Det mest intressanta efter Egyptens förlust mot Argentina var inte resultatet. Det var reaktionen. När ett lag leder med 2–0, släpper in tre mål och förlorar matchen finns det en självklar fråga att ställa: Vad gick fel på planen? I stället fylldes sociala medier av anklagelser mot domaren, FIFA och påstådda konspirationer. Förklaringen skulle återigen finnas utanför den egna prestationen. Detta är ett mönster som sträcker sig långt bortom fotbollen. I stora delar av Mellanöstern är konspirationsteorier inte ett undantag utan ett standardverktyg för att slippa självkritik. När något går fel är det nästan alltid någon annans fel: väst, Israel, CIA, FIFA, domaren eller någon diffus “agenda”. Allt utom den egna oförmågan. Det är en kultur som är djupt destruktiv. För den som alltid ser sig som offer har ingen anledning att förändras. Självrannsakan ersätts av självömkan. Visst kan domare göra misstag. Visst kan enskilda beslut påverka matcher. Men inget domslut tvingar ett lag att tappa en tvåmålsledning. Tre insläppta mål är sällan resultatet av en internationell komplott. Den obekväma sanningen är att mästarlag vinner trots tveksamma domslut. De försvarar ledningar, anpassar sig och hittar sätt att avgöra matcher. Förlorare letar syndabockar. Det är också därför många samhällen fastnar i ett permanent tillstånd av frustration. Om varje misslyckande förklaras med yttre krafter blir den egna handlingsförmågan obefintlig. Ansvar blir något som alltid ligger hos någon annan. Fotboll är förstås bara fotboll. Men reaktionerna efter matchen säger något större. De visar hur djupt rotad offermentaliteten kan vara och hur svårt det blir att utvecklas när varje motgång omedelbart förvandlas till ännu ett bevis på att världen är emot dig. Den verkliga vägen framåt börjar med en betydligt tråkigare mening: Vi ledde med 2–0. Sedan släppte vi in tre mål. Där börjar analysen. #Fotboll #Mentalitet #Självreflektion


