på detta "upplägg"?). Resebyråerna såldes av till privata aktörer. En gigantisk kapitalförstöring. Arbetarnas och kooperationens medlemmar förlorade enorma summor när pamparnas leksak gick i kras. Slutsats: Ett monument över hyckleriet Resos haveri är det ultimata beviset på regeln: Låt aldrig en sosse driva ett företag. När fackliga byråkrater slipper ta personlig ekonomisk risk, och istället kan leka "Wall Street" med undersköterskors och industriarbetares medlemsavgifter, slutar det alltid i tårar. Man lade ner miljarder på att bygga ett hotellimperium för att "undvika kapitalisternas vinster" – bara för att missköta det så brutalt att man tvingades skänka bort resterna till... ja, just det: privata kapitalister. Ironin är lika storslagen som den är tragisk. #Reso #Socialism #Historia

Uppsalahem har i sitt bostadsprojekt Takryttaren lyckats nå en ny rekordlåg klimatpåverkan på endast 88 kg CO₂e per kubikmeter betong, vilket utgör ett viktigt steg mot mer hållbart byggande i Sverige, och projektet, som innefattar cirka 174 bostäder inklusive delningsbostäder och LSS-boende, har redan blivit uppmärksammat för sina klimatarbeten och vunnit Årets Miljöpris på Betonggalan 2025. #Klimatpåverkan #HållbartByggande #Betong

Historien om byggandet av LO-skolan på Hasseludden (som i dag är det exklusiva japanska spahotellet Yasuragi) är ett av den svenska arbetarrörelsens mest omdebatterade kapitel. Det är en berättelse om monumentala budgetöverskridanden, tondövhet och det som i folkmun och media kom att stämplas som fackligt pampvälde och moralisk korruption. Här är en liten genomgång i haveriet kring Hasseludden i början av 1970-talet och varför det blev en sådan enorm belastning för Landsorganisationen. Ett monument över arbetarrörelsen I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet stod den svenska socialdemokratin och LO på toppen av sin makt. För att manifestera denna styrka, och för att bedriva facklig utbildning för sina medlemmar, beslutade LO att bygga en ny, toppmodern kursgård vid Hasseludden i Nacka utanför Stockholm. LO anlitade den japanske stjärnarkitekten Yoji Kasajima. Visionen var inte en enkel tegelbyggnad för studiecirklar, utan ett arkitektoniskt mästerverk i betong, trä och glas, djupt inspirerat av japansk estetik. Officiellt skulle anläggningen vara "arbetarnas skola", en plats där fackliga ombudsmän och gräsrötter kunde fortbildas i en miljö som var lika fin som den direktörerna hade tillgång till. Det som skulle bli en stolthet förvandlades snabbt till ett ekonomiskt slukhål. Byggprojektet tappade totalt styrfarten. Bygget präglades av enorma fördyringar. Exklusiva materialval (som teak, koppar och specialdesignad inredning), komplicerade arkitektoniska lösningar och bristande ekonomisk styrning gjorde att notan sköt i höjden. Hela kalaset finansierades av fackmedlemmarnas inbetalade avgifter. När kostnaderna skenade tvingades LO skjuta till allt mer kapital från sina fonder för att täcka hålen. När det gäller Hasseludden handlar diskussionen om korruption sällan om rena mutbrott i juridisk mening (väskor med pengar under bordet), utan om strukturell och moralisk korruption. Det handlade om ett ledarskikt som helt tappat kontakten med verkligheten. Samtidigt som Hasseludden byggdes skakades Sverige av vilda strejker, mest känt är LKAB-strejken 1969–1970, där gruvarbetare krävde drägligare arbetsvillkor och protesterade mot just facklig toppstyrning. Att LO-toppen i samma veva lät uppföra ett skrytbygge med simbassänger, lyxrestauranger och dyr konst stack enormt i ögonen. Klyftan mellan ledning och gräsrot: Kritiker menade att LO-ledningen hade blivit "pampar" som agerade precis som de kapitalister de officiellt bekämpade. Man använde arbetarnas pengar för att bygga ett palats åt sig själva, där ombudsmännen kunde dricka fina viner och bada bastu, långt bort från fabriksgolvets realiteter. När anläggningen stod färdig 1974 blev den genast en medial måltavla. Pressen frossade i bilder på anläggningens lyx. Den japanska arkitekturen, de vidsträckta ytorna och de dyra materialen ställdes i bjärt kontrast till vanliga arbetares vardag. För den politiska vänstern och gräsrötterna inom förbunden blev Hasseludden den ultimata symbolen för socialdemokratins förborgerligande. Den bekräftade nidbilden av att LO-borgen hade blivit en isolerad elit som mjölkade sina medlemmar på pengar för att finansiera sin egen bekvämlighet. Från LO-skola till kapitalistisk spa-lyx Hasseludden blev aldrig den folkliga kursgård man hade hoppats på. Den var för dyr i drift och stigmat kring lyxen försvann aldrig riktigt. På 1990-talet drogs LO med stora ekonomiska problem och minskande kursverksamhet. Man insåg att anläggningen var en kvarnsten runt halsen. I slutet av 90-talet övergavs anläggningen som facklig kursgård. LO sålde (och hyrde ut) verksamheten, som därefter byggdes om och lanserades som Yasuragi. Den ultimata ironin: I dag ägs och drivs anläggningen (både fastighet och drift genom olika konstellationer under åren, numera Strawberry/Petter Stordalen) som ett av Nordens mest exklusiva spahotell. Det som byggdes med arbetarnas fackavgifter för att utbilda socialister, används i dag som en lyxig tillflyktsort för näringslivets chefer, influencers och välbärgade privatpersoner som betalar tusentals kronor per natt för att gå runt i bomullyukatas och dricka champagne i varma källor. Sammanfattning Haveriet kring Hasseludden på 1970-talet var inte ett klassiskt fall av olagliga mutor, utan ett episkt misslyckande i omdöme, ekonomisk styrning och ideologisk kompass. Det var ett projekt där LO-ledningen förblindades av sin egen makt och glömde bort varifrån pengarna kom. Det cementerade bilden av "den fackliga pampen" och är än i dag ett av de tydligaste exemplen i svensk politisk historia på när en gräsrotsrörelse tappar fotfästet och institutionaliseras. (Long-Lat) 59.345549, 18.240042 https://t.co/m8LEi3QLmn #Arbetarrörelsen #Sverige #Korruption

Det är alltid lika underhållande när Haveriet Johansson tar på sig sin finaste moraliska offerkofta och leker utrikespolitisk expert. Nu rasar han över att högern och SD eventuellt vill exportera försvarsmateriel till den enda demokratin i Mellanöstern, så att de kan försvara sig mot terrorister. Låt oss prata lite om att beväpna konfliktzoner, Morgan. Svenska folket vill nog gärna veta hur Socialdemokraternas kalkyl såg ut när ni fullständigt dränkte Gaza i miljarder av svenska skattepengar år efter år. Hur många kilometer terrortunnel kan man gjuta för de pengarna? Hur många tusentals raketer kunde Hamas rikta in mot oskyldiga civila tack vare att Sossarna tog notan för Gazas civila utgifter? Ni blundade, skrev ut checkarna och skapade förutsättningarna för det blodigaste krigsbrottet i modern israelisk historia. Men visst, Morgan – spela fredsängel du. Historieböckerna kommer ihåg vem som betalade för betongen. #politik #Mellanöstern #debatt

Betong, som är världens mest använda byggmaterial, står för 8 procent av de globala koldioxidutsläppen, och trots ambitioner om koldioxidinfångning inom cementindustrin förväntas endast 2 procent av cementproduktionen ha någon form av infångning till 2035, vilket sätter fokus på behovet av alternativ som kalcinerad lera för att minska utsläppen. #Betong #Koldioxid #Klimat