Search

Missvisande när opartiska @SVT:s dokumentär med fokus på Carl-Oskar Bohlin (M) – kallar arbetarrörelsenära vänsterlutande fackliga tankesmedjan Katalys – för – ”oberoende fackliga Katalys” – och @SVT är inte transparenta med att vad Bohlin gjorde ”dagen efter intervjun” – var att publicera hela @SVT:s oklippta intervju med honom i sociala medier @SVTNyheter #journalistik SVT:s dokumentärserie ”Svenska smärtpunkter” – ”Drevet” #journalistik #SVT #dokumentär

Jag: "Arbetarna lämnar Socialdemokraterna och går till SD. I valet 2026 kommer SD bli Sveriges arbetarparti." Socialdemokraternas alla politiker, fackliga ombudsmän och Daniel Suhonen: "Det är ett mysterium. Vi förstår inte alls vad det kan bero på." https://t.co/BT3U8yUs5c #politik #val2026 #Socialdemokraterna

BREAKING NEWS: STREJKEN ÄR SLUT! IF Metall: "Tesla Sverige har köpt ut alla våra strejkande medlemmar på företaget. Det innebär att konflikten inte längre har någon verkan. Därför avbryter vi stridsåtgärderna och avslutar konflikten. Vi kan konstatera att Tesla är så starka motståndare till kollektivavtal att de hellre köper ut anställda som är medlemmar i facket än ger dem trygga villkor. Det saknar motstycke på den svenska arbetsmarknaden – precis som Teslas systematiska strejkbryteri. De har använt metoder som varit bannlysta i Sverige sedan 1930-talet. Det har helt enkelt inte varit en rättvis match – eftersom Tesla inte har respekterat spelreglerna på vår svenska arbetsmarknad. IF Metalls mål är att kollektivavtal ska gälla på hela den svenska arbetsmarknaden. Det målet ligger fast. Men Tesla är ett helt exceptionellt företag. De är ideologiska motståndare till varje form av fackligt inflytande och har ägnat sig åt systematiskt strejkbryteri sedan dag ett. De har lagt enorma ekonomiska resurser på att bryta mot strejken – och kan stå emot våra omfattande konfliktåtgärder på ett helt annat sätt än andra företag. Vår nästan tre år långa konflikt med Tesla har fört upp värdet av kollektivavtal på dagordningen, både nationellt och internationellt. I Sverige har stödet för vår arbetsmarknadsmodell – där fack och arbetsgivare gör upp om villkoren – visat sig vara grundmurat. Stödet från andra fackföreningar, både i Sverige och utomlands, har varit kompakt. Deras sympatiåtgärder har varit ovärderliga. Under hela konflikten har IF Metall haft ett starkt stöd från allmänheten, och från många motparter på arbetsmarknaden. Våra strejkande på Tesla är fackliga hjältar, som har gjort stora personliga uppoffringar under lång tid. IF Metall är fortsatt beredda att ta kampen för kollektivavtal, oavsett var eller när en motpart skulle motsätta sig det. Strejken har visat vilken kraft och uthållighet som finns i vårt förbund." https://t.co/1qFLqtgO3D #fackligt #strejk #arbetsmarknad

Århundradets byteshandel: Vi fick lägre koldioxidutsläpp och Kina fick hela vår bilindustri. Grattis till oss! 😂 Man kan inte annat än att skratta åt eländet. VW:s kris är så djup att ledningen i torsdags ville dra i nödbromsen helt och stänga fyra fabriker. Men eftersom det blev för mycket liv i luckan valde de att "bara" skrota hälften av sina bilmodeller istället. Som motorjournalisten Håkan Matson så vackert uttryckte det i Aktuellt: "Det är bara att försöka bromsa sig igenom eländet." Spoiler alert: Det går inte att bromsa sig ur en ekonomisk krasch när motståndaren gasar i 200 km/h. Men varför skydda fordonsindustrin egentligen? Den har ju bara råkat vara ryggraden som burit hela Europas ekonomi och välfärd i generationer. Men istället för att säkra den låter vi Volkswagen sjunka i "gamla strukturer", fackliga strider och elräkningar som blivit över 200% dyrare än konkurrenternas efter att man la ner kärnkraften i Europa. Under tiden kliver Kina in med full offensiv lust. Fem kinesiska tillverkare slutförhandlar just nu om att ta över fabrikerna för en kaffepeng. De flyttar helt enkelt in i våra egna toppmoderna anläggningar, bygger sina bilar på vår mark med billig energi i ryggen och rundar alla EU:s handelstullar på köpet. Är det här beviset på att den "gröna omställningen" bara är ett finare ord för att avveckla västvärlden, eller är planen att vi ska köra vår egen industri i botten tills vi blir helt beroende av Kina för att överleva? #Bilindustri #Kolkraft #Ekonomi

Här är en liten genomgång i historien om Knarrholmen, ett av de mest övertydliga exemplen i modern svensk historia på när arbetarrörelsens vackra ord om "solidaritet" krockar med fackpamparnas plötsliga sug efter att leka riskkapitalister. Detta är berättelsen om hur facket sålde ut sina egna medlemmar och förvandlade ett arbetarparadis till ett gräddhyllesamhälle för miljonärer. Bakgrunden: Arbetarnas egen ö Knarrholmen, belägen i Göteborgs södra skärgård, var från början arbetarrörelsens stolthet. På 1930-talet köptes ön av en fackförening (det som senare blev IF Metall Göteborg) tack vare en donation. Syftet var glasklart och genuint vackert: man ville ge de trångbodda, hårt slitande varvs- och industriarbetarna i Göteborg en chans till frisk luft och en billig semester. Här byggdes hundratals enkla små stugor. Generationer av arbetarfamiljer tillbringade sina somrar här. Det var camping, dansbana, föreningsliv och Pripps Blå. Ön var bokstavligen sinnebilden för det fackliga löftet: att arbetarna tillsammans kunde skapa något fantastiskt. Haveriet: När IF Metall fick dollartecken i ögonen Spola fram till 2014. IF Metall i Göteborg tycker plötsligt att ön är för "dyr i drift". Istället för att hitta en lösning tillsammans med de medlemmar som älskade ön, valde fackledningen att sälja hela rasket. Och de sålde det inte till en folkrörelse, en kommun eller en stiftelse. De sålde Knarrholmen till ett privat byggkonsortium med tunga aktörer från fastighetsbranschen. Prislappen? Runt 65 miljoner kronor. För IF Metalls ledning var det en ren och skär fastighetsaffär, men för de hundratals medlemmar som hade sina stugor där var det ett monumentalt svek. De gjorde det inte för att de behövde pengar, IF Metall har en samlad strejkkassa och ett kapital på omkring 10 miljarder kronor, och då kommer ju frågan om någon i toppen av IF Metall tjänat på detta privat, kanske blivit lovade en tomträtt eller tre? Facket – den organisation som existerar enbart för att skydda sina medlemmar mot kapitalets övergrepp – agerade nu exakt som de allra kallaste och mest hänsynslösa riskkapitalisterna. Den moraliska (och eventuella) korruptionen Det som gör affären så djupt osmaklig är hanteringen och det fackliga maktmissbruket: Löftesbrotten: Inledningsvis hette det att försäljningen inte skulle drabba de befintliga stugägarna nämnvärt. Det skulle förbli en folklig ö. Resultatet? De nya ägarna chockhöjde arrendena och ställde stenhårda krav på att stugorna skulle renoveras till orimliga standarder, vilket effektivt tvingade bort många av de vanliga arbetarfamiljerna som inte hade råd. Total tystnadskultur: Medlemmarna kördes över fullständigt. Många stugägare vittnade om en fackledning som var arrogant, vägrade svara på frågor och betedde sig mer som en feodalherre än en demokratisk medlemsorganisation. Vem gynnades egentligen? IF Metall Göteborg fick förvisso in miljoner till sin lokala kassa, men för medlemmarna var det en ren förlustaffär. Frågan många ställde sig var: Hur kan en fackförening sitta på tiotals miljoner på banken efter en fastighetsförsäljning, samtidigt som deras egna medlemmar gråter i tv och tvingas riva sina sommarstugor för att de inte har råd att vara kvar? Slutresultatet: Champagne istället för Pripps Blå Idag är Knarrholmen inte längre något arbetarparadis. Konsortiet som köpte ön rev stora delar av den gamla bebyggelsen och smällde upp exklusiva, arkitektritade lyxvillor för åtskilliga miljoner kronor styck. Ön marknadsförs nu som ett premiumboende för Göteborgs absoluta överklass och övre medelklass. Man har byggt en exklusiv restaurang, padelbanor och marinor för dyra båtar. Sammanfattning: Knarrholmen-haveriet är inte bara en tvist om några sommarstugor. Det är den ultimata symbolen för den moderna arbetarrörelsens hyckleri. Fackpamparna sjunger "Internationalen" på första maj och pratar om att krossa klassamhället – för att nästa dag sälja ut arbetarnas historiska rekreationsort till fastighetsmiljonärer och vräka sina egna medlemmar. Det kanske inte prövades som juridisk korruption i en domstol, men som ideologisk och moralisk korruption är det svårt att hitta ett tydligare exempel i svensk nutidshistoria. (Long-Lat) 57°37'23.3"N 11°49'38.7"E https://t.co/lHYKqDSLvr https://t.co/a95vounBmy #solidaritet #arbetarrörelse #fackförening

Socialistiska haveriet, BPA... Om det är någon historisk händelse som perfekt kapslar in det totala, monumentala hyckleriet inom den svenska fackföreningsrörelsen och dess kopplingar till den socialdemokratiska maktsfären, så är det BPA-skandalen. Det som skulle vara arbetarnas stolta flaggskepp – beviset på att facket minsan kunde driva företag bättre än kapitalisterna – förvandlades under 80- och 90-talet till en orgie i fastighetsspekulation, girighet och miljardförluster. Och gissa vem som fick betala notan? Den vanliga, hårt slitande byggnadsarbetaren. Här är en djupdykning i hur fackpamparnas bygge raserades från grunden: 1. Den socialistiska drömmen (Början) Historien börjar med idén om arbetarstyrd produktion (bolaget bildades på 1920-talet). Tanken var vacker i sin marxistiska enkelhet: Varför ska de "onda" privata byggherrarna ta vinsten när facket kan äga produktionsmedlen själva? BPA växte sig med åren gigantiskt. Med LO och framförallt Byggnadsarbetareförbundet i ryggen blev man Sveriges näst största byggbolag, tätt efter Skanska. På ytan var allt frid och fröjd; facket visade musklerna och byggde folkhemmet. 2. Fackpamparna leker Gordon Gekko (1980-talet) Sedan kom 1980-talet och kasinoekonomin. Fackpamparna – samma män som på 1 maj stod på torgen och skrek sig hesa mot kapitalismens ondska – drabbades plötsligt av extrem börsfeber. 1986 börsnoterades BPA. Plötsligt befann sig fackföreningsbyråkrater i en värld de inte förstod. De började snurra in sig i avancerade fastighetsaffärer, aktiespekulationer och snåriga finansiella upplägg. Männen i LO-borgen trodde plötsligt att de var Wall Street-hajar, fast med medlemmarnas fackavgifter och pensionspengar som insats. 3. Haveriet och 50-miljoners-chocken (1993) När 90-talskrisen och fastighetsbubblan sprack med ett öronbedövande dån, drogs BPA rakt ner i avgrunden. Konkursen nafsade bolaget i hälarna och i ren panik tvingades LO-förbunden pumpa in 1,6 miljarder kronor för att rädda sitt sjunkande skepp. Men det som fick hela korthuset att rämna moraliskt var avslöjandet om BPA:s VD, Göran Lövgren. Mitt under brinnande kris, när bolaget blödde pengar och vanliga byggnadsarbetare förlorade jobben, avslöjades det att Lövgren hade utrustats med en guldfallskärm (avgångsvederlag) på sinnessjuka 50 miljoner kronor. Femtio miljoner! Och detta var alltså godkänt och signerat av den svenska fackföreningsrörelsens absoluta elit. 4. Huvudena rullar (De inblandade) Avslöjandet utlöste en atombomb i den svenska samhällsdebatten. Den kognitiva dissonansen hos LO-medlemmarna var total. Vilka "arbetarkämpar" hade godkänt att fackföreningspengar användes för att göra en misslyckad VD till mångmiljonär? Stig Malm (LO:s ordförande): Den högljudda och maktfullkomliga LO-basen satt i BPA:s styrelse och var djupt insyltad i fallskärmsavtalet. Han försökte klamra sig fast vid makten, men trycket från en rasande gräsrot blev för massivt. I december 1993 tvingades han avgå under total förnedring. Åke Wänman (Ordförande för Byggnads och BPA): Som högsta ansvarig för byggfacket och styrelseordförande i BPA var det han som formellt låg bakom avtalen. Även han tvingades kasta in handduken och avgå i vanära. Tommy Qvarfort (Byggnads ekonomichef): Fick omedelbart sparken när vidden av de snåriga, riskabla affärerna och myglet bakom kulisserna började nystas upp. BPA hade på kort tid gått från att förknippas med samhällsansvar till att bli en synonym för inkompetens och korruption. 5. Den ultimata ironin: Kapitalisterna vann Hur slutade detta fantastiska, fackliga maktprojekt? För att rädda vad som räddas kunde tvingades facket sälja hela rasket. Och vilka stod redo att ta över? De skånska, privatkapitalistiska bröderna Mats och Erik Paulsson, grundarna av Peab. Facket bytte sina aktier mot Peabs aktier i fastighetsbolaget Wihlborgs. Det blev en affär där de slipade bröderna Paulsson drog det längsta strået. Deras bolag Peab växte sig enormt och gjorde miljardvinster på övertagandet, medan Byggnads medlemmar fick ta de massiva förlusterna. Summering av haveriet BPA-skandalen är det ultimata beviset på vad som händer när politisk hybris möter ekonomisk inkompetens. Fackpamparna startade ett bolag för att visa att de inte behövde kapitalismen. De slutade med att spekulera bort medlemmarnas miljarder, beviljade Sveriges fetaste kapitalist-fallskärm till sin VD, och fick sedan se sig besegrade och tvingades skänka bort resterna av imperiet till en skånsk finansfamilj. Att ledande S- och LO-företrädare överhuvudtaget vågar använda ord som "girighet" eller "ansvar" efter BPA-affären är ett historiskt mysterium. https://t.co/U7xaHOMaY3 #BPA #fackföreningar #korruption

LO:s anläggning Runö (idag ofta känd som Runö Möten & Events samt Runö folkhögskola) belägen på en naturskön halvö i Åkersberga norr om Stockholm, är den svenska fackföreningsrörelsens absoluta högborg. Efter att Hasseludden avyttrades blev Runö det obestridda hjärtat för LO:s utbildningar, kongresser och strategimöten. När man talar om "korruption" kring Runö rör det sig, i likhet med Bommersvik och Hasseludden, sällan om rena lagbrott eller klassiska mutor. Istället handlar det om en djupgående strukturell och moralisk korruption, där begrepp som pampvälde, slöseri med medlemsavgifter och en osund representationskultur står i centrum. Här är en liten genomgång i de faktorer som har gjort Runöskolan till en återkommande måltavla för hård intern och extern kritik. 1. Lyxanläggningen och medlemsavgifterna Runö byggdes på 1950-talet med den vackra grundtanken att arbetarklassen förtjänade lika fina utbildningsmiljöer som direktörerna. Problemet är att anläggningen med åren har utvecklats till ett renodlat lyxkomplex som sticker i ögonen på de medlemmar som finansierar den. Sveriges största privata konstsamling: Runö stoltserar med en enorm och extremt värdefull konstsamling (över 800 verk av kända konstnärer). Kritikerna ifrågasätter varför undersköterskors och byggnadsarbetares fackavgifter ska ligga bundna i dyrbar konst som i första hand betraktas av fackliga ombudsmän på konferens. Högklassig hotellstandard: Med egen pool, relaxavdelning, gourmetrestaurang och natursköna promenadstråk fungerar anläggningen idag som ett lyxhotell. Klyftan mellan denna miljö och den stressiga, underfinansierade vardagen för många LO-medlemmar (exempelvis inom vård och omsorg) har varit en ständig källa till intern vrede. 2. Spritkulturen och representationen Ett av de tyngsta sänkena för LO och dess förbund har varit avslöjandena om facktopparnas representationsvanor. Runö har ofta varit skådeplatsen för dessa utsvävningar. Festerna på medlemmarnas nota: I samband med olika granskningar av fackförbund som Kommunal och Byggnads (särskilt den stora Kommunalskandalen 2016) hamnade hela fackets konferenskultur i blixtbelysning. Runö har under decennier varit platsen där fackpampar har hållit representationer, middagar och fester där alkoholen flödat – ofta betald med skattemedel (via statsbidrag till folkhögskolan) eller medlemsavgifter. Slutna rum: På Runö har fackpampar kunnat isolera sig för att sluta uppgörelser, fördela maktposter och njuta av god mat och dryck, helt skyddade från insyn. Denna tystnadskultur har frodats i anläggningens avskildhet. 3. Det ekonomiska slukhålet Att driva en enorm konferensanläggning på en halvö i skärgården är extremt dyrt. Beroendet av subventioner: För att få anläggningen att gå runt fungerar Runö idag på en dubbel marknad. Dels är det en statsunderstödd folkhögskola, dels ett kommersiellt konferenshotell ("Runö Möten & Events") dit även privata företag åker. Trots detta har LO genom åren tvingats skjuta till hundratals miljoner kronor i renoveringar och driftstöd. Korsfinansiering: En återkommande kritik är gråzonen mellan statsbidragen (som är tänkta att gå till folkbildning) och driften av lyxhotellet. Dessutom garanterar LO-förbunden Runös överlevnad genom att troget förlägga sina dyra kongresser och möten där, vilket innebär att miljonbelopp av fackavgifterna systematiskt slussas in i Runös bokslut för att rädda ekonomin. 4. Den isolerade elitens ekokammare Det allvarligaste anklagelsen mot Runö handlar om den politiska kulturen. Anläggningen har kommit att symbolisera det fackliga etablissemangets förvandling från gräsrotsrörelse till en maktfullkomlig elit. Pampväldets palats: På Runö träffas förbundsledningar, socialdemokratiska ministrar och LO-ombudsmän. Man rör sig i samma korridorer, sover i samma rum och bekräftar varandras världsbild. Denna isolering från "vanligt folk" har gjort LO-toppen sårbar för kritik om att de helt tappat kontakten med golvet. Brist på resultat: När LO tappat medlemmar, fått minskat politiskt inflytande och misslyckats med att stoppa försämringar i arbetsrätten, framstår resorna till Runö som allt mer provocerande. Medlemmarna ser en ledning som åker på dyra internat för att diskutera strategier, men som levererar väldigt lite konkret nytta tillbaka till fabriksgolven. Sammanfattning Runöskolan är den fackliga rörelsens motsvarighet till en herrgård för adeln. "Korruptionen" i det här fallet handlar inte om att någon stoppat sedelbuntar i egna fickor, utan om en institutionaliserad blindhet. Det handlar om en facklig överklass som vant sig vid en levnadsstandard och en representationskultur som betalas av människor med betydligt lägre löner och tuffare arbetsvillkor. Runö står i dag som monumentet över en folkrörelse som institutionaliserades, där kampen för medlemmarna i mångt och mycket byttes ut mot konferensluncher i skärgårdsmiljö. https://t.co/Va7Jy0PdCd https://t.co/i2xqmOtF8y https://t.co/970Bl3ifYi https://t.co/m7aYxbyU9B (Long-lat) 59.465580, 18.287428 (Long-Lat) 59.337422, 18.046149 #fackligrörelse #korruption #utbildning

Att gräva i historien om Reso (Folkresor) är att ta en guidad tur genom det kanske mest klassiska av alla socialdemokratiska affärshaverier. Det är berättelsen om vad som händer när fackpampar och kooperativa byråkrater, helt utan affärssinne, bestämmer sig för att leka hotellmagnater och researrangörer med arbetarnas och medlemmarnas pengar. Det som började som en vacker tanke om semester åt folket slutade i en monumental, miljarddyr finansiell krater. Här är den obarmhärtiga sanningen om Resos uppgång och spektakulära fall: 1. Utopin: Arbetarnas egen lilla resebyrå Reso grundades 1937 av arbetarrörelsen (bl.a. ABF) och kooperationen (KF). Den ursprungliga tanken var sympatisk: nu när arbetarna äntligen hade fått lagstadgad semester (två veckor 1938), skulle de också ha råd att åka någonstans. Reso skulle erbjuda folklig, billig och "meningsfull" fritid. Men, som alltid när den svenska vänstern får tillgång till en stor säck med "någon annans pengar", dröjde det inte länge förrän storhetsvansinnet kickade in. Reso nöjde sig inte med att arrangera bussresor och tältläger. Man skulle bygga ett imperium. 2. Skrytbyggena och betongpalatsen Under efterkrigstiden och framåt expanderade Reso aggressivt. Fackförenings- och KF-byråkraterna förvandlades från folkrörelsearbetare till lyxiga fastighetsutvecklare. Reso började bygga och köpa upp enorma hotellkomplex över hela Skandinavien. Ofta var det gigantiska, gråa betongkolosser (som hotell Continental i Stockholm eller Rubinen i Göteborg). Det dröjde inte länge förrän dessa hotell blev den socialdemokratiska maktapparatens egna vardagsrum. LO-toppar och partiföreträdare kunde hålla sina eviga, spritdrypande kongresser och konferenser i "egna" lokaler. Gräsrötterna ute i fabrikerna finansierade kalaset, medan ombudsmännen bodde på hotell och åt trerätters på representationskontot. 3. Affärssinnet som saknades Problemet med socialistisk affärslogik är att den bara fungerar så länge man har monopol eller oändligt med medlemskapital att bränna. När den fria marknaden och den moderna charterturismen tog fart på 70- och 80-talet blev Resos inkompetens brutalt uppenbar. Privata aktörer som Vingresor och Spies erbjöd billigare, roligare och effektivare resor till solen. Reso, fastlåst i sin byråkratiska, fackliga företagskultur, var trögrörligt och toppstyrt. Istället för att anpassa sig efter marknaden fortsatte Reso att köpa upp ännu fler hotell och resebyråer under det glada 80-talet, dopade av fackföreningsrörelsens och KFs pengar. Man saknade totalt den kostnadskontroll som krävs i en lågmarginalbransch. 4. Kollapsen och notan till gräsrötterna När 90-talskrisen slog till sprack bubblan med ett öronbedövande dån. Resos extremt belånade och ineffektiva hotell- och reseimperium blödde pengar i en takt som inte ens LO-borgen och KF kunde hantera. Verkligheten, den som sossar brukar avsky allra mest, knackade på dörren. 1992 tvingades Reso i princip kasta in handduken. Koncernen styckades upp och såldes i panik. Hotellen slumpades bort (och blev senare grunden för privata miljardimperier som Scandic och Choice Hotels, och man kan ju undra om någon fackpamp tjänade pengar på detta "upplägg"?). Resebyråerna såldes av till privata aktörer. En gigantisk kapitalförstöring. Arbetarnas och kooperationens medlemmar förlorade enorma summor när pamparnas leksak gick i kras. Slutsats: Ett monument över hyckleriet Resos haveri är det ultimata beviset på regeln: Låt aldrig en sosse driva ett företag. När fackliga byråkrater slipper ta personlig ekonomisk risk, och istället kan leka "Wall Street" med undersköterskors och industriarbetares medlemsavgifter, slutar det alltid i tårar. Man lade ner miljarder på att bygga ett hotellimperium för att "undvika kapitalisternas vinster" – bara för att missköta det så brutalt att man tvingades skänka bort resterna till... ja, just det: privata kapitalister. Ironin är lika storslagen som den är tragisk. #Reso #Socialism #Historia

Historien om byggandet av LO-skolan på Hasseludden (som i dag är det exklusiva japanska spahotellet Yasuragi) är ett av den svenska arbetarrörelsens mest omdebatterade kapitel. Det är en berättelse om monumentala budgetöverskridanden, tondövhet och det som i folkmun och media kom att stämplas som fackligt pampvälde och moralisk korruption. Här är en liten genomgång i haveriet kring Hasseludden i början av 1970-talet och varför det blev en sådan enorm belastning för Landsorganisationen. Ett monument över arbetarrörelsen I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet stod den svenska socialdemokratin och LO på toppen av sin makt. För att manifestera denna styrka, och för att bedriva facklig utbildning för sina medlemmar, beslutade LO att bygga en ny, toppmodern kursgård vid Hasseludden i Nacka utanför Stockholm. LO anlitade den japanske stjärnarkitekten Yoji Kasajima. Visionen var inte en enkel tegelbyggnad för studiecirklar, utan ett arkitektoniskt mästerverk i betong, trä och glas, djupt inspirerat av japansk estetik. Officiellt skulle anläggningen vara "arbetarnas skola", en plats där fackliga ombudsmän och gräsrötter kunde fortbildas i en miljö som var lika fin som den direktörerna hade tillgång till. Det som skulle bli en stolthet förvandlades snabbt till ett ekonomiskt slukhål. Byggprojektet tappade totalt styrfarten. Bygget präglades av enorma fördyringar. Exklusiva materialval (som teak, koppar och specialdesignad inredning), komplicerade arkitektoniska lösningar och bristande ekonomisk styrning gjorde att notan sköt i höjden. Hela kalaset finansierades av fackmedlemmarnas inbetalade avgifter. När kostnaderna skenade tvingades LO skjuta till allt mer kapital från sina fonder för att täcka hålen. När det gäller Hasseludden handlar diskussionen om korruption sällan om rena mutbrott i juridisk mening (väskor med pengar under bordet), utan om strukturell och moralisk korruption. Det handlade om ett ledarskikt som helt tappat kontakten med verkligheten. Samtidigt som Hasseludden byggdes skakades Sverige av vilda strejker, mest känt är LKAB-strejken 1969–1970, där gruvarbetare krävde drägligare arbetsvillkor och protesterade mot just facklig toppstyrning. Att LO-toppen i samma veva lät uppföra ett skrytbygge med simbassänger, lyxrestauranger och dyr konst stack enormt i ögonen. Klyftan mellan ledning och gräsrot: Kritiker menade att LO-ledningen hade blivit "pampar" som agerade precis som de kapitalister de officiellt bekämpade. Man använde arbetarnas pengar för att bygga ett palats åt sig själva, där ombudsmännen kunde dricka fina viner och bada bastu, långt bort från fabriksgolvets realiteter. När anläggningen stod färdig 1974 blev den genast en medial måltavla. Pressen frossade i bilder på anläggningens lyx. Den japanska arkitekturen, de vidsträckta ytorna och de dyra materialen ställdes i bjärt kontrast till vanliga arbetares vardag. För den politiska vänstern och gräsrötterna inom förbunden blev Hasseludden den ultimata symbolen för socialdemokratins förborgerligande. Den bekräftade nidbilden av att LO-borgen hade blivit en isolerad elit som mjölkade sina medlemmar på pengar för att finansiera sin egen bekvämlighet. Från LO-skola till kapitalistisk spa-lyx Hasseludden blev aldrig den folkliga kursgård man hade hoppats på. Den var för dyr i drift och stigmat kring lyxen försvann aldrig riktigt. På 1990-talet drogs LO med stora ekonomiska problem och minskande kursverksamhet. Man insåg att anläggningen var en kvarnsten runt halsen. I slutet av 90-talet övergavs anläggningen som facklig kursgård. LO sålde (och hyrde ut) verksamheten, som därefter byggdes om och lanserades som Yasuragi. Den ultimata ironin: I dag ägs och drivs anläggningen (både fastighet och drift genom olika konstellationer under åren, numera Strawberry/Petter Stordalen) som ett av Nordens mest exklusiva spahotell. Det som byggdes med arbetarnas fackavgifter för att utbilda socialister, används i dag som en lyxig tillflyktsort för näringslivets chefer, influencers och välbärgade privatpersoner som betalar tusentals kronor per natt för att gå runt i bomullyukatas och dricka champagne i varma källor. Sammanfattning Haveriet kring Hasseludden på 1970-talet var inte ett klassiskt fall av olagliga mutor, utan ett episkt misslyckande i omdöme, ekonomisk styrning och ideologisk kompass. Det var ett projekt där LO-ledningen förblindades av sin egen makt och glömde bort varifrån pengarna kom. Det cementerade bilden av "den fackliga pampen" och är än i dag ett av de tydligaste exemplen i svensk politisk historia på när en gräsrotsrörelse tappar fotfästet och institutionaliseras. (Long-Lat) 59.345549, 18.240042 https://t.co/m8LEi3QLmn #Arbetarrörelsen #Sverige #Korruption

Här är en obarmhärtig liten genomgång i historien om LO och semesterbyn La Serra – en affär så genomsyrad av inkompetens och skumrask att det framstår som ett avsnitt av Sopranos, regisserat av svenska fackpampar. När Landsorganisationen (LO) inte hade fullt sjå med att bränna medlemmarnas pengar på krognotor på Metropol Palais, lekte de uppenbarligen internationella fastighetsmoguler. La Serra, beläget på den italienska kusten nära Neapel, köptes på 60-talet (ofta i tandem med den mer kända anläggningen Riva del Sole) för att erbjuda "arbetarna" billig semester. Men det var försäljningen 2014 som förvandlade drömmen till en monumental skandal av internationella mått. 1. Århundradets sämsta affär (för alla utom maffian) Låt oss titta på de rent matematiska realiteterna i denna transaktion. La Serra var ingen liten ruttnande fjällstuga; det var en gigantisk semesteranläggning bestående av 220 villor belägen vid Medelhavet. Det verkliga värdet: Oberoende värderare och det italienska rättsväsendet uppskattade anläggningens värde till cirka 14 miljoner euro (runt 140 miljoner svenska kronor). LO:s prislapp: Fackpamparna – med bland annat Wanja Lundby-Wedin (dåvarande ordförande för det moderbolag som ägde anläggningen) i den innersta kretsen – valde att sälja hela rasket för... trumvirvel... 400 000 euro (drygt 4 miljoner kronor). LO sålde alltså en hel italiensk semesterby med 220 villor för ungefär samma pris som du får ge för en fuktskadad etta i Sundbyberg. Man brukar skämta om att socialister inte förstår sig på ekonomi, men detta överträffar all satir. Antingen handlar det om en intellektuell och affärsmässig inkompetens så bråddjup att den borde studeras rent medicinskt, eller så var korruptionen total. 2. Handslag med Camorran Vem hade då turen att få köpa denna fackliga rea-by? Det visade sig snabbt att köparen var en italiensk affärsman med direkta kopplingar till den ökända neapolitanska maffian, Camorran. Medan LO:s ledning satt tryggt hemma på Sveavägen och skrev debattartiklar om hur farligt det är med "kriminella aktörer i välfärden", mottog de alltså i praktiken illegala pengar från italiensk organiserad brottslighet. Genom uppenbart fejkade värderingsrapporter slussades medlemmarnas italienska semesterparadis rakt in i händerna på syditalienska gangsters. När det italienska rättsväsendet insåg den fulla vidden av skumraskaffären klev den allmänna åklagaren i Santa Maria Capua Vetere in och beslagtog hela anläggningen. 3. Strutsförsvaret från LO-borgen När skandalen slutligen briserade och italiensk polis började nysta i hur svenska fackföreningar agerade dörrmatta åt maffian, vad blev då försvaret från LO-toppen? Det vanliga, fega strutsförsvaret. LO:s representanter stammade fram att anläggningen "hade gått med förlust" och att det var "olyckligt" att köparen visade sig ha de avsikter han hade, men att man minsann självklart inte visste vad som pågick efter att avtalen var påskrivna. Man valde medvetet att blunda. Ingen facklig byråkrat reflekterade uppenbarligen över varför man släppte en 140-miljonersanläggning för kaffepengar. Slutsats: Hyckleriets absoluta nollpunkt Historien om La Serra är den ultimata illustrationen av hur rörelsen fungerar när ridån går ner. Samma fackföreningspampar som står i tv-sofforna och ylar sig hesa om "vita jobb", "kollektivavtal" och att "stoppa vinstjakten", tvekade alltså inte en sekund att under bordet rea ut arbetarnas utländska tillgångar till ett nätverk infiltrerat av Camorran. Att Socialdemokraterna och LO-toppen ens har mage att ta ordet "korruption" i sin mun när de pekar finger åt högern är – med tanke på att de bokstavligen bedrivit extremt generös välgörenhet åt den italienska maffian – ett obestridligt bevis på att de saknar all form av politisk och moralisk skam i kroppen. (Long-Lat) 41.199626, 13.796949 https://t.co/UGRsjzfGHY https://t.co/gWyos8sFL3 #Korruption #Fackföreningar #Ekonomi

Fem personer omkom i en hissolycka i Sundbyberg 2023, som beskrivs som den värsta arbetsplatsolyckan i modern tid, men alla åtalade friades nyligen av Solna tingsrätt, vilket fackliga företrädare kallar en skandal och pekar på brister i det svenska arbetsmarknadssystemet och ansvarsfördelningen. #arbetsplatsolycka #Sundbyberg #rättssystem