Då måste jag säga att jag börjar fundera. Hur mycket av ”utsattheten” i våra förorter beror på att folk skickar pengar utomlands när de egentligen inte har råd att göra detta och ta hand om sina barn på ett adekvat sätt? https://t.co/5tD35NtsiV #Ekonomi #SocialaFrågor #Förort
Helldén is blind to the integration problems in Sweden when he wants to increase asylum immigration. He is blind to the children growing up in exclusion and the suburbs where faith in the future has disappeared. After four years of real integration policy, we cannot go back to red-green naivety. (translated)
@anderslindberg Du och Lina , som skrivit artikeln , borde kanske lämna skrivbordet nån kväll och besöka en förort och själv se med egna ögon hur det ser ut istället för att knappa på tangentbordet och låtsas tycka saker…. #Samhälle #Debatt #Journalistik
Berättelsen om Anna Johansson-Visborgs Minne och de 150 stugorna i Nacka är en av de mörkaste och mest ironiska tragedierna i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är historien om hur en storslagen, osjälvisk gåva till samhällets allra fattigaste och mest utsatta kvinnor kapades av fackpampar, politiker och den övre medelklassen – för att till slut säljas ut till fastighetsutvecklare. Här är en liten genomgång i hur "Bryggar-Annas" vackra vision förvandlades till ett monument över hyckleri och nepotism. 1. Bryggar-Annas storslagna vision Anna Johansson-Visborg (1876–1953), känd som "Bryggar-Anna", var en pionjär inom den svenska fackföreningsrörelsen. Hon slet på bryggerier, organiserade arbetarkvinnor och var en urkraft för kvinnors rättigheter. Genom smarta affärer och fastighetsinvesteringar byggde hon upp en ansenlig förmögenhet. Eftersom hon mindes hur det var att vara fattig och utsliten, skapade hon stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne. Hon köpte ett enormt och naturskönt markområde i Skuru i Nacka. Syftet var glasklart och inskrivet i stadgarna: Här skulle "obemedlade och mindre bemedlade" yrkesarbetande kvinnor (som sömmerskor, städerskor och bryggeriarbetare) få chansen att hyra en sommarstuga för en struntsumma, så att de kunde få frisk luft och vila upp sig. 2. Det tysta maktövertagandet: Pamparnas paradis De första decennierna fungerade stiftelsen som det var tänkt. Men i takt med att decennierna gick, och generationerna byttes ut, skedde ett tyst och cyniskt maktövertagande. När samhället blev rikare och arbetarkvinnorna fick det bättre, borde stugorna rimligtvis ha gått till nya grupper av utsatta kvinnor – kanske ensamstående mammor i förorten eller fattigpensionärer. Istället hände följande: Vänskapskorruptionen: Stugorna började förmedlas via interna kontakter inom Socialdemokraterna, LO och fackförbunden. De som hade "rätt" nätverk fick plötsligt tillgång till de hett eftertraktade stugorna. Arvet till eliten: Hyreskontrakten gick i arv. Resultatet blev att stugorna till slut beboddes av fackpampar, högavlönade byråkrater, journalister och den akademiska medelklassen. Skrattretande hyror: Dessa priviligierade personer, med inkomster långt över genomsnittet, betalade absurda underpriser – ofta bara några få tusenlappar om året – för att ha en egen sommarstuga på sjötomt mitt i Stockholms innerskärgård. Allt subventionerat av stiftelsens pengar. 3. Avslöjandet och det skamlösa försvaret När medierna (bland annat Expressen) började granska stiftelsen på 2000- och 2010-talet briserade skandalen. Det var totalt uppenbart att stiftelsen bröt mot Bryggar-Annas testamente och syfte. Stugorna befolkades av välbärgade män och kvinnor som absolut inte kunde klassas som "obemedlade". Det mest magstarka var reaktionen från de boende när de blev ifrågasatta. Istället för att skämmas över att de i decennier hade ockuperat ett välgörenhetsprojekt för fattiga kvinnor, spelade många av pamparna och akademikerna offer. De krävde att få bo kvar med sina subventionerade hyror och hävdade "besittningsrätt" till stugorna som deras föräldrar (som en gång i tiden kanske var arbetare) hade hyrt. 4. Haveriet och den kapitalistiska slakten Pressen från media, Länsstyrelsen och allmänheten blev till slut för stor för stiftelsens styrelse. Marken och de 150 stugorna var i behov av renovering, och man kunde inte längre försvara hur man drev verksamheten. Lösningen blev ett totalt och slutgiltigt haveri för Bryggar-Annas vision: Stiftelsen beslutade att hela semesterbyn skulle säljas.Marken köptes upp av kommersiella fastighetsutvecklare. De boende tvingades bort (under högljudda och bittra protester från den vänsterelit som förlorade sitt billiga skärgårdsparadis), stugorna revs eller byggdes om, och området förvandlades till exklusiva bostadsrätter och lyxvillor för mångmiljonbelopp. Sammanfattning: Ett monument över svek Historien om Anna Johansson-Visborgs Minne är i praktiken beviset på hur den institutionaliserade arbetarrörelsen tappade sin kompass. En eldsjäl donerade sin livsförmögenhet till fattiga kvinnor. Rörelsens egna byråkrater och pampar roffade sedan åt sig gräddfilerna och lät stugorna gå i arv till sina välbärgade barn. När hyckleriet till slut blev offentligt fanns det inget annat alternativ än att sälja rubbet till högstbjudande kapitalister. Om Bryggar-Anna hade kunnat se vad hennes egna partikamrater gjorde med hennes livsverk, hade hon med största sannolikhet roterat i sin grav. (Long-Lat) 59.333149, 18.207514 https://t.co/AeNvPZtLXT https://t.co/tV0PTdw8jY https://t.co/Q8LOcXWvGE #Historia #Sverige #Arbetarrörelse
Välkommen till en absolut masterclass i hur man som ett sekulärt, progressivt och uttalat feministiskt parti bestämmer sig för att byta ut sin politiska själ mot en påse garanterade blockröster! Det vi pratar om är naturligtvis det numera legendariska samarbetsavtalet från 1999 mellan Socialdemokraternas religiösa falang (dåvarande Broderskapsrörelsen, nuvarande Tro och Solidaritet) och Sveriges Muslimska Råd (SMR). Det var ett politiskt haveri av så magnifika proportioner att det än idag fungerar som ett varnande exempel på vad som händer när desperation efter valsegrar trumfar ideologisk ryggrad. Här är en tillbakablick i denna fantastiska uppvisning i politisk byteshandel: 1. Det briljanta kontraktet: Ett mandat för en röst Året är 1999. Broderskapsrörelsen sätter sig ner med SMR och upprättar ett skriftligt dokument. Det var ingen fluffig avsiktsförklaring om allas lika värde, utan ett krasst, nästan vackert affärsmässigt avtal. Avtalet gick ut på att Socialdemokraterna lovade SMR representation på partiets vallistor på alla nivåer. Målet var att få in ett specifikt antal muslimer i riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige. I utbyte skulle SMR agera valmaskin och uppmana sina medlemmar och församlingar att rösta på Socialdemokraterna. "Röstköp" är ju ett så fult och olagligt ord. Låt oss i stället kalla det för "ömsesidigt gynnande demografisk valsamverkan". Vem behöver vinna väljare genom att övertyga dem om sin politik, när man bara kan vända sig till en religiös ledare och be dem leverera församlingens röster i ett snyggt, färdigpaketerat block? 2. Den ideologiska kullerbyttan (eller: Hur man säljer sin feministiska själ) Det roligaste med hela detta haveri är den totala intellektuella härdsmältan. Här har vi Socialdemokraterna – ett parti som byggt hela sin moderna identitet på hbtq-rättigheter, jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp och att religionen ska hållas borta från politiken. Vilka väljer de att ingå en ohelig allians med? En organisation (SMR) med djupa rötter i en extremt konservativ, bokstavstrogen tolkning av islam. Ingenting skriker ju "feministisk utrikespolitik" och "Pride-parad" riktigt lika mycket som att lova politisk makt till företrädare som förespråkar könssegregerade bad och har en minst sagt ansträngd relation till homosexuellas rättigheter. Det var ett mästerverk i politisk schizofreni. 3. Mahmoud Aldebe och det lilla kravbrevet (2006) Om S-topparna trodde att denna lilla uppgörelse skulle stanna som en diskret facklig förhandling i kulisserna, fick de ett brutalt uppvaknande 2006. Då klev nämligen Mahmoud Aldebe, dåvarande ordförande för SMR, ut i rampljuset. Med all den makt och det självförtroende som S-avtalet hade gett honom, skickade Aldebe ut ett öppet brev till de politiska partierna. Han krävde bland annat en särlagstiftning för muslimer i Sverige – egna familjelagar baserade på sharia, där imamer skulle få godkänna skilsmässor och besluta om vårdnad av barn. Surprised Pikachu-face på hela den samlade socialdemokratiska partiledningen! Vem hade kunnat ana att om man ger politiskt inflytande till religiösa fundamentalister, så kommer de att kräva... religiös fundamentalism i politiken? Socialdemokraterna tvingades till en desperat, svettig pudel och bedyrade att man minsann absolut inte stod bakom sådana idéer. 4. Omar Mustafa-kraschen (2013) Kronan på verket i detta årtionden långa haveri kom 2013. Då tyckte partiet att det var en briljant idé att välja in Omar Mustafa – dåvarande ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige (en organisation med starka band till SMR och som anklagats för kopplingar till Muslimska Brödraskapet) – i Socialdemokraternas absolut mäktigaste organ: den verkställande partistyrelsen. S-ledningen firade sin "mångfald". Men det tog ungefär en kvart innan granskande journalister och förtvivlade S-kvinnor påpekade att Mustafa, i egenskap av ordförande, rutinmässigt bjudit in rabida antisemiter och homofober som talare till sina konferenser. Efter en veckas totalt mediala kaos insåg S-ledningen plötsligt att det kanske inte gick att vara både en progressiv jämställdhetskämpe och samtidigt representera en organisation som bjuder in predikanter som vill kasta homosexuella från hustak. Mustafa tvingades avgå under förnedrande former efter bara sex dagar på posten. Sammanfattning: Socialdemokraternas samarbete med SMR är ett tidlöst monument över naivitet. Man trodde att man smart och smidigt kunde integrera en konservativ, religiös maktstruktur i den svenska arbetarrörelsens byråkrati för att säkra makten i förorterna. Istället legitimerade man islamistiska maktambitioner, kastade sina egna jämställdhetsideal under bussen och skapade en av de mest pinsamma ideologiska förtroendekriserna i partiets historia. Men hey, de fick säkert ett par extra mandat i kommunfullmäktige på 00-talet. Och det är ju, som alla politiker vet, viktigare än principer! https://t.co/jkDBL4tRJy https://t.co/VxbTDR3L6B https://t.co/D66GNgwRXi #politik #feminism #samarbete
Året är 2014. Islamiska Staten (IS) härjar i Mellanöstern, och unga män från svenska förorter reser ner i hundratal för att ansluta sig till en av modern tids blodigaste terrorsekter. Det svenska samhället står inför en existentiell säkerhetskris. Vad gör den svenska staten? Man drar sitt allra vassaste vapen: Man utser Mona Sahlin till "nationell samordnare mot våldsbejakande extremism". Man kunde nästan höra hur terroristerna darrade av skräck i kalifatet. Hur såg då Sahlins stenhårda strategi ut för att stoppa blodtörstiga jihadister? Jo, hon applicerade den klassiska svenska socialtjänstmodellen: fika, dialog och "förståelse". I stället för att låsa in hemvändande terrorister eller dra in deras medborgarskap, lanserades idén att dessa stackars "vilsna själar" behövde integreras tillbaka in i samhället. Budskapet som sändes ut till Sveriges kommuner var obeskrivligt: Hemvändande IS-krigare skulle erbjudas gräddfil till bostäder, skuldsanering, psykologhjälp och jobb. Om du skötte dig och jobbade hårt i Sverige fick du stå i bostadskö i tio år. Om du åkte till Syrien och deltog i ett folkmord, flögs du hem till en trea med balkong och ett fast jobb. Det var en integrationspolitik som var så gränslöst naiv att den skapade rubriker i utländsk press, där man öppet skrattade åt det "svenska dårhuset". Som grädde på moset startade Sahlins kansli en nationell "stödtelefon". Tanken var att oroliga mammor skulle ringa in och prata ut om sina radikaliserade söner. Telefonen ekade tom. Den kostade skattebetalarna miljoner, men genererade knappt några relevanta samtal alls. Kommunerna klagade högljutt på att de från Sahlins kansli bara fick diffusa powerpoint-presentationer och broschyrer i stället för riktiga verktyg. Och hur slutade detta magnifika uppdrag? Fick hon sparken för att hennes terrorpolitik var ett monumentalt magplask? Nej. Hon tvingades avgå 2016 eftersom hon – mitt under brinnande terrorhot – var fullt upptagen med att skriva falska intyg till sin egen livvakt. Ett passande slut på ett av svensk politiks mest pinsamma kapitel. https://t.co/LCXLoSizKv #Sverige #Extremism #Terrorism
Man blir mörkrädd av att lyssna på Kalibers granskning av S i Botkyrka. Personer med kopplingar till organiserad kriminalitet avsatte Ebba Östlin i januari 2023 och nominerade hennes ersättare. Magdalena Andersson tiger. I Västeuropas förorter är mönstret detsamma: kriminella nätverk söker sig till vänstern som kontrollerar kommunerna, bidragssystemen & förvaltningarna. Där sitter pengarna och där köps lojaliteterna. S utredde sig självt 2023 och friade sig själva. Nu, tre år senare, avslöjar Kaliber ytterligare en gängkriminell inblandad i kuppen mot Östlin. Andersson kallade det intern demokrati sedan ryktesspridning. Nu svarar hon inte i telefon. Baudin avböjer intervju. Tystnaden är svaret. S är ett hot mot demokratin. https://t.co/WfRaLnV00u #Sverige #Demokrati #Brottslighet
Den amerikanske musikern Oliver Tree har dött i en helikopterkrasch i Brasilien, där totalt sex personer omkom vid en kollision mellan två helikoptrar över en förort till Rio de Janeiro. #OliverTree #helikopterkrasch #musikern
Israel genomförde flygbombningar i södra Libanon och Beiruts förorter, riktade mot mål kopplade till Hizbollah, strax innan ett avtal mellan Iran och USA såg ut att bli verklighet. #Mellanöstern #Israel #Hizbollah
Israel fortsätter att genomföra attacker mot Libanon, vilket tvingar fler människor, inklusive Ahmad och hans familj, att fly från Beiruts södra förorter och söka skydd i bilar eller tillfälliga härbärgen, mitt i en förvärrad humanitär och ekonomisk situation i landet. #Libanon #Hizbollah #Israel
En ny rapport från Stiftelsen Järvaveckan och PwC Sverige visar att 37 procent av företagsledare anser att förortsdialekt negativt påverkar intrycket vid jobbansökningar, vilket Ahmed Abdirahman beskriver som ett uttryck för fördomar, och att även religiösa attribut kan ge negativa intryck hos 61 procent av cheferna. #mångfald #rekrytering #fördomar
