Search

Här är en liten genomgång i historien om Knarrholmen, ett av de mest övertydliga exemplen i modern svensk historia på när arbetarrörelsens vackra ord om "solidaritet" krockar med fackpamparnas plötsliga sug efter att leka riskkapitalister. Detta är berättelsen om hur facket sålde ut sina egna medlemmar och förvandlade ett arbetarparadis till ett gräddhyllesamhälle för miljonärer. Bakgrunden: Arbetarnas egen ö Knarrholmen, belägen i Göteborgs södra skärgård, var från början arbetarrörelsens stolthet. På 1930-talet köptes ön av en fackförening (det som senare blev IF Metall Göteborg) tack vare en donation. Syftet var glasklart och genuint vackert: man ville ge de trångbodda, hårt slitande varvs- och industriarbetarna i Göteborg en chans till frisk luft och en billig semester. Här byggdes hundratals enkla små stugor. Generationer av arbetarfamiljer tillbringade sina somrar här. Det var camping, dansbana, föreningsliv och Pripps Blå. Ön var bokstavligen sinnebilden för det fackliga löftet: att arbetarna tillsammans kunde skapa något fantastiskt. Haveriet: När IF Metall fick dollartecken i ögonen Spola fram till 2014. IF Metall i Göteborg tycker plötsligt att ön är för "dyr i drift". Istället för att hitta en lösning tillsammans med de medlemmar som älskade ön, valde fackledningen att sälja hela rasket. Och de sålde det inte till en folkrörelse, en kommun eller en stiftelse. De sålde Knarrholmen till ett privat byggkonsortium med tunga aktörer från fastighetsbranschen. Prislappen? Runt 65 miljoner kronor. För IF Metalls ledning var det en ren och skär fastighetsaffär, men för de hundratals medlemmar som hade sina stugor där var det ett monumentalt svek. De gjorde det inte för att de behövde pengar, IF Metall har en samlad strejkkassa och ett kapital på omkring 10 miljarder kronor, och då kommer ju frågan om någon i toppen av IF Metall tjänat på detta privat, kanske blivit lovade en tomträtt eller tre? Facket – den organisation som existerar enbart för att skydda sina medlemmar mot kapitalets övergrepp – agerade nu exakt som de allra kallaste och mest hänsynslösa riskkapitalisterna. Den moraliska (och eventuella) korruptionen Det som gör affären så djupt osmaklig är hanteringen och det fackliga maktmissbruket: Löftesbrotten: Inledningsvis hette det att försäljningen inte skulle drabba de befintliga stugägarna nämnvärt. Det skulle förbli en folklig ö. Resultatet? De nya ägarna chockhöjde arrendena och ställde stenhårda krav på att stugorna skulle renoveras till orimliga standarder, vilket effektivt tvingade bort många av de vanliga arbetarfamiljerna som inte hade råd. Total tystnadskultur: Medlemmarna kördes över fullständigt. Många stugägare vittnade om en fackledning som var arrogant, vägrade svara på frågor och betedde sig mer som en feodalherre än en demokratisk medlemsorganisation. Vem gynnades egentligen? IF Metall Göteborg fick förvisso in miljoner till sin lokala kassa, men för medlemmarna var det en ren förlustaffär. Frågan många ställde sig var: Hur kan en fackförening sitta på tiotals miljoner på banken efter en fastighetsförsäljning, samtidigt som deras egna medlemmar gråter i tv och tvingas riva sina sommarstugor för att de inte har råd att vara kvar? Slutresultatet: Champagne istället för Pripps Blå Idag är Knarrholmen inte längre något arbetarparadis. Konsortiet som köpte ön rev stora delar av den gamla bebyggelsen och smällde upp exklusiva, arkitektritade lyxvillor för åtskilliga miljoner kronor styck. Ön marknadsförs nu som ett premiumboende för Göteborgs absoluta överklass och övre medelklass. Man har byggt en exklusiv restaurang, padelbanor och marinor för dyra båtar. Sammanfattning: Knarrholmen-haveriet är inte bara en tvist om några sommarstugor. Det är den ultimata symbolen för den moderna arbetarrörelsens hyckleri. Fackpamparna sjunger "Internationalen" på första maj och pratar om att krossa klassamhället – för att nästa dag sälja ut arbetarnas historiska rekreationsort till fastighetsmiljonärer och vräka sina egna medlemmar. Det kanske inte prövades som juridisk korruption i en domstol, men som ideologisk och moralisk korruption är det svårt att hitta ett tydligare exempel i svensk nutidshistoria. (Long-Lat) 57°37'23.3"N 11°49'38.7"E https://t.co/lHYKqDSLvr https://t.co/a95vounBmy #solidaritet #arbetarrörelse #fackförening

Berättelsen om Anna Johansson-Visborgs Minne och de 150 stugorna i Nacka är en av de mörkaste och mest ironiska tragedierna i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är historien om hur en storslagen, osjälvisk gåva till samhällets allra fattigaste och mest utsatta kvinnor kapades av fackpampar, politiker och den övre medelklassen – för att till slut säljas ut till fastighetsutvecklare. Här är en liten genomgång i hur "Bryggar-Annas" vackra vision förvandlades till ett monument över hyckleri och nepotism. 1. Bryggar-Annas storslagna vision Anna Johansson-Visborg (1876–1953), känd som "Bryggar-Anna", var en pionjär inom den svenska fackföreningsrörelsen. Hon slet på bryggerier, organiserade arbetarkvinnor och var en urkraft för kvinnors rättigheter. Genom smarta affärer och fastighetsinvesteringar byggde hon upp en ansenlig förmögenhet. Eftersom hon mindes hur det var att vara fattig och utsliten, skapade hon stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne. Hon köpte ett enormt och naturskönt markområde i Skuru i Nacka. Syftet var glasklart och inskrivet i stadgarna: Här skulle "obemedlade och mindre bemedlade" yrkesarbetande kvinnor (som sömmerskor, städerskor och bryggeriarbetare) få chansen att hyra en sommarstuga för en struntsumma, så att de kunde få frisk luft och vila upp sig. 2. Det tysta maktövertagandet: Pamparnas paradis De första decennierna fungerade stiftelsen som det var tänkt. Men i takt med att decennierna gick, och generationerna byttes ut, skedde ett tyst och cyniskt maktövertagande. När samhället blev rikare och arbetarkvinnorna fick det bättre, borde stugorna rimligtvis ha gått till nya grupper av utsatta kvinnor – kanske ensamstående mammor i förorten eller fattigpensionärer. Istället hände följande: Vänskapskorruptionen: Stugorna började förmedlas via interna kontakter inom Socialdemokraterna, LO och fackförbunden. De som hade "rätt" nätverk fick plötsligt tillgång till de hett eftertraktade stugorna. Arvet till eliten: Hyreskontrakten gick i arv. Resultatet blev att stugorna till slut beboddes av fackpampar, högavlönade byråkrater, journalister och den akademiska medelklassen. Skrattretande hyror: Dessa priviligierade personer, med inkomster långt över genomsnittet, betalade absurda underpriser – ofta bara några få tusenlappar om året – för att ha en egen sommarstuga på sjötomt mitt i Stockholms innerskärgård. Allt subventionerat av stiftelsens pengar. 3. Avslöjandet och det skamlösa försvaret När medierna (bland annat Expressen) började granska stiftelsen på 2000- och 2010-talet briserade skandalen. Det var totalt uppenbart att stiftelsen bröt mot Bryggar-Annas testamente och syfte. Stugorna befolkades av välbärgade män och kvinnor som absolut inte kunde klassas som "obemedlade". Det mest magstarka var reaktionen från de boende när de blev ifrågasatta. Istället för att skämmas över att de i decennier hade ockuperat ett välgörenhetsprojekt för fattiga kvinnor, spelade många av pamparna och akademikerna offer. De krävde att få bo kvar med sina subventionerade hyror och hävdade "besittningsrätt" till stugorna som deras föräldrar (som en gång i tiden kanske var arbetare) hade hyrt. 4. Haveriet och den kapitalistiska slakten Pressen från media, Länsstyrelsen och allmänheten blev till slut för stor för stiftelsens styrelse. Marken och de 150 stugorna var i behov av renovering, och man kunde inte längre försvara hur man drev verksamheten. Lösningen blev ett totalt och slutgiltigt haveri för Bryggar-Annas vision: Stiftelsen beslutade att hela semesterbyn skulle säljas.Marken köptes upp av kommersiella fastighetsutvecklare. De boende tvingades bort (under högljudda och bittra protester från den vänsterelit som förlorade sitt billiga skärgårdsparadis), stugorna revs eller byggdes om, och området förvandlades till exklusiva bostadsrätter och lyxvillor för mångmiljonbelopp. Sammanfattning: Ett monument över svek Historien om Anna Johansson-Visborgs Minne är i praktiken beviset på hur den institutionaliserade arbetarrörelsen tappade sin kompass. En eldsjäl donerade sin livsförmögenhet till fattiga kvinnor. Rörelsens egna byråkrater och pampar roffade sedan åt sig gräddfilerna och lät stugorna gå i arv till sina välbärgade barn. När hyckleriet till slut blev offentligt fanns det inget annat alternativ än att sälja rubbet till högstbjudande kapitalister. Om Bryggar-Anna hade kunnat se vad hennes egna partikamrater gjorde med hennes livsverk, hade hon med största sannolikhet roterat i sin grav. (Long-Lat) 59.333149, 18.207514 https://t.co/AeNvPZtLXT https://t.co/tV0PTdw8jY https://t.co/Q8LOcXWvGE #Historia #Sverige #Arbetarrörelse

Socialistiska haveriet, BPA... Om det är någon historisk händelse som perfekt kapslar in det totala, monumentala hyckleriet inom den svenska fackföreningsrörelsen och dess kopplingar till den socialdemokratiska maktsfären, så är det BPA-skandalen. Det som skulle vara arbetarnas stolta flaggskepp – beviset på att facket minsan kunde driva företag bättre än kapitalisterna – förvandlades under 80- och 90-talet till en orgie i fastighetsspekulation, girighet och miljardförluster. Och gissa vem som fick betala notan? Den vanliga, hårt slitande byggnadsarbetaren. Här är en djupdykning i hur fackpamparnas bygge raserades från grunden: 1. Den socialistiska drömmen (Början) Historien börjar med idén om arbetarstyrd produktion (bolaget bildades på 1920-talet). Tanken var vacker i sin marxistiska enkelhet: Varför ska de "onda" privata byggherrarna ta vinsten när facket kan äga produktionsmedlen själva? BPA växte sig med åren gigantiskt. Med LO och framförallt Byggnadsarbetareförbundet i ryggen blev man Sveriges näst största byggbolag, tätt efter Skanska. På ytan var allt frid och fröjd; facket visade musklerna och byggde folkhemmet. 2. Fackpamparna leker Gordon Gekko (1980-talet) Sedan kom 1980-talet och kasinoekonomin. Fackpamparna – samma män som på 1 maj stod på torgen och skrek sig hesa mot kapitalismens ondska – drabbades plötsligt av extrem börsfeber. 1986 börsnoterades BPA. Plötsligt befann sig fackföreningsbyråkrater i en värld de inte förstod. De började snurra in sig i avancerade fastighetsaffärer, aktiespekulationer och snåriga finansiella upplägg. Männen i LO-borgen trodde plötsligt att de var Wall Street-hajar, fast med medlemmarnas fackavgifter och pensionspengar som insats. 3. Haveriet och 50-miljoners-chocken (1993) När 90-talskrisen och fastighetsbubblan sprack med ett öronbedövande dån, drogs BPA rakt ner i avgrunden. Konkursen nafsade bolaget i hälarna och i ren panik tvingades LO-förbunden pumpa in 1,6 miljarder kronor för att rädda sitt sjunkande skepp. Men det som fick hela korthuset att rämna moraliskt var avslöjandet om BPA:s VD, Göran Lövgren. Mitt under brinnande kris, när bolaget blödde pengar och vanliga byggnadsarbetare förlorade jobben, avslöjades det att Lövgren hade utrustats med en guldfallskärm (avgångsvederlag) på sinnessjuka 50 miljoner kronor. Femtio miljoner! Och detta var alltså godkänt och signerat av den svenska fackföreningsrörelsens absoluta elit. 4. Huvudena rullar (De inblandade) Avslöjandet utlöste en atombomb i den svenska samhällsdebatten. Den kognitiva dissonansen hos LO-medlemmarna var total. Vilka "arbetarkämpar" hade godkänt att fackföreningspengar användes för att göra en misslyckad VD till mångmiljonär? Stig Malm (LO:s ordförande): Den högljudda och maktfullkomliga LO-basen satt i BPA:s styrelse och var djupt insyltad i fallskärmsavtalet. Han försökte klamra sig fast vid makten, men trycket från en rasande gräsrot blev för massivt. I december 1993 tvingades han avgå under total förnedring. Åke Wänman (Ordförande för Byggnads och BPA): Som högsta ansvarig för byggfacket och styrelseordförande i BPA var det han som formellt låg bakom avtalen. Även han tvingades kasta in handduken och avgå i vanära. Tommy Qvarfort (Byggnads ekonomichef): Fick omedelbart sparken när vidden av de snåriga, riskabla affärerna och myglet bakom kulisserna började nystas upp. BPA hade på kort tid gått från att förknippas med samhällsansvar till att bli en synonym för inkompetens och korruption. 5. Den ultimata ironin: Kapitalisterna vann Hur slutade detta fantastiska, fackliga maktprojekt? För att rädda vad som räddas kunde tvingades facket sälja hela rasket. Och vilka stod redo att ta över? De skånska, privatkapitalistiska bröderna Mats och Erik Paulsson, grundarna av Peab. Facket bytte sina aktier mot Peabs aktier i fastighetsbolaget Wihlborgs. Det blev en affär där de slipade bröderna Paulsson drog det längsta strået. Deras bolag Peab växte sig enormt och gjorde miljardvinster på övertagandet, medan Byggnads medlemmar fick ta de massiva förlusterna. Summering av haveriet BPA-skandalen är det ultimata beviset på vad som händer när politisk hybris möter ekonomisk inkompetens. Fackpamparna startade ett bolag för att visa att de inte behövde kapitalismen. De slutade med att spekulera bort medlemmarnas miljarder, beviljade Sveriges fetaste kapitalist-fallskärm till sin VD, och fick sedan se sig besegrade och tvingades skänka bort resterna av imperiet till en skånsk finansfamilj. Att ledande S- och LO-företrädare överhuvudtaget vågar använda ord som "girighet" eller "ansvar" efter BPA-affären är ett historiskt mysterium. https://t.co/U7xaHOMaY3 #BPA #fackföreningar #korruption

LO:s anläggning Runö (idag ofta känd som Runö Möten & Events samt Runö folkhögskola) belägen på en naturskön halvö i Åkersberga norr om Stockholm, är den svenska fackföreningsrörelsens absoluta högborg. Efter att Hasseludden avyttrades blev Runö det obestridda hjärtat för LO:s utbildningar, kongresser och strategimöten. När man talar om "korruption" kring Runö rör det sig, i likhet med Bommersvik och Hasseludden, sällan om rena lagbrott eller klassiska mutor. Istället handlar det om en djupgående strukturell och moralisk korruption, där begrepp som pampvälde, slöseri med medlemsavgifter och en osund representationskultur står i centrum. Här är en liten genomgång i de faktorer som har gjort Runöskolan till en återkommande måltavla för hård intern och extern kritik. 1. Lyxanläggningen och medlemsavgifterna Runö byggdes på 1950-talet med den vackra grundtanken att arbetarklassen förtjänade lika fina utbildningsmiljöer som direktörerna. Problemet är att anläggningen med åren har utvecklats till ett renodlat lyxkomplex som sticker i ögonen på de medlemmar som finansierar den. Sveriges största privata konstsamling: Runö stoltserar med en enorm och extremt värdefull konstsamling (över 800 verk av kända konstnärer). Kritikerna ifrågasätter varför undersköterskors och byggnadsarbetares fackavgifter ska ligga bundna i dyrbar konst som i första hand betraktas av fackliga ombudsmän på konferens. Högklassig hotellstandard: Med egen pool, relaxavdelning, gourmetrestaurang och natursköna promenadstråk fungerar anläggningen idag som ett lyxhotell. Klyftan mellan denna miljö och den stressiga, underfinansierade vardagen för många LO-medlemmar (exempelvis inom vård och omsorg) har varit en ständig källa till intern vrede. 2. Spritkulturen och representationen Ett av de tyngsta sänkena för LO och dess förbund har varit avslöjandena om facktopparnas representationsvanor. Runö har ofta varit skådeplatsen för dessa utsvävningar. Festerna på medlemmarnas nota: I samband med olika granskningar av fackförbund som Kommunal och Byggnads (särskilt den stora Kommunalskandalen 2016) hamnade hela fackets konferenskultur i blixtbelysning. Runö har under decennier varit platsen där fackpampar har hållit representationer, middagar och fester där alkoholen flödat – ofta betald med skattemedel (via statsbidrag till folkhögskolan) eller medlemsavgifter. Slutna rum: På Runö har fackpampar kunnat isolera sig för att sluta uppgörelser, fördela maktposter och njuta av god mat och dryck, helt skyddade från insyn. Denna tystnadskultur har frodats i anläggningens avskildhet. 3. Det ekonomiska slukhålet Att driva en enorm konferensanläggning på en halvö i skärgården är extremt dyrt. Beroendet av subventioner: För att få anläggningen att gå runt fungerar Runö idag på en dubbel marknad. Dels är det en statsunderstödd folkhögskola, dels ett kommersiellt konferenshotell ("Runö Möten & Events") dit även privata företag åker. Trots detta har LO genom åren tvingats skjuta till hundratals miljoner kronor i renoveringar och driftstöd. Korsfinansiering: En återkommande kritik är gråzonen mellan statsbidragen (som är tänkta att gå till folkbildning) och driften av lyxhotellet. Dessutom garanterar LO-förbunden Runös överlevnad genom att troget förlägga sina dyra kongresser och möten där, vilket innebär att miljonbelopp av fackavgifterna systematiskt slussas in i Runös bokslut för att rädda ekonomin. 4. Den isolerade elitens ekokammare Det allvarligaste anklagelsen mot Runö handlar om den politiska kulturen. Anläggningen har kommit att symbolisera det fackliga etablissemangets förvandling från gräsrotsrörelse till en maktfullkomlig elit. Pampväldets palats: På Runö träffas förbundsledningar, socialdemokratiska ministrar och LO-ombudsmän. Man rör sig i samma korridorer, sover i samma rum och bekräftar varandras världsbild. Denna isolering från "vanligt folk" har gjort LO-toppen sårbar för kritik om att de helt tappat kontakten med golvet. Brist på resultat: När LO tappat medlemmar, fått minskat politiskt inflytande och misslyckats med att stoppa försämringar i arbetsrätten, framstår resorna till Runö som allt mer provocerande. Medlemmarna ser en ledning som åker på dyra internat för att diskutera strategier, men som levererar väldigt lite konkret nytta tillbaka till fabriksgolven. Sammanfattning Runöskolan är den fackliga rörelsens motsvarighet till en herrgård för adeln. "Korruptionen" i det här fallet handlar inte om att någon stoppat sedelbuntar i egna fickor, utan om en institutionaliserad blindhet. Det handlar om en facklig överklass som vant sig vid en levnadsstandard och en representationskultur som betalas av människor med betydligt lägre löner och tuffare arbetsvillkor. Runö står i dag som monumentet över en folkrörelse som institutionaliserades, där kampen för medlemmarna i mångt och mycket byttes ut mot konferensluncher i skärgårdsmiljö. https://t.co/Va7Jy0PdCd https://t.co/i2xqmOtF8y https://t.co/970Bl3ifYi https://t.co/m7aYxbyU9B (Long-lat) 59.465580, 18.287428 (Long-Lat) 59.337422, 18.046149 #fackligrörelse #korruption #utbildning

Att gräva i historien om Reso (Folkresor) är att ta en guidad tur genom det kanske mest klassiska av alla socialdemokratiska affärshaverier. Det är berättelsen om vad som händer när fackpampar och kooperativa byråkrater, helt utan affärssinne, bestämmer sig för att leka hotellmagnater och researrangörer med arbetarnas och medlemmarnas pengar. Det som började som en vacker tanke om semester åt folket slutade i en monumental, miljarddyr finansiell krater. Här är den obarmhärtiga sanningen om Resos uppgång och spektakulära fall: 1. Utopin: Arbetarnas egen lilla resebyrå Reso grundades 1937 av arbetarrörelsen (bl.a. ABF) och kooperationen (KF). Den ursprungliga tanken var sympatisk: nu när arbetarna äntligen hade fått lagstadgad semester (två veckor 1938), skulle de också ha råd att åka någonstans. Reso skulle erbjuda folklig, billig och "meningsfull" fritid. Men, som alltid när den svenska vänstern får tillgång till en stor säck med "någon annans pengar", dröjde det inte länge förrän storhetsvansinnet kickade in. Reso nöjde sig inte med att arrangera bussresor och tältläger. Man skulle bygga ett imperium. 2. Skrytbyggena och betongpalatsen Under efterkrigstiden och framåt expanderade Reso aggressivt. Fackförenings- och KF-byråkraterna förvandlades från folkrörelsearbetare till lyxiga fastighetsutvecklare. Reso började bygga och köpa upp enorma hotellkomplex över hela Skandinavien. Ofta var det gigantiska, gråa betongkolosser (som hotell Continental i Stockholm eller Rubinen i Göteborg). Det dröjde inte länge förrän dessa hotell blev den socialdemokratiska maktapparatens egna vardagsrum. LO-toppar och partiföreträdare kunde hålla sina eviga, spritdrypande kongresser och konferenser i "egna" lokaler. Gräsrötterna ute i fabrikerna finansierade kalaset, medan ombudsmännen bodde på hotell och åt trerätters på representationskontot. 3. Affärssinnet som saknades Problemet med socialistisk affärslogik är att den bara fungerar så länge man har monopol eller oändligt med medlemskapital att bränna. När den fria marknaden och den moderna charterturismen tog fart på 70- och 80-talet blev Resos inkompetens brutalt uppenbar. Privata aktörer som Vingresor och Spies erbjöd billigare, roligare och effektivare resor till solen. Reso, fastlåst i sin byråkratiska, fackliga företagskultur, var trögrörligt och toppstyrt. Istället för att anpassa sig efter marknaden fortsatte Reso att köpa upp ännu fler hotell och resebyråer under det glada 80-talet, dopade av fackföreningsrörelsens och KFs pengar. Man saknade totalt den kostnadskontroll som krävs i en lågmarginalbransch. 4. Kollapsen och notan till gräsrötterna När 90-talskrisen slog till sprack bubblan med ett öronbedövande dån. Resos extremt belånade och ineffektiva hotell- och reseimperium blödde pengar i en takt som inte ens LO-borgen och KF kunde hantera. Verkligheten, den som sossar brukar avsky allra mest, knackade på dörren. 1992 tvingades Reso i princip kasta in handduken. Koncernen styckades upp och såldes i panik. Hotellen slumpades bort (och blev senare grunden för privata miljardimperier som Scandic och Choice Hotels, och man kan ju undra om någon fackpamp tjänade pengar på detta "upplägg"?). Resebyråerna såldes av till privata aktörer. En gigantisk kapitalförstöring. Arbetarnas och kooperationens medlemmar förlorade enorma summor när pamparnas leksak gick i kras. Slutsats: Ett monument över hyckleriet Resos haveri är det ultimata beviset på regeln: Låt aldrig en sosse driva ett företag. När fackliga byråkrater slipper ta personlig ekonomisk risk, och istället kan leka "Wall Street" med undersköterskors och industriarbetares medlemsavgifter, slutar det alltid i tårar. Man lade ner miljarder på att bygga ett hotellimperium för att "undvika kapitalisternas vinster" – bara för att missköta det så brutalt att man tvingades skänka bort resterna till... ja, just det: privata kapitalister. Ironin är lika storslagen som den är tragisk. #Reso #Socialism #Historia

Här är en liten genomgång i en av modern svensk fackföreningshistorias mörkaste och mest hycklande kapitel. Skandalen kring Kommunal, deras skärgårdsö Marholmen och lyxkrogen Metropol Palais, som briserade i början av 2016, är en studie i hur en organisation kan tappa all kontakt med sin egen gräsrot. När landets mest lågavlönade och hårt slitande yrkesgrupper – undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden – betalade in sin fackavgift, trodde de att pengarna gick till att strida för bättre arbetsvillkor. I själva verket finansierade de en fest för en sluten facklig elit. Här är en nedbrytning av pamparnas paradis och det totala haveriet. Den nobla tanken som blev en lyxresort Marholmen, belägen strax söder om Norrtälje i Stockholms skärgård, ägdes av Kommunal sedan 1920-talet. Den ursprungliga tanken var vacker och djupt solidarisk: ön skulle fungera som en rekreationsplats där utarbetade arbetarkvinnor och medlemmar kunde få vila upp sig till subventionerade priser. Men med tiden, och i synnerhet under 2000-talet, förvandlades ön till något helt annat under Kommunals bolag Lyran. Fackpamparnas lekstuga: Ön byggdes om till en modern lyx- och konferensanläggning. Samtidigt som vanliga medlemmar hade svårt att ha råd att åka dit, användes anläggningen flitigt av Kommunals ledning och inbjudna politiker för "konferenser" som ofta badade i dyr mat och exklusiva viner. Subventionerad lyx: Det var inte anläggningens egna intäkter som höll den flytande, utan medlemmarnas fackavgifter. Kommunal pumpade in enorma summor för att täcka bolagets förluster, så att ledningen kunde fortsätta njuta av skärgårdslivet. Det monumentala haveriet (Granskningen 2016) När Aftonbladet inledde sin granskning rullades en kultur av bottenlös arrogans och ekonomiskt vansinne upp. Marholmen var bara toppen på ett isberg som bestod av fackförbundets affärsverksamhet. 1. Spriten, festerna och nakenshowerna Förutom Marholmen drev Kommunal lyxkrogen och konferensanläggningen Metropol Palais i centrala Stockholm. Här brände facktopparna ofattbara summor. Det hölls fester med fri bar, exklusiva vinprovningar och vid ett numera ökänt tillfälle fakturerades medlemmarna för underhållning som inkluderade nakenshower och porrstjärnan Puma Swede. 2. Ett ekonomiskt slukhål Fackförbundets utflykter i restaurang- och konferensbranschen var en ren katastrof. På bara några år gick verksamheterna (inklusive Marholmen och Metropol Palais) med över 320 miljoner kronor i förlust. Vem tog notan för detta? Den ensamstående undersköterskan som betalade över 500 kronor i månaden i fackavgift. 3. Gräddfilen till lyxlägenheterna Samtidigt som facket brände miljoner på fester, utnyttjade ledningen Kommunals bostadsbestånd i Stockholm. Medan vanliga stockholmare köade i decennier, delade fackpamparna ut exklusiva hyresrätter i Stockholms innerstad till sig själva, sina anhöriga och högt uppsatta socialdemokratiska politiker. Det mest kända exemplet var när dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) fick gå förbi kön och tilldelades en lyxlägenhet, vilket väckte enorm vrede bland gräsrötterna. Konsekvenserna: När bubblan sprack När granskningen publicerades blev vreden från medlemmarna monumental. Telefonväxlarna hos Kommunal bröt ihop när medlemmar ringde in för att omedelbart begära utträde. Huvuden rullar: Förbundskassören Anders Bergström, som var huvudansvarig för affärsverksamheten och den som drev igenom lyxsatsningarna, tvingades avgå. Han hade drivit fackets bolag som sin privata feodalstat. Ordförandens fall: Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström försökte först sitta kvar och höll en historiskt usel presskonferens där hon svor sig fri från ansvar, trots att hon själv deltagit i lyxen. Några dagar senare, under enormt tryck från medlemmarna, tvingades hon meddela sin avgång. Massflykten: Inom loppet av några veckor lämnade närmare 10 000 medlemmar Kommunal i ren och skär avsmak. Utförsäljningen: Kommunal tvingades städa upp i sitt eget moras. Metropol Palais lades ner/såldes av, och facket tvingades göra en total översyn av sina tillgångar, inklusive verksamheten på Marholmen, för att försöka återvinna en gnutta förtroende. Ett arv av svek Det som gör historien om Kommunal, Marholmen och facktopparna så djupt osmaklig är just den bottenlösa kontrasten. De som representerade Sveriges mest utarbetade och underbetalda arbetare lajvade överklass. De skapade ett slutet ekosystem av ryggdunkningar, gratis sprit och lägenhetskontrakt, allt finansierat av människor som torkar äldre och byter blöjor på förskolor. Det var inte bara en ekonomisk skandal; det var en fullständig moralisk kollaps. Hur ser du på fackföreningarnas roll idag, tror du att de har lärt sig sin läxa efter den här typen av skandaler, eller är risken för pampvälde lika stor nu? Kommunal äger fortfarande hela ön Marholmen… (Long-Lat) 59.686246, 18.780601 https://t.co/BRs0zr59GZ https://t.co/91TTmTc9Im https://t.co/HAjGyL0qBH #Fackförening #Arbetsvillkor #Skandal

Här är en obarmhärtig liten genomgång i historien om LO och semesterbyn La Serra – en affär så genomsyrad av inkompetens och skumrask att det framstår som ett avsnitt av Sopranos, regisserat av svenska fackpampar. När Landsorganisationen (LO) inte hade fullt sjå med att bränna medlemmarnas pengar på krognotor på Metropol Palais, lekte de uppenbarligen internationella fastighetsmoguler. La Serra, beläget på den italienska kusten nära Neapel, köptes på 60-talet (ofta i tandem med den mer kända anläggningen Riva del Sole) för att erbjuda "arbetarna" billig semester. Men det var försäljningen 2014 som förvandlade drömmen till en monumental skandal av internationella mått. 1. Århundradets sämsta affär (för alla utom maffian) Låt oss titta på de rent matematiska realiteterna i denna transaktion. La Serra var ingen liten ruttnande fjällstuga; det var en gigantisk semesteranläggning bestående av 220 villor belägen vid Medelhavet. Det verkliga värdet: Oberoende värderare och det italienska rättsväsendet uppskattade anläggningens värde till cirka 14 miljoner euro (runt 140 miljoner svenska kronor). LO:s prislapp: Fackpamparna – med bland annat Wanja Lundby-Wedin (dåvarande ordförande för det moderbolag som ägde anläggningen) i den innersta kretsen – valde att sälja hela rasket för... trumvirvel... 400 000 euro (drygt 4 miljoner kronor). LO sålde alltså en hel italiensk semesterby med 220 villor för ungefär samma pris som du får ge för en fuktskadad etta i Sundbyberg. Man brukar skämta om att socialister inte förstår sig på ekonomi, men detta överträffar all satir. Antingen handlar det om en intellektuell och affärsmässig inkompetens så bråddjup att den borde studeras rent medicinskt, eller så var korruptionen total. 2. Handslag med Camorran Vem hade då turen att få köpa denna fackliga rea-by? Det visade sig snabbt att köparen var en italiensk affärsman med direkta kopplingar till den ökända neapolitanska maffian, Camorran. Medan LO:s ledning satt tryggt hemma på Sveavägen och skrev debattartiklar om hur farligt det är med "kriminella aktörer i välfärden", mottog de alltså i praktiken illegala pengar från italiensk organiserad brottslighet. Genom uppenbart fejkade värderingsrapporter slussades medlemmarnas italienska semesterparadis rakt in i händerna på syditalienska gangsters. När det italienska rättsväsendet insåg den fulla vidden av skumraskaffären klev den allmänna åklagaren i Santa Maria Capua Vetere in och beslagtog hela anläggningen. 3. Strutsförsvaret från LO-borgen När skandalen slutligen briserade och italiensk polis började nysta i hur svenska fackföreningar agerade dörrmatta åt maffian, vad blev då försvaret från LO-toppen? Det vanliga, fega strutsförsvaret. LO:s representanter stammade fram att anläggningen "hade gått med förlust" och att det var "olyckligt" att köparen visade sig ha de avsikter han hade, men att man minsann självklart inte visste vad som pågick efter att avtalen var påskrivna. Man valde medvetet att blunda. Ingen facklig byråkrat reflekterade uppenbarligen över varför man släppte en 140-miljonersanläggning för kaffepengar. Slutsats: Hyckleriets absoluta nollpunkt Historien om La Serra är den ultimata illustrationen av hur rörelsen fungerar när ridån går ner. Samma fackföreningspampar som står i tv-sofforna och ylar sig hesa om "vita jobb", "kollektivavtal" och att "stoppa vinstjakten", tvekade alltså inte en sekund att under bordet rea ut arbetarnas utländska tillgångar till ett nätverk infiltrerat av Camorran. Att Socialdemokraterna och LO-toppen ens har mage att ta ordet "korruption" i sin mun när de pekar finger åt högern är – med tanke på att de bokstavligen bedrivit extremt generös välgörenhet åt den italienska maffian – ett obestridligt bevis på att de saknar all form av politisk och moralisk skam i kroppen. (Long-Lat) 41.199626, 13.796949 https://t.co/UGRsjzfGHY https://t.co/gWyos8sFL3 #Korruption #Fackföreningar #Ekonomi