Search

Det är lätt att ta till de stora orden när något ser främmande ut. Bussning. Klanröstning. Förkryssade valsedlar. Valfusk. Problemet är att orden beskriver helt olika saker och att slarv med dem gör det svårare, inte lättare, att upptäcka det som faktiskt är problematiskt. Att människor får skjuts till vallokalen är exempelvis inte i sig suspekt. Svenska partier och folkrörelser har ägnat sig åt valmobilisering i generationer. Frågan är vad som händer under och omkring skjutsen. Organiseras transporten för att människor ska kunna rösta, eller ingår den i ett system där någon också talar om för dem hur de ska rösta och försöker kontrollera att så sker? Samma sak gäller det flitigt använda ordet klanröstning. Att 200 personer med samma etniska bakgrund eller från samma släkt röstar på samma kandidat är inte bevis för klanröstning. Det kan vara personvalskampanj, släktband, föreningsliv eller helt enkelt förtroende för någon man känner. Ska ordet klan användas måste man också kunna visa klanens funktion: vem mobiliserar vem, genom vilka strukturer och med vilken auktoritet? Inte heller en förkryssad valsedel är automatiskt bevis på valfusk. Personval bygger trots allt på att kandidater försöker övertyga människor om att sätta ett kryss framför just deras namn. Men om färdigkryssade sedlar delas ut inom ett nätverk tillsammans med instruktioner, socialt tryck eller försök att kontrollera hur mottagaren röstar, då förändras saken. Det intressanta är alltså inte bara krysset på papperet, utan maktförhållandet runt omkring. Det är här journalistiken måste vara precis. Inte därför att problemen ska tonas ned, utan av motsatt skäl. Kallar man varje skjuts för bussning, varje koncentration av personröster för klanröstning och varje utdelad valsedel för valfusk har man snart gjort begreppen oanvändbara. Men man får heller inte göra det motsatta misstaget. Ett antal handlingar som var för sig är fullt lagliga kan tillsammans bilda ett mönster som förtjänar granskning. Skjutsen. Föreningen. Släkten. Den färdigmarkerade valsedeln. Uppmaningen. Kandidaten. Ingen av delarna behöver vara anmärkningsvärd isolerad. Det är först när man lägger dem bredvid varandra som frågan blir intressant. Därför borde en enkel regel gälla när sådana här företeelser granskas: beskriv först, etikettera sedan. Vem organiserade? Vem betalade? Vad sades? Hur delades valsedlarna ut? Var de redan kryssade? Fanns påtryckningar? Kunde väljaren utan konsekvenser säga nej och rösta på någon helt annan? Svarar man på de frågorna behöver man sällan ta till de stora orden. Fakta brukar vara tillräckligt besvärande – när de faktiskt är det. #Valfusk #Klanröstning #Journalistik

Den spanska myndigheten för integritetsskydd har inlett en utredning av inrikesdepartementets registrering av 280 journalisters och debattörers åsikter, efter att en lista med politiska etiketter avslöjats, vilket har mött kraftig kritik från journalistkåren. #Spanien #journalistik #yttrandefrihet

En daar is het bekende NPO-frame weer: AfD? Hup, eerst het etiket ‘extreemrechts’ erop, zodat de kijker alvast weet in welk hokje iedereen thuishoort. Kritische journalistiek zou juist uitleggen wat de partij zegt en doet en de kijker zelf laten oordelen. Dit soort politieke etikettering draagt nou niet bepaald bij aan het beeld van een neutrale publieke omroep. #politiek #journalistiek #neutraal

Vi är ute på vägarna igen. Sara är fortfarande deltidssjukskriven, så den här fisketuren går i ett lite lugnare tempo. Att bara sitta hemma på sofflocket är däremot inget alternativ för någon av oss. Så vi rullar vidare, om än i makligare takt. Och lugnt? Det blev det inte. På bara ett dygn har vi redan konfronterat tre gäddor och vi har ytterligare ett antal på väg upp. Det är ett tempo som återigen visar hur omfattande problemet är. Oavsett var i landet vi befinner oss verkar det alltid finnas nya personer som söker kontakt med vad de tror är barn i sexuellt syfte. Den här rundan har flera av de män vi mött haft olika typer av funktionsvariationer eller andra svårigheter. Det är ett känsligt ämne, men samtidigt ett ämne som inte får tystas ner. En funktionsvariation gör inte ett barn mindre utsatt och den gör inte heller ett sexuellt beteende mot barn mindre allvarligt. Varje ärende måste bedömas individuellt. I ett av fallen hade vi kontakt med mannens förvaltare. Hon menade att vår verksamhet hade lurat hennes klient att sexchatta med ett barn. Vi hade en annan bild. Det fanns uppgifter som tydde på att detta inte handlade om en enstaka händelse utan om ett beteende som sträckte sig längre tillbaka. Därför blev vårt råd enkelt: ta bort möjligheten att använda en smartphone och ersätt den med en knapptelefon. Om en person inte kan hantera den frihet en smartphone ger och använder den för att söka sexuell kontakt med barn, då måste omgivningen också våga sätta gränser. Det handlar inte om bestraffning. Det handlar om att skydda barn. Ibland får vi kritik för att vi publicerar personer med olika diagnoser eller funktionsvariationer. Men vår utgångspunkt har aldrig varit en diagnos. Vi tittar på handlingarna, på riskbilden och på om personen förstår konsekvenserna av sitt agerande. Finns det omständigheter som talar för att personen utgör en fortsatt risk för barn måste även det vägas in. Barn har rätt till skydd, oavsett vem den potentiella förövaren är. Vårt uppdrag är inte att ställa medicinska diagnoser. Vårt uppdrag är att försöka förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp. Ibland innebär det att vi samarbetar med anhöriga, gode män eller förvaltare. Ibland leder det till att vi avstår från publicering. I andra fall gör vår samlade bedömning att en publicering är motiverad. Vi kommer därför att fortsätta fatta våra beslut från fall till fall. Inte utifrån etiketter eller diagnoser, utan utifrån den samlade riskbedömningen och med barnens bästa som utgångspunkt. För i slutändan är det inte den vuxnes rätt att slippa granskning som väger tyngst – det är barnens rätt att slippa bli utsatta. #Barnskydd #Säkerhet #Samtycke

Column: Welkom in de Europese Transparantiezone Europa heeft opnieuw geschiedenis geschreven. Met iets veel moderners dan democratie: voedsel waarvan u officieel niet meer mag weten wat erin zit. Vooruitgang noemen ze dat in Brussel. Het Europees Parlement stemde enthousiast vóór het wegnemen van regels rond nieuwe gentechnieken. Een schitterend staaltje hedendaagse politiek: eerst jarenlang roepen dat transparantie heilig is, om daarna precies die transparantie vakkundig door de papierversnipperaar te halen. Etikettering? Onbelangrijk. Traceerbaarheid? Ouderwets. Controle? Ach, wat moet een burger met zoveel informatie? De moderne consument hoeft immers niet meer na te denken. Die moet vertrouwen. Zoals men tijdens corona ook moest vertrouwen. Op modellen, dashboards, avondklokken, looproutes en ministers die met ernstige blik vertelden dat samen buiten wandelen levensgevaarlijk was. En nu is er dus de mysterieuze Brusselse tomaat. U weet niet waar hij vandaan komt. U weet niet wat ermee gebeurd is. U weet niet wie eraan verdient. Maar gelukkig weet Brussel dat allemaal voor u. Dat scheelt onrust. De ironie is werkelijk indrukwekkend. Voor een pakje sigaretten bestaan waarschuwingsfoto’s ter grootte van een flatscherm. Maar genetisch aangepast voedsel? Daar moeten vooral niet te veel vragen over worden gesteld. Straks raakt de consument nog geïnteresseerd in wat hij eet. Dat zou het hele systeem ontregelen. “Wetenschap”, roept men dan plechtig. Dat woord werkt tegenwoordig hetzelfde als een rookmachine bij een goochelshow. Zodra het verschijnt, verdwijnen debat, kritiek en gezond wantrouwen langzaam uit beeld. En ondertussen verdwijnt ook de controle. De Nederlandse Voedsel- en Warenautoriteit kampt al jaren met tekorten, beperkte capaciteit en afnemend toezicht. Maar dat komt eigenlijk prachtig uit. Want als etiketten verdwijnen én controleurs verdwijnen, ontstaat eindelijk het Europa waar technocraten al jaren van dromen: een samenleving waarin niemand nog precies weet wat er gebeurt, behalve de technocraten. “Vertrouw op innovatie.” Nog zo’n heerlijke slogan. Innovatie betekende ooit vooruitgang voor mensen. Tegenwoordig betekent het meestal dat een multinational een nieuw patent krijgt en burgers een nieuwe reden om vooral hun mond te houden. Ondertussen mogen boeren, consumenten en critici natuurlijk nog wél inspreken. Brussel noemt dat “stakeholderparticipatie”. Dat betekent in gewone mensentaal: hartelijk dank voor uw mening, de beslissing lag vorige maand al bij de lobbyisten op tafel. En ergens in een glazen kantoortoren heft een consultant tevreden zijn havercappuccino terwijl een Europarlementariër op LinkedIn schrijft dat dit “een overwinning voor duurzaamheid en innovatie” is. Europa wordt transparanter dan ooit. Alleen het eten gevaarlijker. 📌 Heeft u mijn bundel al? https://t.co/y64gXJ5yrY 📌 Steunt u mij ook? https://t.co/V2P6pFuNy1  #Europa #Transparantie #Voedselveiligheid