Search

Det tvångsfinansierade propagandainstitutet SVT:s Anders Holmberg och Camilla Qui… (sorry, KVARTOFT skall det vara) visade sin okunskap i söndags. De försökte grilla SD:s partiedare Jimmie Åkesson men blev själva brända. I slutet av intervjun trasslade de in sig i frågan om islam, deras trumfkort var muslimen Somar El Nader som skrivit i vänsterextrema ETC. När Kvartoft citerar El Nader och refererar till ETC som ”politiskt oberoende rödgröna ETC” reagerade Åkesson med ett skratt och den ironiska kommentaren ”jätteoberoende ”. Han fortsatte med ”Det var det dummaste jag hört. ETC är ju en vänsterextrem, väldigt radikal tidning. Vad en person skriver i den vet jag inte om jag behöver förhålla mig till”. >> #SVT #politik #JimmieÅkesson

När algoritmerna blir domare Ibland känns det som att vi lever i en värld där algoritmer har fått större makt än sunt förnuft. I förrgår försvann allt på några minuter. Mitt Facebook-konto stängdes ner. Samtidigt försvann mitt Instagramkonto, mitt Threads-konto och Dumpens Instagram. Sara blev dessutom av med sitt privata Instagramkonto. Facebook meddelade att de hade stoppat en hackare som enligt dem hade tagit sig in på mitt konto. Instagram gav en helt annan förklaring. Där påstods att jag brutit mot deras regler och att jag hade en möjlighet att överklaga innan kontot skulle tas bort permanent. Problemet var bara att det inte gick att överklaga. Vi satt i timmar och försökte komma i kontakt med Meta. När jag försökte skicka in min överklagan hamnade jag bara i en ändlös loop där ingenting fungerade. Ingen människa gick att få tag på. Ingen kunde svara på vad vi hade gjort fel. Ingen kunde hjälpa oss. På kvällen hände något märkligt. Alla konton kom tillbaka. Utan någon förklaring. Utan någon ursäkt. Utan ett enda besked om vad som egentligen hade hänt. Dagen efter började allt om igen. Facebook hävdade återigen att de stoppat en hackare. Instagram stod fast vid att mitt konto bryter mot deras regler. Threads vill att jag ska förklara varför jag brutit mot deras policy, trots att jag inte ens fått någon konkret varning om vilket innehåll som skulle vara fel. Det märkliga är att jag inte hade publicerat någonting nytt. Hur kan ett konto ena dagen vara godkänt och nästa dag plötsligt bryta mot reglerna? Vi vet naturligtvis inte vad som ligger bakom. En möjlig förklaring är att personer som ogillar Dumpens arbete samordnar massanmälningar av våra konton. Om det är så, och om Metas automatiska system reagerar på stora mängder anmälningar utan att en människa först granskar innehållet, blir resultatet att den som anmäler mest också får störst inflytande. Oavsett orsaken är det ett allvarligt problem när det saknas tydliga besked och fungerande möjligheter att överklaga. Det handlar egentligen om något större än Dumpen. Om digitala plattformar ska fungera som vår tids offentliga torg måste det också finnas rättssäkerhet. Den som stängs av ska få veta varför. Det ska finnas en fungerande möjlighet att överklaga. Beslut ska kunna granskas av människor – inte enbart av algoritmer. Det ironiska i allt detta är att vi arbetar med en av samhällets viktigaste barnrättsfrågor: att uppmärksamma och förebygga sexuella övergrepp mot barn. Ändå är det vi som gång på gång får lägga timmar på att försöka bevisa att vi har rätt att finnas kvar på plattformarna. Vi kommer naturligtvis inte att ge upp. Men Meta borde fundera över vilket samhälle de vill bidra till. Ett där organiserade anmälningar eller automatiska system kan tysta människor utan förklaring, eller ett där transparens, rättssäkerhet och möjlighet till dialog faktiskt betyder något. För om den som arbetar med att skydda barn riskerar att tystas medan algoritmerna inte kan förklara varför, då är det kanske inte användarna som är problemet. Då är det systemet. #Algoritmer #Rättssäkerhet #DigitalaPlattformar

Hej X och alla underbara följare! Jag har fått tillbaka mitt konto 😍😍😍 Tacksam att jag samtidigt fått en Merca OCH kunnat hjälpa Mick Jagger som tydligen är i ekonomisk knipa. 🤣 Ja, jag är ironisk. JA, jag klickade på en dum länk. https://t.co/Bdjeda5ZNN #tacksamhet #ironisk #socialamedier

Kad nesen te tviterī kāda meitene publiski dokumentēja savu personisko traģēdiju - viņa dzemdēja jau vēderā mirušu mazuli -, es daļēji biju neizpratnē: nu kāpēc kaut kas tik ļoti intīms jāļauj lasīt tūkstošiem acu? Un vienlaikus viņu arī sapratu, jo norunāšana nost diezgan atvieglo. Ja vien cilvēks nav no tērauda taisīts, tādi stāsti paver empātijas slūžas, bet lielākā daļa droši vien nodomā - fuhh, cik labi, ka tas nenotiek ar mani. Cilvēks vispār iekārtots domāt, ka "ar mani jau tas nenotiks". Pirms nedēļas man bija dzimšanas diena, un nākamā nav apsolīta. Plakanšūnu karcinoma. Tur, kur sākas dzīvība. Tūlīt būs mēnesis, kopš slīdu pa zaļo koridoru. Sajūta ir kā tipināt ešafota virzienā, sajūta ir kā ellē, turklāt apzinoties, ka šis vēl ir tikai priekškambaris. Vai man jebkad varētu ienākt prātā, ka vēzis attiektos uz mani? Nē, protams. Tas kaut kā vienmēr atgadās ar citiem, kaut kur blakus, un tomēr - ar citiem... Tāpēc ieķēru iksa premium, lai nav ierobežots zīmju skaits, un tvītošu - esmu 100% droša, ka šo akurāt šajā mirklī lasa vismaz pārdesmit sievietes, kuras vēl neko nenojauš, bet faktiski jau atrodas pirmsvēža stadijā, kad to nelaimi var likvidēt ar pāris šņik-šņak un dzīvot laimīgi nost. Pirmkārt, nekādu simptomu nav gadiem. Man bikucīt sāpēja mugura. Kaut ko nepareizi daru sporta zālē, vienmēr nodomāju. Tad martā parādījās citi simptomi un te nu es esmu - aci pret aci ar nāves bailēm, ar simtiem eksistenciālu jautājumu, ar milzīgu cerību, ka Dieviņš taču nav sataisījies mani tik agri noņemt no trases, un ar totālu paļaušanos uz konvencionālo medicīnu. Ak, meitenes, ja vien es būtu aizgājusi uz skrīningu taisni tad, kad tā vēstule pienāca... Bet nē, tā ilgi nogulēja plauktā. Jo - "uz mani taču tas neattiecas, ar mani jau nekas tāds nenotiks". Pilnīgi noteikti arī starp jums ir tādas, kas laikus izdara visu, ko prasa pasaule, bet pie ārsta iet baidās. Pierakstiņš pie manikīra ir vienmēr, bet pierakstīties pie ārsta - ai, gan jau kaut kad 🙂 Šobrīd, kad vēl tikai gaidu konsīlija spriedumu, man ir daudz laika pārdomāt dzīvi. Lieki teikt, sajūta ir kā mazai meitenei melnā istabā bez logiem, kura izmisīgi cer, ka atvērsies durvis un kāds izvedīs gaismā. Apraudāties var jebkurā mirklī. Daudz lasu, jo nu skaidrs tak, ka vēzis nav tikai medicīniska cēloņlikumsakarību virkne, tam ir arī psihiskais plāns. Un ezotēriskais. Man no dabas iedots ļoti racionāls prāts komplektā ar hiperjūtīgu emocionālo pasauli, tāpēc arī baigā svaidīšanās no vienas bedres otrā. Ironiski, prasīju ģimenes ārstei preventīvi izrakstīt kādus pretsāpju medikamentus, a šī man izraksta antidepresantus 🙂 Es uz tiem vienmēr esmu skatījusies kā uz vārguļu zālēm. Neesmu vēl nopirkusi, bet moš jānoprovē. Skaidrs, ka cilvēkiem vārds 'vēzis' ir sinonīms vārdam 'nāve', lai gan mediķi jau vairākus gadus saka, ka tas nav nāves spriedums, bet hroniska slimība. Šajā ziņā kolēģes žurnālistes ir lieliski piemēri - Henrieta, Supčiks, Evija Unāma... Cīnās un izcīnās. Arta Lāce manā ieskatā vispār ir kiborgs - pēc visa leikēmijas pārciestā viņa ir ne tikai dzīva, bet pat ļoti dzīva! Un forši, ka visas publiski runā. Onkoloģijas skarto rindas nerūk, un katru dienu būs kāds, kuram noderēs zināt, ka... others have been burned by the same fire as you. Nupat lasīju, ka 2050. gadā vēzis tieši vai pastarpināti skars 9 no 10 cilvēkiem. Tātad šai lietai jāpieiet racionāli, un labāk būt hipohondriķim, nekā neiet pie ārstiem vispār. Citādi tas točna ir kaps. Es pati sev tikai pirms pāris dienām nodefinēju, kā uz šo tripu skatīšos. Kā uz eksāmenu pirms izkāpšanas galapieturā, un tādā melnā humora mērcē. Ja tic reinkarnācijai, tad cilvēka uzdevums ir aiziet no šīs pasaules maķenīt gudrākam nekā ienāci. Bikucīt uzlabot karmiskos rādītājus. Ja man izdosies aizklauvēties līdz pilsoņiem vismaz neignorēt uzaicinājumus uz skrīningiem, jau būs padarīta darba sajūta. Ja man izdosies nenomirt, citas zinās, ka, re, tas ir iespējams. Ja tomēr gals būs bēdīgs... lasām vēlreiz to rindiņu par "aizklauvēties". P.S. Gaidot RAKUSā uz magnētisko, izdomāju izšuvumu dakteru ķitelīšiem. "God is busy, may I help you?" Vai nav feini, ko? 🙂 P.S.S. Līdzjūtības manā taimlainā, lūdzu, nē. Vismaz pagaidām es savā spogulī redzu jaunu, skaistu, ziedošu sievieti. #Vēzis #Empātija #Dzīve

Ukrainas prezidents Volodimirs Zelenskis ironiski atbildēja uz ASV prezidenta Donalda Trampa jautājumu par iespējamu tikšanos ar Krievijas prezidentu Vladimira Putinu, radot smieklus NATO samitā Ankarā, kur viņš uzsvēra situācijas bīstamību Maskavā un ieteica izvēlēties drošāku tikšanās vietu Eiropā. #Zelenskis #Tramps #Putins

Olof Bärtås, vikarierande redaktör på Expressens kultursida, rycker ut till försvar för Anders Q Björkmans insinuation om att @CarlOskar flörtar med fascistisk estetik. Enligt den vikarierande kulturredaktören ska jämförelsen med Mussolini inte tas på allvar. Den är ”ironisk”, vilket tydligen framgår av ett utropstecken som ”ska få smilbanden att dra på sig”. Frågan är om Expressens kultursida hade varit lika generös om en borgerlig skribent jämfört en vänsterpolitiker med Hitler och sedan hänvisat till ironi. Då hade vi sannolikt fått höra om trivialisering av nazismen, historierevisionism och farlig politisk retorik. Därefter intar den vikarierande kulturredaktören ett närmast parodiskt von oben-perspektiv. Den så kallade ”nyhögern” förstår enligt honom inte kultur på grund av en ”bristande känsla för stilgrepp och genrer”. Kulturjournalister kan däremot, genom litteratur och historia, ”avtäcka tolkningsramar och undertexter” som förblir dolda för ”samtidskranka politikertyper”. Det är en imponerande självbild: kulturredaktören som upplyst uttolkare, höjd över politiker och journalister som saknar förmåga att förstå ironi. Men talet om stilgrepp fungerar här mest som ett intellektuellt alibi för politisk dubbelmoral. När en minister associeras med Mussolini är det sofistikerad kulturjournalistik. När jämförelsen kritiseras beror det på att kritikerna inte kan läsa. Den vikarierande kulturredaktören tror sig avslöja en hel yrkeskårs bristande läsförståelse. I själva verket avslöjar texten främst hans egen självgodhet, politiska enögdhet och intellektuella torftighet. https://t.co/BupTAtN3Kv #Kulturdebatt #Politik #Ironi

Berättelsen om Anna Johansson-Visborgs Minne och de 150 stugorna i Nacka är en av de mörkaste och mest ironiska tragedierna i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är historien om hur en storslagen, osjälvisk gåva till samhällets allra fattigaste och mest utsatta kvinnor kapades av fackpampar, politiker och den övre medelklassen – för att till slut säljas ut till fastighetsutvecklare. Här är en liten genomgång i hur "Bryggar-Annas" vackra vision förvandlades till ett monument över hyckleri och nepotism. 1. Bryggar-Annas storslagna vision Anna Johansson-Visborg (1876–1953), känd som "Bryggar-Anna", var en pionjär inom den svenska fackföreningsrörelsen. Hon slet på bryggerier, organiserade arbetarkvinnor och var en urkraft för kvinnors rättigheter. Genom smarta affärer och fastighetsinvesteringar byggde hon upp en ansenlig förmögenhet. Eftersom hon mindes hur det var att vara fattig och utsliten, skapade hon stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne. Hon köpte ett enormt och naturskönt markområde i Skuru i Nacka. Syftet var glasklart och inskrivet i stadgarna: Här skulle "obemedlade och mindre bemedlade" yrkesarbetande kvinnor (som sömmerskor, städerskor och bryggeriarbetare) få chansen att hyra en sommarstuga för en struntsumma, så att de kunde få frisk luft och vila upp sig. 2. Det tysta maktövertagandet: Pamparnas paradis De första decennierna fungerade stiftelsen som det var tänkt. Men i takt med att decennierna gick, och generationerna byttes ut, skedde ett tyst och cyniskt maktövertagande. När samhället blev rikare och arbetarkvinnorna fick det bättre, borde stugorna rimligtvis ha gått till nya grupper av utsatta kvinnor – kanske ensamstående mammor i förorten eller fattigpensionärer. Istället hände följande: Vänskapskorruptionen: Stugorna började förmedlas via interna kontakter inom Socialdemokraterna, LO och fackförbunden. De som hade "rätt" nätverk fick plötsligt tillgång till de hett eftertraktade stugorna. Arvet till eliten: Hyreskontrakten gick i arv. Resultatet blev att stugorna till slut beboddes av fackpampar, högavlönade byråkrater, journalister och den akademiska medelklassen. Skrattretande hyror: Dessa priviligierade personer, med inkomster långt över genomsnittet, betalade absurda underpriser – ofta bara några få tusenlappar om året – för att ha en egen sommarstuga på sjötomt mitt i Stockholms innerskärgård. Allt subventionerat av stiftelsens pengar. 3. Avslöjandet och det skamlösa försvaret När medierna (bland annat Expressen) började granska stiftelsen på 2000- och 2010-talet briserade skandalen. Det var totalt uppenbart att stiftelsen bröt mot Bryggar-Annas testamente och syfte. Stugorna befolkades av välbärgade män och kvinnor som absolut inte kunde klassas som "obemedlade". Det mest magstarka var reaktionen från de boende när de blev ifrågasatta. Istället för att skämmas över att de i decennier hade ockuperat ett välgörenhetsprojekt för fattiga kvinnor, spelade många av pamparna och akademikerna offer. De krävde att få bo kvar med sina subventionerade hyror och hävdade "besittningsrätt" till stugorna som deras föräldrar (som en gång i tiden kanske var arbetare) hade hyrt. 4. Haveriet och den kapitalistiska slakten Pressen från media, Länsstyrelsen och allmänheten blev till slut för stor för stiftelsens styrelse. Marken och de 150 stugorna var i behov av renovering, och man kunde inte längre försvara hur man drev verksamheten. Lösningen blev ett totalt och slutgiltigt haveri för Bryggar-Annas vision: Stiftelsen beslutade att hela semesterbyn skulle säljas.Marken köptes upp av kommersiella fastighetsutvecklare. De boende tvingades bort (under högljudda och bittra protester från den vänsterelit som förlorade sitt billiga skärgårdsparadis), stugorna revs eller byggdes om, och området förvandlades till exklusiva bostadsrätter och lyxvillor för mångmiljonbelopp. Sammanfattning: Ett monument över svek Historien om Anna Johansson-Visborgs Minne är i praktiken beviset på hur den institutionaliserade arbetarrörelsen tappade sin kompass. En eldsjäl donerade sin livsförmögenhet till fattiga kvinnor. Rörelsens egna byråkrater och pampar roffade sedan åt sig gräddfilerna och lät stugorna gå i arv till sina välbärgade barn. När hyckleriet till slut blev offentligt fanns det inget annat alternativ än att sälja rubbet till högstbjudande kapitalister. Om Bryggar-Anna hade kunnat se vad hennes egna partikamrater gjorde med hennes livsverk, hade hon med största sannolikhet roterat i sin grav. (Long-Lat) 59.333149, 18.207514 https://t.co/AeNvPZtLXT https://t.co/tV0PTdw8jY https://t.co/Q8LOcXWvGE #Historia #Sverige #Arbetarrörelse

Först var det@victorsmalm som anförde linjen ”mäh det var ju en ironisk text.” Nu kommer nästa ljushuvud med samma linje. Dessa herrar vet alltså inte vad ironi är. För samtidigt som kritiken är ironisk ska man ”tassa lite försiktigt kring” monumentet. https://t.co/3C9eQcON1z #ironi #kritik #konst

Elias Rosell reflekterar över den ironiska kopplingen mellan Trumps förkärlek för fossila bränslen och de extrema väderförhållanden som präglade USA:s 250-årsjubileum, där värmeböljan och avbokade arrangemang tydde på ökande klimatförändringar, vilket utmanar Maga-rörelsens syn på klimatfrågor. #klimat #Trump #extremväder

@taurus726 De har mere travlt med at dække sig til, mens de slænger sig på gerningsstedet, end at vise et minuts respekt og medmenneskelighed. Denne 2. generations modborger, er ironisk nok også de mest velfærdskrævende, som DK har taget imod af humanitær grunde. https://t.co/KodHKK4iWu #samfund #menneskerettigheder #velfærd

24. jūnijā, 6.59 no rīta, pasaulē nāca mūsu dēls Lūkass. Viņš svēra 196 gramus. Un ir ļoti savādi apzināties, ka viņa nāves diena nāca pirms viņa dzimšanas dienas. Viņš manī nodzīvoja 18 nedēļas un 4 dienas. Mums bija 3 papildus nedēļas, kuru laikā mēs saglabājam ierakstu ar viņa sirdspukstiem, tajā laikā viņš izauga pietiekami liels, lai puncī dzirdētu arī savā tēta un lielās māsas balsi. Pietiekami liels, lai mēs varētu paņemt mājās viņa roku un pēdiņu nospiedumus. Pietiekami liels, lai mēs varētu viņu ievīstīt sedziņā un samīļot. Savādi to teikt, bet pat pietiekami liels, lai varētu pateikt, ka viņam ir mans deguns. Vīrs viņu nokristīja, mēs atvadījāmies un tad, tā vietā, lai vestu viņu mājās, viņš tika aiznests prom. Nākamreiz viņam tuvumā būšu viņa bērēs. Pašas dzemdības bija salīdzinoši vieglas, pat savā ziņā dziedinošas. Mans pēdējais svarīgais darbs kā viņa mammai. Dzemdības ilga apmēram 8 stundas, ar mani bija vīrs. Visādi citādi, ja iznākums būtu savādāks, tās būtu bijušas tieši tādas dzemdības, kādas es ar viņu biju plānojusi, kad par to pāris mēnešus atpakaļ runāju ar savu vecmāti. Ņemot vērā, ka viņš vēl bija tikai pusceļā, vēl pavisam mazs, man nebija nekādu komplikāciju, plīsumu vai pārāk liels asins zaudējums, tāpēc mājās devāmies jau tajā pašā dienā. Lai gan šeit tā ir pieņemta prakse, pēc dzemdībām ātri dodas mājās, taču mums teica, ka vecmāte apraudzīs tuvāko dienu laikā pie mums mājās. Es saprotu, ka tas skan stulbi, bet vakar, jau mājās, es domāju par to, ka nu kā viņš tur slimnīcā tagad, viens.. Vienīgais mierinājums, ka es zinu, ka viņš nav viens, ka es viņu satikšu atkal, bet vienlaikus, tas mani atstāj kaut kur pa vidu- gribot būt te ar meitu un vīru, un tur - ar Lūkasu. Bet mēs zinājām, ka brauksim mājās bez viņa, jau kad zvanīju vecmātei. Domāju, ka skaidrs bija arī vīra vecākiem, jau no tā, zemapziņā visiem nepārprotamā kliedziena, kas nāk no mātes, kura zaudē savu bērnu. Šoreiz uz slimnīcu devāmies ātrās palīdzības mašīnā, es uz to aizgāju zeķēs, vīrs tikai paķēra kurpes un somu, kas jau pāris nedēļas bija sakrāmēta tieši šādam gadījumam. Tagad, esot mājās, ir tik sirreāla sajūta. Meita vēl ir pie draudzenes, mēs gribējām ieviest mājās kārtību, nomainīt gultas veļu, piepildīt ledusskapi, lai viņa var atgriezties normālos apstākļos. Nu cik nu. Es te nebiju bijusi 3 nedēļas, vīrs tikai ik pāris, ātri ieskriet pēc kādām mantām, pabarot un sabužināt kaķus (vīra tēvs kategoriski neļāva mums viņus ņemt pie viņiem, bet meita ir tā sailgojusies, ka satikt kaķus jau vien būs priecīgs notikums). Dārzs ir aizaudzis. Trīs nedēļas nepļauta zāle, salikt atpakaļ visus tehniskos pričendāļus - tas šodien ir vīra darāmo darbu sarakstā. Ironiski, ka dienā, kad zaudējām Lūkasu, man pienāca paziņojums par uzsāktu administratīvo lietu, jo ar visu šo nebiju saorganizējusi zāles pļaušanu arī mūsu īpašumā Latvijā. Atbilde uz saņemto paziņojumu bija pēdējais, ko izdarīju pirms aizgāju uz tualeti un, tad jau... Tas, protams, ir nesaistīti, bet vienkārši tā dzīves vienmuļība un haotiskums vienlaikus - nenopļauta zāle, traģēdija, atkal nenopļauta zāle. Meitai šodien zīmēšanas nodarbība, kaut kad jāsazinās ar apbedīšanas biroju, mazgājas veļa... Es vakar raudāju (ar vīru sarunājām, ka līdz Lūkass piedzims, mēs turamies, jo man bija bail, ka es citādi neizturēšu), raudot, prasīju vīram - kā mēs vispār spēsim turpināt vienkārši dzīvot, uz ko viņš atbildēja "we'll find out". Un tieši tāpēc es viņu tik ļoti mīlu, viņa spēku, pārliecību, ticību mums. Man vajag visus pasaules vārdus un tāpat nespēju izrunāt, izsāpēt, līdz galam izteikt. Bet viņa "we'll find out" ir iemesls kāpēc es daru lielas un gandrīz absurdi sadzīviskas lietas dienu pēc tam, kad apskāvu savu dēlu pirmo un pēdējo reizi. #Dzimšana #Zaudējums #MātesMīlestība

Siden Københavns Politi (og sandsynligvis PET) slog min dør ned og tog min videoovervågning, min computer og min telefon pga min milde og proportionale modstand mod afviklingen af danskernes digitale privatliv, har der været NUL dækning i den danske mainstream-presse. Det til trods for, at videoen af politiets voldsomme dørgennembrud og en maskeret betjents målrettede afbrydning af strømmen i lejligheden har fået over 8 millioner visninger på X, mere ens 500 k visninger på Instagram - og til trods for, at det vel på en eller anden måde må have offentlighedens interesse, at politiet er blevet til en sortklædt maskeret organisation, der vil gå ekstremt langt for, at borgerne ikke må dokumentere deres arbejde. Ironisk nok motiveret af, at jeg har gjort modstand mod statens og politiets forsøg på overvågning af borgerne (!) Der er åbenbart stor forskel på, hvem der må overvåge hvem. Jeg synes, det er lidt påfaldende, at den danske presse ikke finder det særligt interessant. #Privatliv #Overvågning #Politiet

Tas, ka populārajā Latvijas Radio raidījumā “Krustpunktā” pirmie jautājumi (turklāt tādā ironiskā, viegli pārmetošā tonī) iekšlietu ministram ir par viņa gluži pašsaprotamo (36-ajā neatkarības gadā!) rīkojumu IeM pakļautības struktūrās izmantot vienīgi valsts valodu (izņemot ārkārtas gadījumus), ir mazākais dīvaini, un diemžēl neko labu neliecina par daļas Latvijas žurnālistikas korpusa pasaules redzējumu. #Latvija #Žurnālistika #ValstsValoda

Raksts Vēl tikai citplanētiešu pietrūkst! apspriež nesenos notikumus Latvijas politikā, kur, sekojot vairākiem skandāliem un demisijām, politiķi izsaka satraukumu un ironiju par notiekošo, norādot uz nepieciešamību pēc strauju un negaidītu pārmaiņu, pat iekļaujot citplanētiešu ierašanās kā ironisku komentāru par situāciju. #politika #demisija #Latvija