Aggregated public profile · Not an official account.

Patrik Sjöberg questioned whether another documentary about Staffan Hildebrand and abuse against teenage boys was needed, but wrote that it could show how a perpetrator later tried to portray their actions. He argued that Hildebrand's descriptions of having helped and supported the boys, and reasoning about consent, risked downplaying the power difference between an adult man and teenagers. Sjöberg wrote that he recognized similarities between Hildebrand's narrative and his own abuser's lies and methods. He objected to the idea that help to young people could justify sexual acts with minors, referencing that Hildebrand, according to the documentary, asked how he could have known that pedophilia was wrong in 1975. Sjöberg called for documentaries that followed the victims and depicted how the abuse affected their lives, including through anxiety, shame, sleep problems, substance abuse, and difficulties in trusting others. He wrote that scrutiny of perpetrators was necessary, but that their self-image should not be treated as definitive or their inner lives given more space than the victims' experiences. #övergrepp #offren #dokumentär (translated)

Patrik Sjöberg wrote that Dumpen recently received a request to participate in Efterlyst Special. According to him, the program would be about vulnerable children and how adults could protect them, but the questions that were later sent via email instead focused on the perpetrators' privacy, Dumpen's methods of operation, and individuals that the organization had confronted who later committed suicide. Sjöberg also wrote that the questions raised how Dumpen could know that the confronted individuals were guilty and whether they could be innocent. (translated)

Det är bokmässa i Göteborg. Och bokmässa betyder böcker, författare, kultur, mingel – och tydligen den årliga jakten på en skandal som hela Mediesverige kan kasta sig över. I år lyckades jag tydligen bli indragen. Helt utan att ens vara med. Telefonen har gått varm i snart ett dygn. Journalister vill ha kommentarer och jag har mest försökt förstå vad fan jag har med saken att göra. Bakgrunden är att det enligt uppgifter varit gruff i en bar på ett känt hotell i Göteborg, där en annan före detta höjdhoppare ska ha hamnat i bråk med en journalist. Det har rapporterats om strypgrepp och misstanke om misshandel. Och då ringer man tydligen mig. Varför? Jo, nu ska ni få följa med på en tidsresa åtta år tillbaka i tiden. För åtta år sedan var jag gäst i Breaking News med Filip och Fredrik. Det var ett underhållningsprogram. Jag fick svara på ett antal så kallade fördomsfrågor och en av frågorna handlade om huruvida jag skulle kunna mörda den här andra före detta höjdhopparen om vi hamnade i en mörk gränd. Mitt svar? Nej. Sedan kom följdfrågan om jag skulle kunna göra det om hans son var med. Svaret? Fortfarande nej. Revolutionerande grejer. Men tydligen har detta gamla tv-inslag levt vidare i åtta år och nu, när den andre före detta höjdhopparen misstänks för misshandel efter en händelse på en bar, har mitt namn plötsligt dammats av och blivit högintressant igen. Jag måste nästan beundra logiken. Ett skämt i ett underhållningsprogram för åtta år sedan där poängen i själva frågan var om JAG var en våldsam människa har alltså blivit relevant när någon annan många år senare hamnar i ett helt annat bråk. Om någon rimligtvis skulle ha blivit kränkt av frågorna i programmet var det väl jag? Det var ju mig man frågade om jag var kapabel att mörda någon. Men nej. Här verkar vi ha fått en sekundärkränkning med åtta års fördröjning. Och det märkligaste är egentligen inte ens det. Det märkligaste är intresset. För plötsligt går det alldeles utmärkt att hitta mitt telefonnummer. Journalister kan ringa. De kan skicka sms. De kan jaga kommentarer. De vill veta vad jag tycker, hur jag ser på saken och vad som hände för åtta år sedan. Fantastiskt! Jag började nästan tro att numret hade försvunnit ur journalisternas telefonböcker. För de senaste åren har jag tillsammans med Sara och resten av Dumpen ägnat en stor del av mitt liv åt ett betydligt allvarligare ämne: vuxna människor som söker kontakt med barn i sexuellt syfte. Där är telefonen märkligt mycket tystare. När vi konfronterar personer som tror att de ska träffa barn. Tyst. När vi försöker diskutera lagstiftning och förebyggande arbete. Inte samma rusning. När vi försöker få upp barns utsatthet på dagordningen. Inte direkt kö utanför dörren. Men när två gamla höjdhoppare på något långsökt sätt kan pressas in i samma rubrik efter ett åtta år gammalt tv-klipp? DÅ JÄVLAR FINNS DET JOURNALISTER! Då vaknar Mediesverige. Och det är kanske just det som är problemet. Jag förstår att media rapporterar om en uppmärksammad händelse på ett hotell under bokmässan. Det är deras jobb. Men proportionerna och prioriteringarna blir ibland fullständigt obegripliga. För mig är min roll i den här historien en icke-händelse. Jag var inte på plats. Jag var inte inblandad. Jag har ingenting med det inträffade att göra. Min stora insats i dramat består tydligen av att jag för åtta år sedan svarade nej på frågan om jag ville mörda en människa. Två gånger dessutom. Men visst, fortsätt gärna ringa. Nu när ni ändå har hittat numret kan vi prata om något annat också. Vi kan prata om barnen. Vi kan prata om vuxna som söker barn på nätet. Vi kan prata om lagstiftningen. Vi kan prata om det förebyggande arbetet. Vi kan prata om vad Dumpen faktiskt gör varje vecka. Mitt telefonnummer är precis samma när bokmässan är över och den här lilla mediestormen har blåst förbi. Frågan är bara om telefonen fortfarande ringer då. #Bokmässa #Journalistik #Mediekritik

Det är valsöndag i Sverige. En dag då demokratin ska firas, valsedlar ska stoppas i kuvert och landets framtid ska avgöras. För vår del började dagen på ett något annorlunda sätt. Med en gädda. Vi lyckades faktiskt få dagens herre att komma till kvarteret där jag bor. Han hade bestämt träff med vad han trodde var ett barn och dök upp punktligt. Man kan säga mycket om gäddorna, men ibland är punktlighet tydligen en hederssak. När vi mötte honom kom den gamla välbekanta föreställningen igång direkt. Nej, han var naturligtvis inte mannen vi väntade på. Det måste vara någon annan. Problemet med den bortförklaringen var bara att Sara hade bilden som mannen själv precis hade skickat. Det blir lite besvärligt att hävda att man är fel person när ens eget nylle ligger framför en på skärmen. Då kom nästa klassiker: Han trodde att barnet var äldre. Jaha. Det är fascinerande hur barn tycks åldras med raketfart så fort Sara och jag dyker upp. I chatten är åldern uppenbarligen inget större bekymmer, men några sekunder efter en konfrontation har barnet plötsligt blivit betydligt äldre i gäddans huvud. Vi har hört varianterna förr. Hundratals gånger. Efter konfrontationen gjorde vi något betydligt trevligare och framför allt viktigare. Vi gick och röstade. För oavsett vad man tycker om politiken, partierna eller politikerna är rösträtten någonting vi ska vara rädda om. Vill vi fortsätta leva i en demokrati får vi också använda den rättighet som människor före oss har kämpat för. Att rösta tar några minuter. Att gnälla på resultatet kan man göra i fyra år efteråt. Så börja i rätt ände. För Dumpens del blir kvällens valvaka naturligtvis spännande. Vårt arbete står och faller däremot inte med vilket parti som vinner valet. Gäddorna frågar märkligt nog aldrig efter partibok innan de börjar sexchatta med barn. Dumpen är och förblir politiskt obundet. Men politiken spelar roll. Under våra drygt fem år har vi sett hur frågor som tidigare knappt gick att få politiker att diskutera har flyttat fram sina positioner. Vi har knackat på dörrar, ringt, mejlat, tjatat, haft möten och fortsatt när svaret varit tystnad. Vi har försökt få barnens säkerhet högre upp på den politiska dagordningen. Och vi tänker fortsätta. Oavsett vilka som sitter i regeringen efter valet kommer Dumpen att fortsätta ställa samma obekväma frågor. Vi kommer fortsätta kräva bättre lagstiftning, bättre prevention, större ansvar och ett samhälle där barns rätt att slippa sexuella övergrepp väger tyngre än vuxna förövares bekvämlighet. Vi har åstadkommit mycket på fem år. Nu vill vi hålla samma fart – helst öka den. Men först ska Sverige välja. Så om du sitter hemma och fortfarande inte har röstat: res dig från soffan och gå till vallokalen. Du behöver inte rösta som jag. Du behöver inte rösta som Sara. Du behöver inte ens tycka som Dumpen. Men rösta. Sedan kan vi tillsammans följa valvakan och se vilka som får ansvaret för Sverige de kommande åren. Själva började vi valsöndagen med att dra upp en gädda. Nu återstår att se vad Sverige drar upp ur valurnorna. #val2023 #demokrati #rösträtt

Nu börjar det bli riktigt roligt. Det är bara dagar kvar till valet och Sverige har som vanligt förvandlats till ett enda stort politiskt smörgåsbord. Gratis tandvård här, några miljarder där, hårdare tag på tisdag och lite mer trygghet på torsdag. Det är fantastiskt vad politiker kan hinna upptäcka när det plötsligt finns röster att jaga. På Dumpen tänkte vi därför hjälpa till lite. Vi har nämligen inga miljarder att dela ut och inga valstugor där vi serverar kaffe och pepparkakor. Däremot har vi 20 konkreta punkter som vi anser skulle öka barns säkerhet och stärka arbetet mot sexuella övergrepp på barn. Texten fortsätter på Dumpen, Foto Hampus Kopparklint https://t.co/X8mzk3dHfl #Valet2023 #Politik #Barnsäkerhet

Välkommen till Sverige – där sexualbrottslingen kan bli kränkt hela vägen till banken Då var domen här. Jonatan Alfvén döms för grovt förtal efter att ha publicerat uppgifter om män som redan är dömda för grova sexualbrott. Och nej, jag trillade inte av stolen. Den svenska förtalslagen är ungefär lika modern som en hästdroska och verkar ibland vara konstruerad efter principen att sanningen är okej – bara ingen får reda på den. Men det verkligt absurda kommer när vi börjar prata pengar. Uppgifterna talar om skadestånd på sammanlagt omkring 400 000 kronor. Fyrahundratusen kronor. Det är nästan så att man väntar på att Arbetsförmedlingen ska börja erbjuda en ny yrkeskategori: ”Kränkt dömd sexualbrottsling – goda förtjänstmöjligheter.” Texten fortsätter på Dumpen, https://t.co/gD7xyPh1Lc #Sverige #Förtal #Rättvisa

Trygga barn – ännu ett verktyg för att sätta barnens säkerhet först I dag tar Dumpen ett nytt steg. Efter en tids arbete lanserar vi Trygga barn – ett register över personer som är dömda för sexualbrott mot barn och barnpornografibrott. Det är ett projekt vi har burit med oss i tankarna under flera år, diskuterat, arbetat med och funderat över hur vi bäst skulle kunna genomföra. Nu är det dags att sjösätta det. Tanken bakom Trygga barn är egentligen väldigt enkel: kunskap ger människor möjlighet att fatta informerade beslut när det gäller barns säkerhet. Människor kommer hela tiden in i våra liv. En ny partner. En ny bekantskap. Någon som börjar umgås med familjen. Någon som på olika sätt får tillgång till våra barns vardag. Då tycker vi att det ska finnas en möjlighet att kontrollera om personen tidigare är dömd för sexualbrott mot barn. Det handlar inte om att påstå att ett register kan lösa problemet med sexuella övergrepp. Tvärtom är vi smärtsamt medvetna om registrets begränsningar. Den som söker i Trygga barn och inte får någon träff kan naturligtvis inte dra slutsatsen att personen är ofarlig. Registret omfattar dömda personer. Det säger ingenting om alla de förövare som aldrig har upptäckts, aldrig har anmälts, aldrig har åtalats eller aldrig har dömts. Och där finns ett enormt mörkertal. Därför kommer vi aldrig marknadsföra Trygga barn som något fullgott skydd för Sveriges barn. Något sådant register existerar inte och kommer förmodligen aldrig att existera. Men det är ett verktyg då vi vet att dömda pedofiler ofta återfaller i brott. Och när det gäller att förhindra sexuella övergrepp på barn anser vi att varje fungerande verktyg är värt att använda. Dumpen har under sina år förändrats och utvecklats. Vi började med konfrontationerna, men vårt arbete har aldrig handlat enbart om att möta personer som söker barn i sexuellt syfte. Vi arbetar med opinionsbildning, politisk påverkan, stöd till utsatta och anhöriga och med att försöka förändra lagstiftning och samhällets syn på det preventiva arbetet. Trygga barn är ytterligare en pusselbit. Jag vet redan vilka invändningar som kommer att komma. ”Men de har ju avtjänat sitt straff.” Ja. Det kan de ha gjort. Men frågan om vilket straff en person har avtjänat och frågan om en förälders rätt att göra en riskbedömning kring sitt barn är två helt olika saker. Om jag släpper in en människa i mitt liv och den personen därigenom också kommer nära mina barn tycker jag att information om tidigare domar för sexualbrott mot barn är högst relevant. Vad man sedan gör med informationen är upp till var och en. Trygga barn handlar därför inte om att utlova trygghet. Det handlar om att ge människor information som kan bidra till tryggare beslut. Vi kommer samtidigt fortsätta driva den större och betydligt svårare frågan: Hur stoppar vi övergreppen innan de sker? För den verkliga framgången är inte att hitta en dömd förövare i ett register. Den verkliga framgången är barnet som aldrig behöver utsättas. Barnet som slipper övergreppet. Barnet som slipper rättegången. Barnet som slipper år av behandling för något en vuxen människa gjorde mot det. Det är dit vi måste. Trygga barn är inte slutmålet. Det är början på ytterligare en del av Dumpens arbete, och precis som allt annat vi gör kommer projektet att utvecklas efter hand. Vi tänker fortsätta leta efter nya vägar. Vi tänker fortsätta ställa obekväma frågor. Vi tänker fortsätta försöka påverka lagstiftningen och politiken. Och vi tänker fortsätta utveckla verktyg som vi tror kan göra skillnad. För mitt i alla diskussioner om integritet, juridik, straff, rehabilitering och gärningsmän finns en grupp som alldeles för ofta hamnar längst bak i kön. Barnen. Hos Dumpen kommer de alltid stå längst fram. Trygga barn lanseras i dag. Det är inte hela lösningen. Men det är en början. Och Dumpen kommer fortsätta utvecklas – alltid på barnens sida. #TryggaBarn #Barnsäkerhet #SexuellaÖvergrepp

Att gäddorna inte ger upp är ett tecken på att det finns nya offer hela tiden. Som Robinsongäddan till exempel. Efter konfrontationen och publiceringen 2022, och sexton månaders fängelsestraff för det material som han hade i sina enheter när han träffade oss sist, har Robinsongäddan fortfarande inte gett upp sökandet efter likasinnade. Den otäcka frågeställningen i detta är väl hur ofta han och hans gelikar faktiskt lyckas i sitt uppsåt med tanke på att de inte ger upp. Fängelsestraff verkar inte heller fungera avskräckande för gäddan. Tvärtom så hoppade han in i bilen och körde sex timmar när han var övertygad om att det var hans pedofila kärlek som var målet med resan. Denna gången skulle han checka in på hotell med en fiktiv pedofil och tillika småbarnsmamma men så blev det inte och han fick köra hemåt igen. https://t.co/C8RCCpWNCs Länk till förra konfrontationen (#144) finns i artikeln på hemsidan #Kriminalitet #Rättvisa #Säkerhet

När algoritmerna blir domare Ibland känns det som att vi lever i en värld där algoritmer har fått större makt än sunt förnuft. I förrgår försvann allt på några minuter. Mitt Facebook-konto stängdes ner. Samtidigt försvann mitt Instagramkonto, mitt Threads-konto och Dumpens Instagram. Sara blev dessutom av med sitt privata Instagramkonto. Facebook meddelade att de hade stoppat en hackare som enligt dem hade tagit sig in på mitt konto. Instagram gav en helt annan förklaring. Där påstods att jag brutit mot deras regler och att jag hade en möjlighet att överklaga innan kontot skulle tas bort permanent. Problemet var bara att det inte gick att överklaga. Vi satt i timmar och försökte komma i kontakt med Meta. När jag försökte skicka in min överklagan hamnade jag bara i en ändlös loop där ingenting fungerade. Ingen människa gick att få tag på. Ingen kunde svara på vad vi hade gjort fel. Ingen kunde hjälpa oss. På kvällen hände något märkligt. Alla konton kom tillbaka. Utan någon förklaring. Utan någon ursäkt. Utan ett enda besked om vad som egentligen hade hänt. Dagen efter började allt om igen. Facebook hävdade återigen att de stoppat en hackare. Instagram stod fast vid att mitt konto bryter mot deras regler. Threads vill att jag ska förklara varför jag brutit mot deras policy, trots att jag inte ens fått någon konkret varning om vilket innehåll som skulle vara fel. Det märkliga är att jag inte hade publicerat någonting nytt. Hur kan ett konto ena dagen vara godkänt och nästa dag plötsligt bryta mot reglerna? Vi vet naturligtvis inte vad som ligger bakom. En möjlig förklaring är att personer som ogillar Dumpens arbete samordnar massanmälningar av våra konton. Om det är så, och om Metas automatiska system reagerar på stora mängder anmälningar utan att en människa först granskar innehållet, blir resultatet att den som anmäler mest också får störst inflytande. Oavsett orsaken är det ett allvarligt problem när det saknas tydliga besked och fungerande möjligheter att överklaga. Det handlar egentligen om något större än Dumpen. Om digitala plattformar ska fungera som vår tids offentliga torg måste det också finnas rättssäkerhet. Den som stängs av ska få veta varför. Det ska finnas en fungerande möjlighet att överklaga. Beslut ska kunna granskas av människor – inte enbart av algoritmer. Det ironiska i allt detta är att vi arbetar med en av samhällets viktigaste barnrättsfrågor: att uppmärksamma och förebygga sexuella övergrepp mot barn. Ändå är det vi som gång på gång får lägga timmar på att försöka bevisa att vi har rätt att finnas kvar på plattformarna. Vi kommer naturligtvis inte att ge upp. Men Meta borde fundera över vilket samhälle de vill bidra till. Ett där organiserade anmälningar eller automatiska system kan tysta människor utan förklaring, eller ett där transparens, rättssäkerhet och möjlighet till dialog faktiskt betyder något. För om den som arbetar med att skydda barn riskerar att tystas medan algoritmerna inte kan förklara varför, då är det kanske inte användarna som är problemet. Då är det systemet. #Algoritmer #Rättssäkerhet #DigitalaPlattformar

Det ska inte vara lätt att jobba med barnrättsfrågor i Sverige, idag blev jag och Sara av med våra konton på Meta. Facebook, Instagram och Threads i ett nafs utan varning eller förklaring. Det står att man har 180 dagar på sig att överklaga men vi har försökt nu i flera timmar men hamnar i en loop och det är omöjligt att skicka iväg överklagan. Det är en skev värld vi lever i! #barnrätt #socialamedier #yttrandefrihet

Mannen som kallar sig Simonthaur bestämde träff med vår fiktiva pedofilkvinna i syfte att utnyttja hennes 10-åriga flicka och 13-årige pojke. När vi bestämde mötet hade vi bara en väldigt dålig bild på honom, men vi misstänkte att det skulle lösa sig på plats om han bara visste vem han skulle gå fram till. Vår medarbetare ställde sig på parkeringen där träffen var bestämd, samtidigt som Sara och Patrik satt gömda i bilen och spanade på allt som rörde sig. Joggaren såg vi på håll, men avfärdade ända fram tills han var framme vid vår kollega. Så förstod vi att det verkligen var han. Vi behövde ha in hans identitet så att vi kunde lämna över ärendet till polis. Loggen innehåller nämligen en hel del uppgifter om övergrepp som han säger sig ha begått. Tack vare er fick vi snabbt in uppgifter om hans identitet och arbetsuppgifter. När det dessutom visade sig att han arbetar som skolbibliotekarie och lärarvikarie till elever på högstadiet blev det än mer prioriterat att polisen fick kännedom om ärendet. Polisen var dock inte alls sugna på att ta emot någon anmälan, de betraktade informationen som ett tips så vi fick stå på oss ordentligt för att till slut få gjort en anmälan som kan kompletteras när det kommer in ytterligare information. Är det någon som har information om det som mannen säger sig ha gjort så är vi tacksamma för kontakt på [email protected] https://t.co/NdBtbRUKeW #Brott #Säkerhet #Rättvisa

Vi är ute på vägarna igen. Sara är fortfarande deltidssjukskriven, så den här fisketuren går i ett lite lugnare tempo. Att bara sitta hemma på sofflocket är däremot inget alternativ för någon av oss. Så vi rullar vidare, om än i makligare takt. Och lugnt? Det blev det inte. På bara ett dygn har vi redan konfronterat tre gäddor och vi har ytterligare ett antal på väg upp. Det är ett tempo som återigen visar hur omfattande problemet är. Oavsett var i landet vi befinner oss verkar det alltid finnas nya personer som söker kontakt med vad de tror är barn i sexuellt syfte. Den här rundan har flera av de män vi mött haft olika typer av funktionsvariationer eller andra svårigheter. Det är ett känsligt ämne, men samtidigt ett ämne som inte får tystas ner. En funktionsvariation gör inte ett barn mindre utsatt och den gör inte heller ett sexuellt beteende mot barn mindre allvarligt. Varje ärende måste bedömas individuellt. I ett av fallen hade vi kontakt med mannens förvaltare. Hon menade att vår verksamhet hade lurat hennes klient att sexchatta med ett barn. Vi hade en annan bild. Det fanns uppgifter som tydde på att detta inte handlade om en enstaka händelse utan om ett beteende som sträckte sig längre tillbaka. Därför blev vårt råd enkelt: ta bort möjligheten att använda en smartphone och ersätt den med en knapptelefon. Om en person inte kan hantera den frihet en smartphone ger och använder den för att söka sexuell kontakt med barn, då måste omgivningen också våga sätta gränser. Det handlar inte om bestraffning. Det handlar om att skydda barn. Ibland får vi kritik för att vi publicerar personer med olika diagnoser eller funktionsvariationer. Men vår utgångspunkt har aldrig varit en diagnos. Vi tittar på handlingarna, på riskbilden och på om personen förstår konsekvenserna av sitt agerande. Finns det omständigheter som talar för att personen utgör en fortsatt risk för barn måste även det vägas in. Barn har rätt till skydd, oavsett vem den potentiella förövaren är. Vårt uppdrag är inte att ställa medicinska diagnoser. Vårt uppdrag är att försöka förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp. Ibland innebär det att vi samarbetar med anhöriga, gode män eller förvaltare. Ibland leder det till att vi avstår från publicering. I andra fall gör vår samlade bedömning att en publicering är motiverad. Vi kommer därför att fortsätta fatta våra beslut från fall till fall. Inte utifrån etiketter eller diagnoser, utan utifrån den samlade riskbedömningen och med barnens bästa som utgångspunkt. För i slutändan är det inte den vuxnes rätt att slippa granskning som väger tyngst – det är barnens rätt att slippa bli utsatta. #Barnskydd #Säkerhet #Samtycke

Daniel är inte av dem blyga sorten när han kommer i kontakt med barn på nätet. Han visar kroppen och snoppen och pratar så gärna om vad han vill göra med den lilla trettonåringen som han tror att han chattar med. Han bestämde träff med barnet i Växjös centrala delar, men när vi kom till mötesplatsen istället för knatten han trodde han skulle träffa såg han ganska sur ut och förnekade all kännedom om att han skulle ha bestämt träff med ett barn. Vi fick således ingen förklaring på hur hans nakenbilder dök upp i våra telefoner eller hur han faktiskt dök upp på avtalad tid och plats. https://t.co/GnCr6KQTmS #Barnsäkerhet #Nätbrott #Vidareutbildning

Det händer med jämna mellanrum att vi får kritik för att vi publicerar personer med olika funktionsnedsättningar eller diagnoser. Kritiken är ofta densamma: att det skulle vara orättvist, oetiskt eller att personen inte förstår vad han gör. Den bilden stämmer inte med verkligheten. På Dumpen fattar vi aldrig beslut om publicering slentrianmässigt. Varje fall bedöms individuellt. Det finns personer som vi väljer att inte publicera. Om någon har en god man eller bor på ett gruppboende kan vi i stället kontakta god man eller personalen och berätta vad personen har gjort. Syftet är inte att sätta dit någon till varje pris, utan att skydda barn. Vi förklarar vad personen har gjort på nätet och uppmanar boendet eller den gode mannen att se över telefon- och internetanvändningen, prata med personen och försöka få honom att förstå varför beteendet är fel och farligt. I många fall fungerar det. Men långt ifrån alltid. Vi har flera gånger sett hur samma personer återkommer och fortsätter söka kontakt med barn, vilket tvingar oss att kontakta boenden och gode män igen. Det är därför frågan inte kan avgöras enbart utifrån om någon har en diagnos. För oss handlar det om något betydligt viktigare: har personen ett konsekvenstänk? Förstår han vad han gör? Försöker han dölja sitt agerande? Planerar han mötet? Visar han att han vet att det är förbjudet? Om svaret är ja, då är diagnosen i sig inget skäl att avstå från publicering. En person blir inte mindre farlig för ett barn bara för att han har en neuropsykiatrisk diagnos eller en intellektuell funktionsnedsättning. Barnets rätt till skydd måste väga tungt även i de fallen. Vi konfronterade precis en sådan man. Han har tidigare haft god man, men lever idag i eget boende, arbetar och sköter sin egen ekonomi. Han chattade under en längre tid med vad han trodde var en fjortonåring. Han skickade bilder på kondomer som han tänkte använda när de skulle träffas. Han var dessutom noga med att uppmana barnet att inte berätta för någon om deras planerade möte, eftersom han visste att det var förbjudet. Det är inte ett agerande som tyder på att personen saknar förståelse för konsekvenserna. Tvärtom visar det att han försökte hålla handlingarna hemliga därför att han visste att de var fel. Hade vi då valt att inte publicera enbart på grund av en diagnos hade vi gjort både en björntjänst och ett svek mot de barn vi säger oss vilja skydda. Att ta hänsyn till en människas funktionsnedsättning är viktigt. Men det får aldrig innebära att vi blundar för ett beteende som riskerar att leda till sexuella övergrepp mot barn. Det finns ingen diagnos som gör ett barn mindre utsatt. Vi kommer därför även fortsättningsvis att göra individuella bedömningar. I vissa fall är rätt väg att kontakta boende eller god man. I andra fall är publicering den enda rimliga vägen. Den gemensamma nämnaren är att barnets säkerhet alltid kommer först. Det är inte alltid ett enkelt beslut. Men det är ett ansvar vi är beredda att ta. #Barnskydd #Funktionsnedsättning #Etik

Barns utsatthet – den obekväma sanningen Jag har många gånger fått höra att de flesta sexuella övergrepp mot barn sker i offrets hem och att förövaren oftast är en närstående. Det är den bild som ofta återkommer när statistik presenteras och när ämnet diskuteras i media. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Min egen förövare var inte närstående när övergreppen började. Han lärde känna min mamma senare. Under alla år förgrep han sig på mängder av unga killar i Göteborg genom sin roll som tränare. Han var inte släkt med dem. Han bodde inte med dem. Han var inte deras pappa, farbror eller styvfar. Han var en vuxen man som sökte sig till barn. Och han är långt ifrån ensam. På Dumpen har vi snart konfronterat 800 män som dykt upp på en bestämd mötesplats i tron att de skulle få träffa ett barn i sexuellt syfte. Åttahundra män. Åttahundra personer som varit beredda att ta steget från tangentbordet till verkligheten. Hur många barn hade dessa män förgripit sig på om det inte var jag och Sara som stod där på mötesplatsen? Det vet vi naturligtvis inte. Men frågan förtjänar att ställas. Samtidigt måste vi våga diskutera hur statistiken ser ut och vad den faktiskt berättar – och vad den inte berättar. Brottsförebyggande rådets undersökningar visar att många sexualbrott aldrig anmäls, och forskning pekar på att sexuella övergrepp mot barn är kraftigt underrapporterade. Många offer berättar aldrig för någon, och många fall når aldrig rättsväsendet. (Brå) När endast en liten del av alla övergrepp leder till åtal och ännu färre till fällande domar får vi också en begränsad bild av vilka förövarna faktiskt är. Mörkertalet är enormt. Jag säger inte att statistiken om närstående förövare är fel. Jag säger att den riskerar att bli ofullständig. För varje dömd förövare finns det sannolikt många fler som aldrig identifieras. För varje barn som vågar berätta finns det andra som bär på sin historia i tysthet. För varje fall som når domstol finns det mängder som aldrig lämnar polisens skrivbord. Det är där vi måste börja vara ärliga mot oss själva. Förövaren är inte alltid den där personen som redan sitter vid köksbordet. Ibland är det tränaren. Ibland är det läraren. Ibland är det scoutledaren. Ibland är det grannen. Och idag är det allt oftare den okända vuxna personen bakom ett konto på nätet som metodiskt arbetar sig in i ett barns förtroende. Det är därför jag blir bekymrad när debatten fastnar i gamla föreställningar om hur en förövare ser ut eller var han finns. Barn lever inte längre bara i den fysiska världen. De lever på sociala medier, i spel, i chattar och i appar. Där finns också förövarna. Om vi verkligen vill skydda barn måste vi våga se hela bilden. Vi måste våga erkänna att mörkertalet är enormt. Vi måste våga erkänna att rättssystemet misslyckas med att ge många offer upprättelse. Och vi måste våga erkänna att det finns långt fler förövare där ute än de som syns i statistiken. Det är inga siffror Sverige kan vara stolt över. Men det är först när vi vågar tala klarspråk om barns utsatthet som vi kan börja förändra den. #Barnutsatthet #Sexuellaövergrepp #SkapaTrygghet