Search

Här är en liten genomgång i historien om Knarrholmen, ett av de mest övertydliga exemplen i modern svensk historia på när arbetarrörelsens vackra ord om "solidaritet" krockar med fackpamparnas plötsliga sug efter att leka riskkapitalister. Detta är berättelsen om hur facket sålde ut sina egna medlemmar och förvandlade ett arbetarparadis till ett gräddhyllesamhälle för miljonärer. Bakgrunden: Arbetarnas egen ö Knarrholmen, belägen i Göteborgs södra skärgård, var från början arbetarrörelsens stolthet. På 1930-talet köptes ön av en fackförening (det som senare blev IF Metall Göteborg) tack vare en donation. Syftet var glasklart och genuint vackert: man ville ge de trångbodda, hårt slitande varvs- och industriarbetarna i Göteborg en chans till frisk luft och en billig semester. Här byggdes hundratals enkla små stugor. Generationer av arbetarfamiljer tillbringade sina somrar här. Det var camping, dansbana, föreningsliv och Pripps Blå. Ön var bokstavligen sinnebilden för det fackliga löftet: att arbetarna tillsammans kunde skapa något fantastiskt. Haveriet: När IF Metall fick dollartecken i ögonen Spola fram till 2014. IF Metall i Göteborg tycker plötsligt att ön är för "dyr i drift". Istället för att hitta en lösning tillsammans med de medlemmar som älskade ön, valde fackledningen att sälja hela rasket. Och de sålde det inte till en folkrörelse, en kommun eller en stiftelse. De sålde Knarrholmen till ett privat byggkonsortium med tunga aktörer från fastighetsbranschen. Prislappen? Runt 65 miljoner kronor. För IF Metalls ledning var det en ren och skär fastighetsaffär, men för de hundratals medlemmar som hade sina stugor där var det ett monumentalt svek. De gjorde det inte för att de behövde pengar, IF Metall har en samlad strejkkassa och ett kapital på omkring 10 miljarder kronor, och då kommer ju frågan om någon i toppen av IF Metall tjänat på detta privat, kanske blivit lovade en tomträtt eller tre? Facket – den organisation som existerar enbart för att skydda sina medlemmar mot kapitalets övergrepp – agerade nu exakt som de allra kallaste och mest hänsynslösa riskkapitalisterna. Den moraliska (och eventuella) korruptionen Det som gör affären så djupt osmaklig är hanteringen och det fackliga maktmissbruket: Löftesbrotten: Inledningsvis hette det att försäljningen inte skulle drabba de befintliga stugägarna nämnvärt. Det skulle förbli en folklig ö. Resultatet? De nya ägarna chockhöjde arrendena och ställde stenhårda krav på att stugorna skulle renoveras till orimliga standarder, vilket effektivt tvingade bort många av de vanliga arbetarfamiljerna som inte hade råd. Total tystnadskultur: Medlemmarna kördes över fullständigt. Många stugägare vittnade om en fackledning som var arrogant, vägrade svara på frågor och betedde sig mer som en feodalherre än en demokratisk medlemsorganisation. Vem gynnades egentligen? IF Metall Göteborg fick förvisso in miljoner till sin lokala kassa, men för medlemmarna var det en ren förlustaffär. Frågan många ställde sig var: Hur kan en fackförening sitta på tiotals miljoner på banken efter en fastighetsförsäljning, samtidigt som deras egna medlemmar gråter i tv och tvingas riva sina sommarstugor för att de inte har råd att vara kvar? Slutresultatet: Champagne istället för Pripps Blå Idag är Knarrholmen inte längre något arbetarparadis. Konsortiet som köpte ön rev stora delar av den gamla bebyggelsen och smällde upp exklusiva, arkitektritade lyxvillor för åtskilliga miljoner kronor styck. Ön marknadsförs nu som ett premiumboende för Göteborgs absoluta överklass och övre medelklass. Man har byggt en exklusiv restaurang, padelbanor och marinor för dyra båtar. Sammanfattning: Knarrholmen-haveriet är inte bara en tvist om några sommarstugor. Det är den ultimata symbolen för den moderna arbetarrörelsens hyckleri. Fackpamparna sjunger "Internationalen" på första maj och pratar om att krossa klassamhället – för att nästa dag sälja ut arbetarnas historiska rekreationsort till fastighetsmiljonärer och vräka sina egna medlemmar. Det kanske inte prövades som juridisk korruption i en domstol, men som ideologisk och moralisk korruption är det svårt att hitta ett tydligare exempel i svensk nutidshistoria. (Long-Lat) 57°37'23.3"N 11°49'38.7"E https://t.co/lHYKqDSLvr https://t.co/a95vounBmy #solidaritet #arbetarrörelse #fackförening

Berättelsen om Anna Johansson-Visborgs Minne och de 150 stugorna i Nacka är en av de mörkaste och mest ironiska tragedierna i den svenska arbetarrörelsens historia. Det är historien om hur en storslagen, osjälvisk gåva till samhällets allra fattigaste och mest utsatta kvinnor kapades av fackpampar, politiker och den övre medelklassen – för att till slut säljas ut till fastighetsutvecklare. Här är en liten genomgång i hur "Bryggar-Annas" vackra vision förvandlades till ett monument över hyckleri och nepotism. 1. Bryggar-Annas storslagna vision Anna Johansson-Visborg (1876–1953), känd som "Bryggar-Anna", var en pionjär inom den svenska fackföreningsrörelsen. Hon slet på bryggerier, organiserade arbetarkvinnor och var en urkraft för kvinnors rättigheter. Genom smarta affärer och fastighetsinvesteringar byggde hon upp en ansenlig förmögenhet. Eftersom hon mindes hur det var att vara fattig och utsliten, skapade hon stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne. Hon köpte ett enormt och naturskönt markområde i Skuru i Nacka. Syftet var glasklart och inskrivet i stadgarna: Här skulle "obemedlade och mindre bemedlade" yrkesarbetande kvinnor (som sömmerskor, städerskor och bryggeriarbetare) få chansen att hyra en sommarstuga för en struntsumma, så att de kunde få frisk luft och vila upp sig. 2. Det tysta maktövertagandet: Pamparnas paradis De första decennierna fungerade stiftelsen som det var tänkt. Men i takt med att decennierna gick, och generationerna byttes ut, skedde ett tyst och cyniskt maktövertagande. När samhället blev rikare och arbetarkvinnorna fick det bättre, borde stugorna rimligtvis ha gått till nya grupper av utsatta kvinnor – kanske ensamstående mammor i förorten eller fattigpensionärer. Istället hände följande: Vänskapskorruptionen: Stugorna började förmedlas via interna kontakter inom Socialdemokraterna, LO och fackförbunden. De som hade "rätt" nätverk fick plötsligt tillgång till de hett eftertraktade stugorna. Arvet till eliten: Hyreskontrakten gick i arv. Resultatet blev att stugorna till slut beboddes av fackpampar, högavlönade byråkrater, journalister och den akademiska medelklassen. Skrattretande hyror: Dessa priviligierade personer, med inkomster långt över genomsnittet, betalade absurda underpriser – ofta bara några få tusenlappar om året – för att ha en egen sommarstuga på sjötomt mitt i Stockholms innerskärgård. Allt subventionerat av stiftelsens pengar. 3. Avslöjandet och det skamlösa försvaret När medierna (bland annat Expressen) började granska stiftelsen på 2000- och 2010-talet briserade skandalen. Det var totalt uppenbart att stiftelsen bröt mot Bryggar-Annas testamente och syfte. Stugorna befolkades av välbärgade män och kvinnor som absolut inte kunde klassas som "obemedlade". Det mest magstarka var reaktionen från de boende när de blev ifrågasatta. Istället för att skämmas över att de i decennier hade ockuperat ett välgörenhetsprojekt för fattiga kvinnor, spelade många av pamparna och akademikerna offer. De krävde att få bo kvar med sina subventionerade hyror och hävdade "besittningsrätt" till stugorna som deras föräldrar (som en gång i tiden kanske var arbetare) hade hyrt. 4. Haveriet och den kapitalistiska slakten Pressen från media, Länsstyrelsen och allmänheten blev till slut för stor för stiftelsens styrelse. Marken och de 150 stugorna var i behov av renovering, och man kunde inte längre försvara hur man drev verksamheten. Lösningen blev ett totalt och slutgiltigt haveri för Bryggar-Annas vision: Stiftelsen beslutade att hela semesterbyn skulle säljas.Marken köptes upp av kommersiella fastighetsutvecklare. De boende tvingades bort (under högljudda och bittra protester från den vänsterelit som förlorade sitt billiga skärgårdsparadis), stugorna revs eller byggdes om, och området förvandlades till exklusiva bostadsrätter och lyxvillor för mångmiljonbelopp. Sammanfattning: Ett monument över svek Historien om Anna Johansson-Visborgs Minne är i praktiken beviset på hur den institutionaliserade arbetarrörelsen tappade sin kompass. En eldsjäl donerade sin livsförmögenhet till fattiga kvinnor. Rörelsens egna byråkrater och pampar roffade sedan åt sig gräddfilerna och lät stugorna gå i arv till sina välbärgade barn. När hyckleriet till slut blev offentligt fanns det inget annat alternativ än att sälja rubbet till högstbjudande kapitalister. Om Bryggar-Anna hade kunnat se vad hennes egna partikamrater gjorde med hennes livsverk, hade hon med största sannolikhet roterat i sin grav. (Long-Lat) 59.333149, 18.207514 https://t.co/AeNvPZtLXT https://t.co/tV0PTdw8jY https://t.co/Q8LOcXWvGE #Historia #Sverige #Arbetarrörelse

Socialistiska haveriet, BPA... Om det är någon historisk händelse som perfekt kapslar in det totala, monumentala hyckleriet inom den svenska fackföreningsrörelsen och dess kopplingar till den socialdemokratiska maktsfären, så är det BPA-skandalen. Det som skulle vara arbetarnas stolta flaggskepp – beviset på att facket minsan kunde driva företag bättre än kapitalisterna – förvandlades under 80- och 90-talet till en orgie i fastighetsspekulation, girighet och miljardförluster. Och gissa vem som fick betala notan? Den vanliga, hårt slitande byggnadsarbetaren. Här är en djupdykning i hur fackpamparnas bygge raserades från grunden: 1. Den socialistiska drömmen (Början) Historien börjar med idén om arbetarstyrd produktion (bolaget bildades på 1920-talet). Tanken var vacker i sin marxistiska enkelhet: Varför ska de "onda" privata byggherrarna ta vinsten när facket kan äga produktionsmedlen själva? BPA växte sig med åren gigantiskt. Med LO och framförallt Byggnadsarbetareförbundet i ryggen blev man Sveriges näst största byggbolag, tätt efter Skanska. På ytan var allt frid och fröjd; facket visade musklerna och byggde folkhemmet. 2. Fackpamparna leker Gordon Gekko (1980-talet) Sedan kom 1980-talet och kasinoekonomin. Fackpamparna – samma män som på 1 maj stod på torgen och skrek sig hesa mot kapitalismens ondska – drabbades plötsligt av extrem börsfeber. 1986 börsnoterades BPA. Plötsligt befann sig fackföreningsbyråkrater i en värld de inte förstod. De började snurra in sig i avancerade fastighetsaffärer, aktiespekulationer och snåriga finansiella upplägg. Männen i LO-borgen trodde plötsligt att de var Wall Street-hajar, fast med medlemmarnas fackavgifter och pensionspengar som insats. 3. Haveriet och 50-miljoners-chocken (1993) När 90-talskrisen och fastighetsbubblan sprack med ett öronbedövande dån, drogs BPA rakt ner i avgrunden. Konkursen nafsade bolaget i hälarna och i ren panik tvingades LO-förbunden pumpa in 1,6 miljarder kronor för att rädda sitt sjunkande skepp. Men det som fick hela korthuset att rämna moraliskt var avslöjandet om BPA:s VD, Göran Lövgren. Mitt under brinnande kris, när bolaget blödde pengar och vanliga byggnadsarbetare förlorade jobben, avslöjades det att Lövgren hade utrustats med en guldfallskärm (avgångsvederlag) på sinnessjuka 50 miljoner kronor. Femtio miljoner! Och detta var alltså godkänt och signerat av den svenska fackföreningsrörelsens absoluta elit. 4. Huvudena rullar (De inblandade) Avslöjandet utlöste en atombomb i den svenska samhällsdebatten. Den kognitiva dissonansen hos LO-medlemmarna var total. Vilka "arbetarkämpar" hade godkänt att fackföreningspengar användes för att göra en misslyckad VD till mångmiljonär? Stig Malm (LO:s ordförande): Den högljudda och maktfullkomliga LO-basen satt i BPA:s styrelse och var djupt insyltad i fallskärmsavtalet. Han försökte klamra sig fast vid makten, men trycket från en rasande gräsrot blev för massivt. I december 1993 tvingades han avgå under total förnedring. Åke Wänman (Ordförande för Byggnads och BPA): Som högsta ansvarig för byggfacket och styrelseordförande i BPA var det han som formellt låg bakom avtalen. Även han tvingades kasta in handduken och avgå i vanära. Tommy Qvarfort (Byggnads ekonomichef): Fick omedelbart sparken när vidden av de snåriga, riskabla affärerna och myglet bakom kulisserna började nystas upp. BPA hade på kort tid gått från att förknippas med samhällsansvar till att bli en synonym för inkompetens och korruption. 5. Den ultimata ironin: Kapitalisterna vann Hur slutade detta fantastiska, fackliga maktprojekt? För att rädda vad som räddas kunde tvingades facket sälja hela rasket. Och vilka stod redo att ta över? De skånska, privatkapitalistiska bröderna Mats och Erik Paulsson, grundarna av Peab. Facket bytte sina aktier mot Peabs aktier i fastighetsbolaget Wihlborgs. Det blev en affär där de slipade bröderna Paulsson drog det längsta strået. Deras bolag Peab växte sig enormt och gjorde miljardvinster på övertagandet, medan Byggnads medlemmar fick ta de massiva förlusterna. Summering av haveriet BPA-skandalen är det ultimata beviset på vad som händer när politisk hybris möter ekonomisk inkompetens. Fackpamparna startade ett bolag för att visa att de inte behövde kapitalismen. De slutade med att spekulera bort medlemmarnas miljarder, beviljade Sveriges fetaste kapitalist-fallskärm till sin VD, och fick sedan se sig besegrade och tvingades skänka bort resterna av imperiet till en skånsk finansfamilj. Att ledande S- och LO-företrädare överhuvudtaget vågar använda ord som "girighet" eller "ansvar" efter BPA-affären är ett historiskt mysterium. https://t.co/U7xaHOMaY3 #BPA #fackföreningar #korruption

Man måste nästan beundra den totala avsaknaden av skamkänslor som krävs för att en socialdemokrat, år 2026, ska sätta sig ner och författa en indignerad text om "hastiga beslut" och "statsfinansiella risker" i energipolitiken. Det är en intellektuell härdsmälta av sällsynt vackert slag. Låt oss plocka isär din lilla varningsflaggade pamflett, bit för bit: Du drar till med det helt fantastiska argumentet att solceller minsann har blivit jättebilliga i Spanien. Genialt, Mats! Varför tänkte ingen på det? Kanske kan vi dra en oerhört lång förlängningssladd från en solig åker utanför Madrid nästa gång det är minus 15 grader, vindstilla i januari och den svenska tungindustrin desperat behöver stabil, planerbar baskraft för att inte behöva permittera folk. Att du fortfarande, efter den förra mandatperiodens brutala elprischocker, medvetet vägrar skilja på väderberoende energi och faktisk, pålitlig nätstabilitet är talande. Svensk industri och hundratusentals arbetstillfällen kan inte drivas på fromma förhoppningar om att solen ska skina. Du ondgör dig över att regeringen nu agerar snabbt för att säkra Videberg Kraft och SMR-reaktorer i Ringhals, och att detta kan "binda händerna" på en eventuell framtida S-regering. Förlåt, men är det inte exakt samma parti som du företräder som nyss stängde ner fullt fungerande, färdigbetalda reaktorer i förtid, helt utan konsekvensanalys och enbart för att blidka Miljöpartiet? Ni slog svensk energiförsörjning i spillror på ett par eftermiddagar, drev upp elpriserna till astronomiska nivåer och kostade skattebetalarna och näringslivet över 1000 miljarder och den kostnaden tickar på. Att du nu plötsligt står och gråter över "brådska" när någon äntligen försöker städa upp i det haveri ni lämnade efter er, är politiskt hyckleri av absolut högsta skola. Men textens absoluta komiska höjdpunkt är när du med darrande stämma börjar varna för "beroendekorruption", "svängdörrar" och lobbyism från Svenskt Näringsliv. Mats, du företräder Socialdemokraterna. Ert parti sitter bokstavligen ihopvuxet med LO-borgen. Ni har fackpampar inskrivna direkt i partiets verkställande utskott, ni tar emot tiotals miljoner i rena valkampanjbidrag från facket varje valrörelse, och era politiker snurrar i en evig, intern torktumlare mellan partikansliet, Aftonbladets ledarsida och LO:s PR-avdelningar. Att ni anklagar någon annan för att ha osunda, täta band till särintressen är som att maffian skulle klaga på bristande transparens i den lokala bostadsrättsföreningen. Du efterfrågar "faktabaserat beslutsfattande". Det är en utmärkt idé. Fakta är att Sverige behöver massiva mängder stabil, planerbar fossilfri el för att klara den industriella omställningen. Fakta är också att ditt parti konsekvent har saboterat just detta under de senaste decennierna. Att ni nu är livrädda för avtal som gör det svårare för er att återigen vandalisera svensk energiförsörjning är helt förståeligt ur ert perspektiv. Men för Sveriges skull, och för vår samhällsekonomis skull, är det en ren välsignelse. @NyTeknik_MatsE https://t.co/Dyu6Ff6GA3 #Energipolitik #Sverige #Socialdemokraterna

I en kommentar reflekterar Björn af Kleen över paradoxerna kring den amerikanska självständighetsdagen den 4 juli, då frihet utropades samtidigt som många av dess arkitekter var slavägare, vilket belyser en djupgående hyckleri i nationens ursprung och värderingar. #4juli #självständighetsförklaring #amerikanskhistoria

Bommersvik är för Socialdemokraterna och SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) vad Vatikanen är för den katolska kyrkan. Det är rörelsens heliga hjärta, en kursgård vackert belägen vid sjön Yngern utanför Nykvarn. Ända sedan gården köptes 1937 har den varit platsen där framtida statsministrar – från Olof Palme till Göran Persson och Magdalena Andersson – har skolats, knutit kontakter och mejslat ut politiska strategier. Men precis som med LO:s Hasseludden och Riva del Sole, har Bommersvik omgärdats av hård kritik. När vi pratar om "korruption" i relation till Bommersvik handlar det sällan om rena portföljer med mutpengar, utan snarare om strukturell korruption, maktmissbruk, svågerpolitik och tveksam hantering av skattemedel och medlemsavgifter. Här är en liten genomgång i baksidan av den socialdemokratiska plantskolan. 1. Navet för svågerpolitik och elitskapande Bommersvik har länge kritiserats för att vara den ultimata symbolen för socialdemokratisk vänskapskorruption. Det slutna rummet: På Bommersvik har politiska karriärer skapats och krossats bakom lyckta dörrar. Kritikerna (både internt från vänster och externt från höger) har pekat på att det är här "S-adeln" reproducerar sig själva. Om du inte var en del av rätt falang eller inte bjöds in till rätt bastukvällar på Bommersvik, var din politiska karriär i partiet ofta över innan den börjat. Ideologisk dissonans: SSU och Socialdemokraterna predikar jämlikhet och kamp mot klassamhället, men har under decennier upprätthållit en exklusiv herrgårdsmiljö för sin egen toppskikt. För utomstående framstår det som hyckleri när de som kallar sig arbetarklassens företrädare drar sig tillbaka till en privat sjötomt för att umgås med andra maktspelare, långt borta från vanliga människors vardag. 2. Medlemsfusket och skattepengarna Den allvarligaste kopplingen mellan Bommersvik och faktisk ekonomisk brottslighet stavas SSU:s medlemsfusk, en av de största politiska skandalerna i modern svensk historia. Uppblåsta siffror: Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet rullades en massiv skandal upp där det avslöjades att SSU systematiskt hade blåst upp sina medlemssiffror. Genom att registrera personer som inte var aktiva medlemmar (ibland utan deras vetskap) lurade organisationen till sig tiotals miljoner kronor i extra statliga bidrag från Ungdomsstyrelsen. Finansieringen av "Bommersviksandan": Dessa felaktigt utbetalade skattemedel gick rakt in i SSU:s kassa. Det var denna kassa som finansierade maktapparatens vidlyftiga livsstil, där dyra kurser, fester och representation på just Bommersvik var en central del. Skattebetalarna subventionerade i praktiken SSU-topparnas interna nätverkande och herrgårdsliv. 3. Fritidsgård för fester och maktmissbruk Internt inom SSU har Bommersvik också förknippats med en osund kultur som vid flera tillfällen har briserat i media. Sprit och representation: Under årens lopp har det kommit larm från tidigare medlemmar om en utbredd och osund festkultur på Bommersvik, där medlems- och skattepengar gått till massiva spritnotor för förbundsledningen och deras inre krets. Tystnadskulturen: I samband med #metoo och andra interna granskningar vittnade flera personer om hur Bommersviks slutna miljö – där unga gräsrötter festade med äldre, mäktiga politiker – skapade en grogrund för sexuella trakasserier och maktmissbruk. Makten satt i väggarna, och de som blev utsatta vågade ofta inte larma eftersom förövaren kunde vara nyckeln till deras framtida karriär. 4. LO:s ständiga plånbok Bommersvik är en enorm och dyr anläggning att driva. När SSU:s ekonomi har svajat – inte minst efter att medlemsfusket uppdagades och bidragen ströps – har anläggningen stått inför konkurshot. Räddningsaktionerna: Lösningen har ofta varit att LO och dess medlemsförbund (till exempel Kommunal och Byggnads) har gått in med kapital eller lagt lukrativa konferenser på Bommersvik för att rädda ekonomin. Polismyndigheten har haft ett antal sammankomster på kursgården, det är direkta pengar som gått till SSU:s kassa. Statliga myndigheter ska förhålla sig opartiska enligt regeringsformen, ändå har polismyndigheten spenderat miljoner på Bommersvik. Det är miljontals kronor direkt in i Socialdemokraternas organisation. Medlemmarnas pengar igen: Detta innebär att vanliga industriarbetares och undersköterskors fackavgifter har använts för att hålla SSU:s kursgård flytande. Det cementerar bilden av en sammanflätad maktapparat där facket och partiet flyttar miljonbelopp mellan varandra för att skydda sina egna prestigeprojekt. Sammanfattning Bommersvik är inte en plats känd för regelrätta mutskandaler, utan står snarare som monument över den socialdemokratiska maktfullkomligheten. Det är en anläggning där en politisk elit har kunnat isolera sig för att dricka, bygga nätverk och fördela maktposter, delvis finansierat av uppblåsta skattebidrag och LO-medlemmars avgifter. För kritikerna är Bommersvik det yttersta beviset på att det som en gång var en folkrörelse med tiden förvandlades till en politisk aristokrati. (Long-Lat) 59.128527, 17.453753 https://t.co/6pqvvC8dCZ #Bommersvik #socialdemokraterna #SSU

Om du är miljöaktivist och flyger är du posör Om du är miljöaktivist och inte flyger är du moralist Om du är vänster och har pengar är du en hycklare Om du är vänster och inte har pengar är du avundsjuk Tänk alla dessa epitet högern delar ut för att de är rädda för politik #Miljö #Politik #Hyckleri

Skriver om den bisarra debatten och hyckleriet kring Thomas Stenström och flygresan till Dallas. Vad tycker du - är Stenström ett exempel på hyckleri? ”Hade det varit en tv-serie hade svensk politik varit fantastisk underhållning. Den stora bristen är att det inte är fiktion utan en verklighet vi måste leva i. Likväl kan man av och till få sig ett gapskratt. Förra veckans underhållare var Thomas Stenström. Under Jimmie Åkessons tal i Almedalen höll ett gäng artister en konsert för demokratins och klimatets skull. De publicerade en debattartikel i Aftonbladet för att understryka att de inte var seriösa. Avslutningen är fantastisk: ”Vi är Sverige. Och det är du också.” Det rimmar illa med kändisupprop och att vara folket. Särskilt som det är så uppenbart att det är Marie Antoinette som gömmer sig bakom texten. Artisterna vill inte ha en dialog med folket utan i stället använda sitt kändisskap för att få folk att rösta som de vill. Thomas Stenström, frontfiguren för spektaklet, sätter sig sedan på ett flyg till Dallas för att hänga med fotbollslandslaget. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard blev irriterad och skrev på X att det fanns ett hyckleri i att först moralpredika och sedan flyga. Där borde hans karriär som räddare av världen vara över. Riddaren i blänkande rustning hade både bucklor och fläckar. Men så fungerar inte Sverige. Är man vänster behöver man inte leva som man lär. Det viktiga är att vilja gott. Att göra gott är folkets uppgift. Det är de som ska offra sin livsstil. I stället för att hyckleriet fördömdes vaknade hela det svenska etablissemanget. ” Fortsättning i länk nedan #Hyckleri #SvenskPolitik #Klimatdebatten

I går pekade vänstern finger och skrek flygskam skäms skäms till alla flög. I dag är det glömt. Istället upprörs samma vänster när en minister pekar på hyckleriet. Ungefär som när alla erkände att de hade heilat när en S minister fastnar på bild med lyft högerarm 🤷‍♂️ #politik #hyckleri #flygskam

Vilket trams att kändisar ska agera nyttiga megafoner för MP:s och Socialdemokraternas agenda. Hyckleriet är slående. Thomas Stenström moraliserar om klimatet i Almedalen och sätter sig sedan direkt på flyget till USA. När Annika Strandhäll kommenterar andras inlägg på X blir det sällan särskilt lyckat. “Ni förstår inte hur ni ställer till det för er själva med er attityd och den här typen av kommentarer. Hur tycker du han skulle ha tagit sig dit för att stötta vårt lag?” svarar Strandhäll. Klimatmoral för andra men undantag för de egna? Att kasta sten i glashus är som bekant sällan en bra idé. #Klimat #Hyckleri #Politik

Nästa gång våra rödgröna vänner i Socialdemokraterna bröstar upp sig i talarstolen och darrar på rösten över obefogat "slöseri" och vikten av "ordning och reda", gör ni rätt i att påminna dem om deras egen högtflygande vardag. Bokstavligt talat. Låt oss njuta av den logistiska briljansen från 2018, då Försvarsmakten snällt fick rycka ut och agera glorifierad flygtaxi. Vid inte mindre än sex tillfällen beordrades nämligen regeringsplanet att ta den enorma, snudd på oöverstigliga sträckan mellan Arlanda och Bromma flygplats – en brutal expedition på hela 41 kilometer. För varför i hela friden ska man sitta i en bekväm ministerbil i fyrtio minuter när man kan skicka upp en koloss i luften och bränna flygfotogen? Vilka klimatförebilder var det då som krävde denna dörr-till-dörr-service i molnen? Vid ett tillfälle bestod lasten av självaste utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) – representant för ett parti som normalt sett gråter blod över varje nystartad dieselmotor – i tryggt sällskap med gymnasieminister Aida Hadzialic (S). Vid ytterligare tre tillfällen var det ingen mindre än statsminister Stefan Löfven (S) som uppenbarligen fann bilköerna på E4:an alldeles för folkliga, och hellre lät planet ta ett bekvämt skutt ner till Bromma för exklusiv upphämtning. Dessa livsviktiga lufthopp resulterade i ett litet, obetydligt extra koldioxidutsläpp på närmare fem ton. Men vad gör väl ett monumentalt klimat-haveri när man tillhör den moraliska eliten som räddar världen med fina ord? Den absoluta kronan på detta skamlösa hyckleri är förstås det faktum att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet lokalt driver en fanatisk kampanj för att lägga ner exakt samma Bromma flygplats. Vi får väl anta att asfaltbanan ska bändas upp och stängas för allmänheten omedelbart – men uppenbarligen först efter att makteliten har hunnit landa sin chartrade bekvämlighetsflygning. Ordning och reda, var det ja! https://t.co/tgie8n9NwW #Klimat #Politik #Hyckleri

Att gräva i historien om Reso (Folkresor) är att ta en guidad tur genom det kanske mest klassiska av alla socialdemokratiska affärshaverier. Det är berättelsen om vad som händer när fackpampar och kooperativa byråkrater, helt utan affärssinne, bestämmer sig för att leka hotellmagnater och researrangörer med arbetarnas och medlemmarnas pengar. Det som började som en vacker tanke om semester åt folket slutade i en monumental, miljarddyr finansiell krater. Här är den obarmhärtiga sanningen om Resos uppgång och spektakulära fall: 1. Utopin: Arbetarnas egen lilla resebyrå Reso grundades 1937 av arbetarrörelsen (bl.a. ABF) och kooperationen (KF). Den ursprungliga tanken var sympatisk: nu när arbetarna äntligen hade fått lagstadgad semester (två veckor 1938), skulle de också ha råd att åka någonstans. Reso skulle erbjuda folklig, billig och "meningsfull" fritid. Men, som alltid när den svenska vänstern får tillgång till en stor säck med "någon annans pengar", dröjde det inte länge förrän storhetsvansinnet kickade in. Reso nöjde sig inte med att arrangera bussresor och tältläger. Man skulle bygga ett imperium. 2. Skrytbyggena och betongpalatsen Under efterkrigstiden och framåt expanderade Reso aggressivt. Fackförenings- och KF-byråkraterna förvandlades från folkrörelsearbetare till lyxiga fastighetsutvecklare. Reso började bygga och köpa upp enorma hotellkomplex över hela Skandinavien. Ofta var det gigantiska, gråa betongkolosser (som hotell Continental i Stockholm eller Rubinen i Göteborg). Det dröjde inte länge förrän dessa hotell blev den socialdemokratiska maktapparatens egna vardagsrum. LO-toppar och partiföreträdare kunde hålla sina eviga, spritdrypande kongresser och konferenser i "egna" lokaler. Gräsrötterna ute i fabrikerna finansierade kalaset, medan ombudsmännen bodde på hotell och åt trerätters på representationskontot. 3. Affärssinnet som saknades Problemet med socialistisk affärslogik är att den bara fungerar så länge man har monopol eller oändligt med medlemskapital att bränna. När den fria marknaden och den moderna charterturismen tog fart på 70- och 80-talet blev Resos inkompetens brutalt uppenbar. Privata aktörer som Vingresor och Spies erbjöd billigare, roligare och effektivare resor till solen. Reso, fastlåst i sin byråkratiska, fackliga företagskultur, var trögrörligt och toppstyrt. Istället för att anpassa sig efter marknaden fortsatte Reso att köpa upp ännu fler hotell och resebyråer under det glada 80-talet, dopade av fackföreningsrörelsens och KFs pengar. Man saknade totalt den kostnadskontroll som krävs i en lågmarginalbransch. 4. Kollapsen och notan till gräsrötterna När 90-talskrisen slog till sprack bubblan med ett öronbedövande dån. Resos extremt belånade och ineffektiva hotell- och reseimperium blödde pengar i en takt som inte ens LO-borgen och KF kunde hantera. Verkligheten, den som sossar brukar avsky allra mest, knackade på dörren. 1992 tvingades Reso i princip kasta in handduken. Koncernen styckades upp och såldes i panik. Hotellen slumpades bort (och blev senare grunden för privata miljardimperier som Scandic och Choice Hotels, och man kan ju undra om någon fackpamp tjänade pengar på detta "upplägg"?). Resebyråerna såldes av till privata aktörer. En gigantisk kapitalförstöring. Arbetarnas och kooperationens medlemmar förlorade enorma summor när pamparnas leksak gick i kras. Slutsats: Ett monument över hyckleriet Resos haveri är det ultimata beviset på regeln: Låt aldrig en sosse driva ett företag. När fackliga byråkrater slipper ta personlig ekonomisk risk, och istället kan leka "Wall Street" med undersköterskors och industriarbetares medlemsavgifter, slutar det alltid i tårar. Man lade ner miljarder på att bygga ett hotellimperium för att "undvika kapitalisternas vinster" – bara för att missköta det så brutalt att man tvingades skänka bort resterna till... ja, just det: privata kapitalister. Ironin är lika storslagen som den är tragisk. #Reso #Socialism #Historia

Repeterar: Om detta gigantiska HYCKLERI gällt Kristersson hade krigsrubriker och drev från ALL gammelmedia pågått fram till valet. Hade det varit Åkesson hade det kommit avgångskrav från mediehusen själva. Istället VÄGRAR samtliga att skriva ens en notis om skandalen 🤡🤬 -> https://t.co/TQfTkaUyAf #Hyckleri #Politik #Media

Jag skulle bli oerhört förvånad om en tidigare finansminister och nuvarande oppositionsledare ihop med sin välbetalda andra hälft INTE skatteplanerade, när dom båda har miljonlöner.. Det är det gränslösa hyckleriet som står mig upp i halsen. Och det borde ni sossar också känna. #skatter #hyckleri #politik