Search

I artikeln argumenterar Mattias Öberg för att det svenska rättssystemet är otillräckligt utformat för att hantera fall där människor skadas av långlivade miljögifter som PFAS, vilket resulterar i att drabbade individer, särskilt de som exponerades som foster, riskerar att aldrig få ekonomisk ersättning på grund av svårigheterna att koppla deras sjukdomar till exponeringen. #PFAS #rättssystem #miljögifter

Slöjtvånget i Sverige – dokumenterat i svenska domar Under flera år har jag läst ett mycket stort antal svenska domar om hedersrelaterat våld, LVU, kvinnofridskränkning och vårdnadstvister. I dom efter dom återkommer samma ord. Slöja. Hijab. Sjal. Huvudduk. Inte som ett val. Utan som ett krav. I debatten talas det främst om rätten att bära slöja. De här domarna handlar om rätten att slippa. De flesta av flickorna och kvinnorna som tvingas kan inte själva berätta. Antingen lever de fortfarande med makarna eller familjerna som kontrollerar dem. Eller så har de brutit sig loss och lever med skyddade personuppgifter och hotbild. Gömda från sina förövare. Och nästan lika osynliga i den svenska debatten. Den här tråden handlar om dem. Här samlar jag maskade utdrag ur svenska domar där slöjtvång förekommer. Den påtvingade slöjan är aldrig hela berättelsen. Gång på gång framträder den som en del av grovt våld, allvarliga brott och hedersrelaterat förtryck. Det här är bara en liten del av de domar jag har börjat dokumentera. Tråden är varken heltäckande eller ett urval av de mest allvarliga fallen. Jag kommer att fylla på när tid finns. Hur många domar det till slut blir vet jag inte. Men jag vet redan att den bara kommer att visa en bråkdel av de fall som finns. Och även domarna visar bara en bråkdel. De berättar om de fall som av någon anledning har nått en svensk domstol. Hur många flickor och kvinnor som lever under samma tvång utan att någonsin synas i rättssystemet vet ingen. Bakom varje dom finns minst en flicka eller kvinna. Tillsammans tecknar deras berättelser ett mönster som alltför länge har förnekats, bagatelliserats eller ignorerats i den svenska debatten. #Slöjtvång #Hedersförtryck #Kvinnorsrättigheter

Luleå tingsrätt har dömt en 14-årig flicka skyldig till mordförsök efter att hon bundit fast och strypt en 13-åring på Sis-hemmet Sävastgården i Boden, vilket resulterade i allvarliga skador för den utsatta, och hon ska betala 100 800 kronor i skadestånd, men på grund av sin ålder kan hon inte dömas till straff. #Mordförsök #SisHemmet #Rättssystemet

Barns utsatthet – den obekväma sanningen Jag har många gånger fått höra att de flesta sexuella övergrepp mot barn sker i offrets hem och att förövaren oftast är en närstående. Det är den bild som ofta återkommer när statistik presenteras och när ämnet diskuteras i media. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Min egen förövare var inte närstående när övergreppen började. Han lärde känna min mamma senare. Under alla år förgrep han sig på mängder av unga killar i Göteborg genom sin roll som tränare. Han var inte släkt med dem. Han bodde inte med dem. Han var inte deras pappa, farbror eller styvfar. Han var en vuxen man som sökte sig till barn. Och han är långt ifrån ensam. På Dumpen har vi snart konfronterat 800 män som dykt upp på en bestämd mötesplats i tron att de skulle få träffa ett barn i sexuellt syfte. Åttahundra män. Åttahundra personer som varit beredda att ta steget från tangentbordet till verkligheten. Hur många barn hade dessa män förgripit sig på om det inte var jag och Sara som stod där på mötesplatsen? Det vet vi naturligtvis inte. Men frågan förtjänar att ställas. Samtidigt måste vi våga diskutera hur statistiken ser ut och vad den faktiskt berättar – och vad den inte berättar. Brottsförebyggande rådets undersökningar visar att många sexualbrott aldrig anmäls, och forskning pekar på att sexuella övergrepp mot barn är kraftigt underrapporterade. Många offer berättar aldrig för någon, och många fall når aldrig rättsväsendet. (Brå) När endast en liten del av alla övergrepp leder till åtal och ännu färre till fällande domar får vi också en begränsad bild av vilka förövarna faktiskt är. Mörkertalet är enormt. Jag säger inte att statistiken om närstående förövare är fel. Jag säger att den riskerar att bli ofullständig. För varje dömd förövare finns det sannolikt många fler som aldrig identifieras. För varje barn som vågar berätta finns det andra som bär på sin historia i tysthet. För varje fall som når domstol finns det mängder som aldrig lämnar polisens skrivbord. Det är där vi måste börja vara ärliga mot oss själva. Förövaren är inte alltid den där personen som redan sitter vid köksbordet. Ibland är det tränaren. Ibland är det läraren. Ibland är det scoutledaren. Ibland är det grannen. Och idag är det allt oftare den okända vuxna personen bakom ett konto på nätet som metodiskt arbetar sig in i ett barns förtroende. Det är därför jag blir bekymrad när debatten fastnar i gamla föreställningar om hur en förövare ser ut eller var han finns. Barn lever inte längre bara i den fysiska världen. De lever på sociala medier, i spel, i chattar och i appar. Där finns också förövarna. Om vi verkligen vill skydda barn måste vi våga se hela bilden. Vi måste våga erkänna att mörkertalet är enormt. Vi måste våga erkänna att rättssystemet misslyckas med att ge många offer upprättelse. Och vi måste våga erkänna att det finns långt fler förövare där ute än de som syns i statistiken. Det är inga siffror Sverige kan vara stolt över. Men det är först när vi vågar tala klarspråk om barns utsatthet som vi kan börja förändra den. #Barnutsatthet #Sexuellaövergrepp #SkapaTrygghet

Vill ni se ett praktexempel på missvisande journalistik? TV4 har i dagarna rapporterat om att Sandra, 13 år, ska bli utvisad ur Sverige. Bilden av att en tonåring hux flux har fått ett väldigt orättvist utvisningsbeslut pga nyligen ändrade regler ges. Och när man läser rapporteringen så är det inte konstigt att många tycker att det är provocerande, problemet är bara att det utelämnas så enormt mycket information så tittaren i praktiken blir lurad av TV4. Sanningen är att det är en historia som går tillbaka till 2008 och om jag inte räknat fel innehåller den minst 20 ansökningar och överklaganden. Några saker som TV4 väljer att inte berätta, eller gör sitt bästa för att dölja, i rapporteringen: 13-åriga Sandras mamma ansökte om asyl första gången 2008. Alltså 18 år sedan. Under den där liberala Alliansregeringen som alla tyckte förde en alldeles för liberal migrationspolitik. Hon fick avslag på mindre än 4 månader. Överklagan avslås ett drygt halvår senare. Mamman anmäler verkställighetshinder i augusti 2009. Hon får avslag 9 dagar senare. Här borde hon alltså ha lämnat landet. Sen händer ingenting. I augusti 2013 kommer nästa ansökan om asyl. Nästan på dagen fem år senare. Hon har alltså befunnit sig i landet utan tillstånd under alla dessa år. Nu ligger vi i tid att Alliansen och MP har en överenskommelse om migrationspolitiken sedan några år tillbaka. I detta fall kommer första ansökan om asyl även för dottern. Ansökningarna och överklagan avslås, precis som förra gången. 2014 kommer återigen en anmälan om verkställighetshinder. Även denna avslås. 2014 överlämnas också ärendet till polisen för utvisning. 2018 kommer det ännu en ansökan om asyl. Det avslås och överklagan avslås, igen. 2019 kommer det in en ansökan om uppehållstillstånd och spårbyte. Den avslås av Migrationsverket men bifölls av domstolen, mellan 2020 och 2022. I juni 2022 inkommer en ansökan om förlängning av spårbytet. I juni 2022 är det Magdalena Andersson som är statsminister. Detta avslås och även överklagan avslås. Det här är alltså en historia som har tröskats igenom det svenska rättssystemet gång på gång med i princip samma resultatet ända sedan 2013, med ett undantag mellan 2020 och 2022. Och så här håller det på. Men den kontexten ger inte TV4 tittaren. De tycker inte att den förtjänar att få all information i ärendet utan går 100% in på att röra upp en känslostorm kring ett enskilt fall. Och ja, man kan såklart bli upprörd över enskilda fall. Men om jag får gissa tror jag ovanstående information, som TV4 mörkar, är något som den genomsnittliga tittaren gärna skulle vilja ha vetat oavsett ens inställning i migrationspolitiken. Frågan är bara, varför gör TV4 så här? Varför utelämnar man så enormt mycket information? Det kan de såklart endast svara på själva. Men jag gissar att den återkommande förklaringen, "vi har valt vinkel" eller "vi valde att fokusera på det här" återkommer vid varje följdfråga. https://t.co/qXBSPCxIm5 #journalistik #migration #Sverige