Vi har rest runt i olika länder och tittat på hur man arbetar för att skydda barn från sexuella övergrepp. Vi har mött människor, tagit del av olika metoder och sett vad som faktiskt går att göra när viljan finns. Vi har lärt oss mycket under våra resor. Och en sak kan göra mig fullständigt galen inombords: att Sverige fortfarande saknar ett brottsförebyggande arbete för att skydda barn från sexuella övergrepp. Om ni tycker att förtalslagstiftningen är galen är det ingenting jämfört med hur bristfälligt skyddet för barn är. Barnen är totalt skyddslösa. De kan inte förstå riskerna, identifiera en förövare eller försvara sig själva. De är helt beroende av att vi vuxna ingriper innan övergreppen sker. Ändå tycks det brottsförebyggande perspektivet nästan saknas när det handlar om sexualbrott mot barn. I Sverige blir den som försöker arbeta brottsförebyggande betraktad som kontroversiell. Det är märkligt, för självklart är det brottsförebyggande att uppmärksamma personer som aktivt söker sexuella kontakter med barn. Personerna som hamnar på Dumpen har sexchattat med vad de tror är en tonåring – eller med en vuxen person som påstår sig kunna erbjuda tillgång till små barn. Det barn de tror att de pratar med hade lika gärna kunnat vara ett riktigt barn. Kvinnan de tror sig skriva med hade lika gärna kunnat vara en verklig person som säljer eller förmedlar tillgång till barn. Det är ingen hypotetisk risk. Vi har gång på gång sett att personer som avslöjas redan tidigare har begått sexualbrott, konsumerat övergreppsmaterial eller på andra sätt skadat barn. Det finns också et stort antal fällande domar bland våra gäddor som bekräftar detta. Ändå verkar den svenska modellen vara att dessa personer inte ska åtgärdas förrän det verkligen inte längre går att undvika. Vi väntar till elfte timmen. Först när övergreppen redan har skett och barnen skildrats i sitt mest vanmäktiga tillstånd. Då inleds en förundersökning. Varför ska vi alltid komma in efteråt? Varför ska rättsväsendets huvudsakliga uppgift vara att dokumentera katastrofen när den redan har inträffat, i stället för att försöka förhindra den? Men motsvarande arbetssätt i trafiken så skulle vi inte lagföra fortkörare och rattfyllerister för deras riskbeteende, utan först när någon blir påkörd. För snart ett år sedan arbetade vi med ett fall där vi först trodde att ett barn hade varit utsatt sedan fyra års ålder. Bara det är så fruktansvärt att det knappt går att ta in. Nu har det visat sig att utsattheten började redan när hon fortfarande bar blöja. Hon var över 10 år när hon till slut räddades. Lyckligtvis blev hon räddad, de flesta utsatta barn blir inte det Men hon hann vara utsatt under nästan hela sin barndom. Hade vi inte arbetat med våra brottsförebyggande metoder, så skulle hon nog fortfarande varit kvar i samma verklighet. Ingen av hennes förövare var kända hos polisen. Snart är det rättegång. Det är just detta som är poängen: med ett fungerande brottsförebyggande arbetssätt kan förövare upptäckas betydligt tidigare och antalet brottsoffer därmed bli färre. Samhället måste våga ingripa innan ett barn har utsatts i flera år. Det måste gå att reagera på tydliga riskbeteenden, och ett riskbeteende kan vara vuxna som sitter i pedofilgrupper och pratar om övergrepp mot barn. Vi måste sluta behandla varje försök att uppmärksamma en fara som ett större problem än själva faran. Barn kan inte skydda sig själva. Därför är det vår skyldighet som vuxna att göra det. Om myndigheterna anser att Dumpens metoder är fel måste de presentera ett alternativ som faktiskt fungerar. Det räcker inte att kritisera dem som ingriper och samtidigt lämna barnen utan ett verkningsfullt skydd. För om inte vi ska göra det, och samhället inte gör det – vem ska då skydda barnen? #barnskydd #brottsförebyggande #sexuellaövergrepp
