Search

När argumenten tryter återstår tydligen att tillskriva motståndaren dolda motiv. Kritik mot islamism är inte ett “korståg mot muslimer”, lika lite som kritik mot kristen fundamentalism är ett korståg mot kristna. Bemöt sakfrågorna i stället för att angripa avsändaren. #Debatt #Argumentation #ReligiösFrihet

Erneut wird Fußballnationalspieler Felix Nmecha in einem Beitrag des ÖRR in ein schlechtes Licht gerückt. Neben „christlichem Fundamentalismus“ wird ihm dabei auch unterstellt, seine Glaubensbekundungen als „Marketingstrategie“ zu nutzen. https://t.co/K49FobGoow #Fußball #Nmecha #Glauben

Comeback efter ledighet. ”Maktdemonstrationen utanför KS är del i ett internationellt mönster. Och av en fundamentalistisk rörelse där är allt annat är underordnat Den Stora Saken.” https://t.co/YPeCqRnEcJ #Comeback #Maktdemonstration #Fundamentalism

las instituciones, los medios y los individuos a adaptarse por adelantado a lo que creen que querrá el nuevo poder, sin que nadie se lo pida. Esa adaptación silenciosa —los medios que suavizan la crítica, los políticos que ya se alinean, los académicos que prefieren el silencio prudente— es la que convierte una amenaza en una realidad. Los autócratas no conquistan las instituciones: las instituciones se entregan. Snyder también distingue entre la política de la inevitabilidad —la ilusión liberal de que la democracia avanza sola hacia adelante— y la política de la eternidad: el mito del pasado glorioso, el pueblo homogéneo y amenazado, el enemigo interno que lo explica todo. Cuando la primera promesa se rompe —y el liberalismo la rompió— el espacio es ocupado automáticamente por la segunda. De la Espriella opera exactamente en ese registro: no ofrece un programa, ofrece un mito. Y su advertencia más célebre merece repetirse en cada aula universitaria: como dice Snayder, la posverdad es el prefascismo. Quien controla el lenguaje, controla la realidad. Quien controla la realidad no necesita suprimir las elecciones: le basta con vaciarlas de contenido. Ese es exactamente el patrón que Levitsky y Ziblatt documentaron en Cómo mueren las democracias: estos líderes no llegan con tanques sino con urnas, y desde adentro colonizan las instituciones que los trajeron al poder. No destruyen la democracia de un golpe: la erosionan gradualmente. Cooptan las cortes, capturan la fiscalía, asfixian a la prensa independiente. De la Espriella tiene abiertas demandas contra más de veinte periodistas. Convierte la polarización en estrategia, no en consecuencia. La forma sobrevive: el contenido muere. Pero como toda franquicia exitosa, esta responde a una necesidad real. El liberalismo hizo promesas que no cumplió —lo advirtió Bobbio hace cuarenta años. Prometió igualdad y entregó desigualdad creciente. Prometió deliberación y produjo captura corporativa del Estado. Prometió ciudadanos activos y cosechó apatía y clientelismo. En ese vacío secular y acumulado crecen los De la Espriella del mundo. No son la enfermedad: son la fiebre que indica que el cuerpo ya estaba enfermo. El neoliberalismo agravó todo eso: la deriva desde el liberalismo político hacia el fundamentalismo de mercado destruyó los lazos de solidaridad que hacen posible la vida democrática. Colombia tiene además su propio antecedente. En 2009, el presidente Uribe proclamó, frente al entonces príncipe Felipe de Borbón, que “el estado de opinión es la fase superior del estado de derecho”—la voluntad popular directa por encima de la norma escrita, de los jueces, de los contrapesos institucionales. Las cortes lo detuvieron entonces. Pero el virus quedó en el ambiente. De la Espriella es su variante más evolucionada: ya no necesita teorizar el principio, le basta con practicarlo. Los drones, la pólvora, el show en tarima son el estado de opinión hecho espectáculo. Y detrás del espectáculo, el mismo proyecto: un hombre, una voluntad, un pueblo homogéneo y mítico que lo respalda. Un candidato que declaró que “la ética no tiene nada que ver con el derecho”, que defendió al testaferro de Maduro, que amenaza a quienes lo cuestionan, que importó su programa de Buenos Aires y Madrid, no representa una alternativa al sistema que falló. Representa su versión más cínica: el mismo poder concentrado, pero sin la hipocresía de fingir que le importa el bien común. El populismo de derechas acierta en el diagnóstico —las élites fallaron, el sistema está roto— y pudre la cura. Pretende curar la enfermedad matando al paciente. Bukele no resolvió la desigualdad estructural de El Salvador: concentró el poder y dejó al país más vulnerable. Milei prometió destruir el Estado que fallaba y está destruyendo también el Estado que protegía a los más débiles. Orbán llevaba quince años gobernando y Hungría es más desigual y menos libre que cuando llegó. En todos los casos, el diagnóstico era parcialmente correcto. #Democracia #Populismo #Posverdad

Islamic fundamentalism is growing. Reinterpreting any criticism of it as racism does not protect Muslims but rather the power and structures of those who constrain Muslims and threaten our democracy. Fight hate and ask critical questions. One cannot happen without the other. (translated)

Välkommen till en absolut masterclass i hur man som ett sekulärt, progressivt och uttalat feministiskt parti bestämmer sig för att byta ut sin politiska själ mot en påse garanterade blockröster! Det vi pratar om är naturligtvis det numera legendariska samarbetsavtalet från 1999 mellan Socialdemokraternas religiösa falang (dåvarande Broderskapsrörelsen, nuvarande Tro och Solidaritet) och Sveriges Muslimska Råd (SMR). Det var ett politiskt haveri av så magnifika proportioner att det än idag fungerar som ett varnande exempel på vad som händer när desperation efter valsegrar trumfar ideologisk ryggrad. Här är en tillbakablick i denna fantastiska uppvisning i politisk byteshandel: 1. Det briljanta kontraktet: Ett mandat för en röst Året är 1999. Broderskapsrörelsen sätter sig ner med SMR och upprättar ett skriftligt dokument. Det var ingen fluffig avsiktsförklaring om allas lika värde, utan ett krasst, nästan vackert affärsmässigt avtal. Avtalet gick ut på att Socialdemokraterna lovade SMR representation på partiets vallistor på alla nivåer. Målet var att få in ett specifikt antal muslimer i riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige. I utbyte skulle SMR agera valmaskin och uppmana sina medlemmar och församlingar att rösta på Socialdemokraterna. "Röstköp" är ju ett så fult och olagligt ord. Låt oss i stället kalla det för "ömsesidigt gynnande demografisk valsamverkan". Vem behöver vinna väljare genom att övertyga dem om sin politik, när man bara kan vända sig till en religiös ledare och be dem leverera församlingens röster i ett snyggt, färdigpaketerat block? 2. Den ideologiska kullerbyttan (eller: Hur man säljer sin feministiska själ) Det roligaste med hela detta haveri är den totala intellektuella härdsmältan. Här har vi Socialdemokraterna – ett parti som byggt hela sin moderna identitet på hbtq-rättigheter, jämställdhet, kvinnors rätt till sin egen kropp och att religionen ska hållas borta från politiken. Vilka väljer de att ingå en ohelig allians med? En organisation (SMR) med djupa rötter i en extremt konservativ, bokstavstrogen tolkning av islam. Ingenting skriker ju "feministisk utrikespolitik" och "Pride-parad" riktigt lika mycket som att lova politisk makt till företrädare som förespråkar könssegregerade bad och har en minst sagt ansträngd relation till homosexuellas rättigheter. Det var ett mästerverk i politisk schizofreni. 3. Mahmoud Aldebe och det lilla kravbrevet (2006) Om S-topparna trodde att denna lilla uppgörelse skulle stanna som en diskret facklig förhandling i kulisserna, fick de ett brutalt uppvaknande 2006. Då klev nämligen Mahmoud Aldebe, dåvarande ordförande för SMR, ut i rampljuset. Med all den makt och det självförtroende som S-avtalet hade gett honom, skickade Aldebe ut ett öppet brev till de politiska partierna. Han krävde bland annat en särlagstiftning för muslimer i Sverige – egna familjelagar baserade på sharia, där imamer skulle få godkänna skilsmässor och besluta om vårdnad av barn. Surprised Pikachu-face på hela den samlade socialdemokratiska partiledningen! Vem hade kunnat ana att om man ger politiskt inflytande till religiösa fundamentalister, så kommer de att kräva... religiös fundamentalism i politiken? Socialdemokraterna tvingades till en desperat, svettig pudel och bedyrade att man minsann absolut inte stod bakom sådana idéer. 4. Omar Mustafa-kraschen (2013) Kronan på verket i detta årtionden långa haveri kom 2013. Då tyckte partiet att det var en briljant idé att välja in Omar Mustafa – dåvarande ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige (en organisation med starka band till SMR och som anklagats för kopplingar till Muslimska Brödraskapet) – i Socialdemokraternas absolut mäktigaste organ: den verkställande partistyrelsen. S-ledningen firade sin "mångfald". Men det tog ungefär en kvart innan granskande journalister och förtvivlade S-kvinnor påpekade att Mustafa, i egenskap av ordförande, rutinmässigt bjudit in rabida antisemiter och homofober som talare till sina konferenser. Efter en veckas totalt mediala kaos insåg S-ledningen plötsligt att det kanske inte gick att vara både en progressiv jämställdhetskämpe och samtidigt representera en organisation som bjuder in predikanter som vill kasta homosexuella från hustak. Mustafa tvingades avgå under förnedrande former efter bara sex dagar på posten. Sammanfattning: Socialdemokraternas samarbete med SMR är ett tidlöst monument över naivitet. Man trodde att man smart och smidigt kunde integrera en konservativ, religiös maktstruktur i den svenska arbetarrörelsens byråkrati för att säkra makten i förorterna. Istället legitimerade man islamistiska maktambitioner, kastade sina egna jämställdhetsideal under bussen och skapade en av de mest pinsamma ideologiska förtroendekriserna i partiets historia. Men hey, de fick säkert ett par extra mandat i kommunfullmäktige på 00-talet. Och det är ju, som alla politiker vet, viktigare än principer! https://t.co/jkDBL4tRJy https://t.co/VxbTDR3L6B https://t.co/D66GNgwRXi #politik #feminism #samarbete

Marjane Satrapi, een invloedrijke Iraanse schrijver, striptekenaar en filmregisseur, beschouwde cultuur als een krachtig wapen tegen fundamentalisme en voelde zich ondanks haar succes in Frankrijk steeds een balling, vooral na de dood van haar echtgenoot in 2025. #MarjaneSatrapi #Persepolis #graphicjournalism

Özcan Akyol beschrijft in zijn column het verontrustende normaliseren van gewelddadige en racistische taal in de Nederlandse samenleving, geïllustreerd door een bevreemdend moment in de studio van Jeroen Pauw, waar de problematiek rond 'remigratie' en de implicaties ervan voor minderheden aan de orde kwam. #remigratie #normalisering #fundamentalisme

Articolul comemorează 101 ani de la „Procesul Maimuței”, în care profesorul John T. Scopes a fost acuzat pentru predarea teoriei evoluției a lui Darwin, declanșând o dezbatere culturală semnificativă în America între secularism și fundamentalism. #ProcesulMaimuței #TeoriaEvoluției #StarWars