Search

Vi är ute på vägarna igen. Sara är fortfarande deltidssjukskriven, så den här fisketuren går i ett lite lugnare tempo. Att bara sitta hemma på sofflocket är däremot inget alternativ för någon av oss. Så vi rullar vidare, om än i makligare takt. Och lugnt? Det blev det inte. På bara ett dygn har vi redan konfronterat tre gäddor och vi har ytterligare ett antal på väg upp. Det är ett tempo som återigen visar hur omfattande problemet är. Oavsett var i landet vi befinner oss verkar det alltid finnas nya personer som söker kontakt med vad de tror är barn i sexuellt syfte. Den här rundan har flera av de män vi mött haft olika typer av funktionsvariationer eller andra svårigheter. Det är ett känsligt ämne, men samtidigt ett ämne som inte får tystas ner. En funktionsvariation gör inte ett barn mindre utsatt och den gör inte heller ett sexuellt beteende mot barn mindre allvarligt. Varje ärende måste bedömas individuellt. I ett av fallen hade vi kontakt med mannens förvaltare. Hon menade att vår verksamhet hade lurat hennes klient att sexchatta med ett barn. Vi hade en annan bild. Det fanns uppgifter som tydde på att detta inte handlade om en enstaka händelse utan om ett beteende som sträckte sig längre tillbaka. Därför blev vårt råd enkelt: ta bort möjligheten att använda en smartphone och ersätt den med en knapptelefon. Om en person inte kan hantera den frihet en smartphone ger och använder den för att söka sexuell kontakt med barn, då måste omgivningen också våga sätta gränser. Det handlar inte om bestraffning. Det handlar om att skydda barn. Ibland får vi kritik för att vi publicerar personer med olika diagnoser eller funktionsvariationer. Men vår utgångspunkt har aldrig varit en diagnos. Vi tittar på handlingarna, på riskbilden och på om personen förstår konsekvenserna av sitt agerande. Finns det omständigheter som talar för att personen utgör en fortsatt risk för barn måste även det vägas in. Barn har rätt till skydd, oavsett vem den potentiella förövaren är. Vårt uppdrag är inte att ställa medicinska diagnoser. Vårt uppdrag är att försöka förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp. Ibland innebär det att vi samarbetar med anhöriga, gode män eller förvaltare. Ibland leder det till att vi avstår från publicering. I andra fall gör vår samlade bedömning att en publicering är motiverad. Vi kommer därför att fortsätta fatta våra beslut från fall till fall. Inte utifrån etiketter eller diagnoser, utan utifrån den samlade riskbedömningen och med barnens bästa som utgångspunkt. För i slutändan är det inte den vuxnes rätt att slippa granskning som väger tyngst – det är barnens rätt att slippa bli utsatta. #Barnskydd #Säkerhet #Samtycke

Column: Welkom in de Europese Transparantiezone Europa heeft opnieuw geschiedenis geschreven. Met iets veel moderners dan democratie: voedsel waarvan u officieel niet meer mag weten wat erin zit. Vooruitgang noemen ze dat in Brussel. Het Europees Parlement stemde enthousiast vóór het wegnemen van regels rond nieuwe gentechnieken. Een schitterend staaltje hedendaagse politiek: eerst jarenlang roepen dat transparantie heilig is, om daarna precies die transparantie vakkundig door de papierversnipperaar te halen. Etikettering? Onbelangrijk. Traceerbaarheid? Ouderwets. Controle? Ach, wat moet een burger met zoveel informatie? De moderne consument hoeft immers niet meer na te denken. Die moet vertrouwen. Zoals men tijdens corona ook moest vertrouwen. Op modellen, dashboards, avondklokken, looproutes en ministers die met ernstige blik vertelden dat samen buiten wandelen levensgevaarlijk was. En nu is er dus de mysterieuze Brusselse tomaat. U weet niet waar hij vandaan komt. U weet niet wat ermee gebeurd is. U weet niet wie eraan verdient. Maar gelukkig weet Brussel dat allemaal voor u. Dat scheelt onrust. De ironie is werkelijk indrukwekkend. Voor een pakje sigaretten bestaan waarschuwingsfoto’s ter grootte van een flatscherm. Maar genetisch aangepast voedsel? Daar moeten vooral niet te veel vragen over worden gesteld. Straks raakt de consument nog geïnteresseerd in wat hij eet. Dat zou het hele systeem ontregelen. “Wetenschap”, roept men dan plechtig. Dat woord werkt tegenwoordig hetzelfde als een rookmachine bij een goochelshow. Zodra het verschijnt, verdwijnen debat, kritiek en gezond wantrouwen langzaam uit beeld. En ondertussen verdwijnt ook de controle. De Nederlandse Voedsel- en Warenautoriteit kampt al jaren met tekorten, beperkte capaciteit en afnemend toezicht. Maar dat komt eigenlijk prachtig uit. Want als etiketten verdwijnen én controleurs verdwijnen, ontstaat eindelijk het Europa waar technocraten al jaren van dromen: een samenleving waarin niemand nog precies weet wat er gebeurt, behalve de technocraten. “Vertrouw op innovatie.” Nog zo’n heerlijke slogan. Innovatie betekende ooit vooruitgang voor mensen. Tegenwoordig betekent het meestal dat een multinational een nieuw patent krijgt en burgers een nieuwe reden om vooral hun mond te houden. Ondertussen mogen boeren, consumenten en critici natuurlijk nog wél inspreken. Brussel noemt dat “stakeholderparticipatie”. Dat betekent in gewone mensentaal: hartelijk dank voor uw mening, de beslissing lag vorige maand al bij de lobbyisten op tafel. En ergens in een glazen kantoortoren heft een consultant tevreden zijn havercappuccino terwijl een Europarlementariër op LinkedIn schrijft dat dit “een overwinning voor duurzaamheid en innovatie” is. Europa wordt transparanter dan ooit. Alleen het eten gevaarlijker. 📌 Heeft u mijn bundel al? https://t.co/y64gXJ5yrY 📌 Steunt u mij ook? https://t.co/V2P6pFuNy1  #Europa #Transparantie #Voedselveiligheid